”Man måste springa milen på XX minuter, annars kan man inte kalla sig löpare.”

”Man måste springa intervaller, annars springer man inte på riktigt.”

”Löpning måste göra lite ont ibland, annars utvecklas man inte.”

Känner ni igen tugget? Har du träffat på en ”löpsplainare”? Jag sätter en slant på att de flesta som ägnar sig åt löpning har gjort det, om inte  i ett fikarum så i något sociala medier-inlägg eller i en löparpodd med mer elitistisk inriktning. Och jag vet hur lätt det är som ny och lite osäker löpare att gå på det där. Få för sig att det är sanningen man får höra där. Att det är så man måste ägna sig åt sin löpning för att det ska betyda något.

Det fanns ju en tid när jag också var nykläckt löpare. När jag var som en svamp som sög åt mig allt jag hörde och läste om löpning. Och den som hördes mest var den jag trodde mest på. Fnös för mig själv när min egen löparmentor Ingmar tyckte att jag körde på för hårt och tänkte att vadå, det är väl bara att kötta ännu hårdare så blir jag bättre? Passen måste gå i ett visst tempo, annars är det ingen idé liksom. Minns att jag ibland kunde börja gråta under ett pass om klockan visade ”fel” tempo. För då måste det ju betyda att jag är dålig. Misslyckad. Ingen löpare.

Sedan jag för 15 år sedan började blogga och senare även podda, instagramma och coacha andra i löpning så har jag märkt att människor tyvärr har en tendens att helt okritiskt svälja diverse knas som skickas ut i etern om löpning. Andras sanningar som plötsligt blir något slags ”facit”. Att löpning måste bedrivas på ett visst sätt och med en viss inställning för att det ska vara godkänt. Det gör ont i mig vid insikten om hur många människors löparglädje som effektivt har släckts på det här viset. Man har tyckt att min löpning duger ändå ingenting till, för det har ju XX och YY sagt, så då kan jag lika gärna lägga ner det här projektet.

Jag märker också hur många som har hamnat i ett träsk av ständiga förkylningar och skador för att de tränar stenhårt, jobbar heltid, äter för lite och därmed sabbar sin återhämtning. För att de gång på gång har matats med budskapet att löpning ska vara på ett visst sätt. Hur vore det om vi istället kunde enas om att alla är olika, att det är extremt vanskligt att uttala sig tvärsäkert om saker utan att ha belägg för dem och att det inte alltid är den som hörs och syns mest som är den du ska lyssna på?

Jag vet, för jag har gjort resan själv. Från ”No pain no gain”-inställningen med ständigt inbokade lopp, tuff träning och en ständig stress över att inte klara av att sätta nya personbästan till en betydligt mer avslappnad syn på det här med träning. Insikten om att löpningen är en del av mitt stora livspussel och att jag själv bestämmer hur den ska bedrivas så att det funkar bäst för mig. Något jag också märker uppskattas av de som köper mina program och coachningar. Och en härlig bonus är ju att det här synsättet är långsiktigt, räddar en från ständiga skadeuppehåll och boostar motivationen. ”Träna hårt håll käften” kan ju eliten och de som vill syssla med.

Inte nödvändigtvis DU, för du kanske vill något helt annat – innerst inne?