Så här såg det ut när Adrian begick flygpremiär tidigare idag. Foto: Petra Månström.

Tidigare har jag bara iakttagit dem med visst medlidande. I mitt stilla sinne känt tacksamhet över att inte behöva stå där med stressad blick, mängder av packning hängande över axlarna och ett skrikande knyte i famnen eller i handen.

Varit glad över att kunna luta mig tillbaka och läsa medhavd tidning och dricka en kopp cappuccino istället för att trösta en otröstlig och ständigt hungrig bebis. Förträngt att jag en vacker dag kanske kommer att vara den i vars kläder andra känner tacksamhet över att inte vara.

I morse var jag där. Jag blev officiellt småbarnsförälder, det kändes i hela kroppen att jag bytt fas i livet. På riktigt. Varför precis just nu kan jag inte svara på. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi rullade in på Bromma flygplats (med flygbussen, fanns ju inget taxibolag som kunde erbjuda en bil med babyskydd…), tog loss barnvagnens liggdel och checkade in den och själva barnvagnen. Plus några väskor till. Fick värmande blickar av personalen i säkerhetskontrollen, hörde meningar som ”Kolla, vilken söt bebis!” och ”Guuuud, så gullig!” Vi räckte fram medhavda tetraförpackningar med ersättning och en snabb scanning senare var de godkända och vi kunde passera.

Vi slog oss ner på flygplatsens fik, Adrian var då lite grinig men efter att vi matat honom så somnade han och började ganska snart snarka högt. Vi boardade planet, spände fast säkerhetsbältena och fick värmande blickar av flygvärdinnorna. Det är något visst med så där små bebisar, särskilt när de sover och är gulliga… Planet startade, Jonas och jag höll andan – men Adrian fortsatte att sova. Det gjorde han fram tills att vi klev in på hotellrummet i Malmö.

Jag inser att vi haft en mjukstart på vårt resande med vår son. Jag vet att det inte alltid kommer att gå så här lätt. Men just nu njuter jag av att det faktiskt KAN gå bra. Det behöver inte vara stressat, kaotiskt och irriterat. Och det är en skön vetskap för en otippad mamma!