För två veckor sedan var det äntligen dags för operationen jag väntat så länge på. Har tänkt skriva ett inlägg om hur det har gått, men inte hunnit tidigare. Men nu så.
En kort tid efter att pappa gått bort 2018 så byttes min hyfsat normala mens ut mot en störtflod. Blev vettskrämd och trodde först att jag hade blivit allvarligt sjuk. Riktigt läskigt. Gick till gynekolog som gjorde ultraljud och konstaterade myom. Det är en muskelknuta i livmodern som är väldigt vanlig hos kvinnor, men som inte alltid ger några symptom. Men får man symptom så handlar det ofta om mycket riklig mens, som dessutom kan pågå i flera veckor. Om det leder till järnbrist och orkeslöshet? YES! Det var precis vad jag råkade ut för.
Men vad sa gynekologen då? Jo, att jag borde testa spiral. Om det fungerade? NEJ. Det blev bara värre. Blödningarna tilltog och vid några tillfällen blödde jag igenom tredubbla bindor på mindre än en kvart. Situationen blev ohållbar och blödningarna inverkade nu mycket negativt på min livssituation. Kunde knappt sitta i en timme och intervjua folk i poddstudion utan att sitta på ett liggunderlag eller en hög handdukar. Träningen gick såklart uselt. Såväl ork som motivation var som bortblåst, kroppen hade liksom inte energi över till träning.
När jag var som mest desperat fick jag av en vän rådet att kontakta Helena Kopp Kallner, en läkare som forskat på myom i många år och som just nu gör en studie där man jämför olika så kallade ”icke invasiva” behandlingsmetoder. Jag hade tidigare hört att studien var avslutad och att de inte tog emot fler patienter, men nu hände ett mirakel. Helena svarade på mitt desperata mejl och jag fick veta att studien hade fått några avhopp och att de därför nu kunde ta in en till patient. Min lycka visste inga gränser.
I studien lottades man mellan två olika behandlingsmetoder, embolisering och mikrovågor. Min lott föll på embolisering, som kortfattat innebär att man med hjälp av mikroskopiska plastkulor stryper blodtillförseln till myomet så att det skrumpnar. Allt sker med hjälp av avancerad röntgenutrustning och före ingreppet får man en epiduralbedövning för att dämpa den smärta som uppstår efter operationen när myomet börjar skrumpna. Vill man så kan man få lugnande under själva operationen, då man ju är vaken, men det kände jag inte att jag behövde. Jag tyckte att det var superspännande att faktiskt få vara vaken och både se och höra hur operationen fortskred.
På uppvaket efter operationen märkte jag att det började göra riktigt ont. Fick panik och då kom läkare som konstaterade att epiduralen inte hade tagit som den skulle. Så det blev morfin och ett nytt försök att lägga epidural. Den bet lite bättre, men inte helt och hållet. Fick senare veta att det ibland kan vara så att epiduralen helt enkelt inte biter på alla. Jag var väldigt tacksam över att kunna klara mig hyfsat med smärtstillande medicin och också väldigt glad över att det gick bra att koppla bort epiduralen så att jag kunde åka hem efter en natt på sjukhuset.
Skulle skämta om jag sa att tiden efter operationen var smärtfri. De första tre-fyra dagarna fick jag ta starka värktabletter och smärtan kan beskrivas som förlossningsvärkar eller kraftig mensvärk. Rätt så oskönt och även om jag fått grönt från läkaren att träna utan någon rehabiliteringstid så kändes det ändå inte helt bra att börja springa förrän efter en dryg vecka.
Just nu känns det riktigt bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller i sig. Så tacksam över att jag fick möjligheten att delta i den här studien och att det finns engagerade läkare som Helena som verkligen har vigt sitt liv åt att hjälpa myomdrabbade kvinnor till ett drägligare liv. Nu hoppas jag snart kunna gå på min träning för fullt igen och ser fram emot att kunna leva som en människa igen, utan att ha mensen från helvetet två veckor varje månad…
Vill också passa på att tacka alla som hört av sig efter operationen med lyckönskningar, det betyder mycket! Stor kram!