soluppgång

Måste bara få skriva av mig (igen). Så tacksam för att jag har den här bloggen, för att skriva hjälper verkligen att rensa huvudet och sortera tankarna. Den här gången handlar det om min totala meltdown på BVC i morse. 

Lite bakgrund: har ju haft en rätt så fet svacka sedan pappa gick bort i somras och allt känslomässigt och praktiskt som följer med en sådan tragedi. Jag har dessutom aldrig varit något fan av mörker och grårusk, för varje år som går frågar jag mig varför jag envisas med att bo i det här landet. Men svaret är väl att de människor jag älskar och värderar högst bor här och ja, då blir det som det blir.

Ovanpå detta har jag ganska nyligen fått reda på att jag lider av myom, som lite kortfattat är en muskelknuta i livmodern som gör att man får extremt riklig mens. Varje månad måste jag i över en veckas tid använda tredubbla bindor och trots detta blöder jag igenom och måste gå upp flera gånger på natten för att byta. Har sökt hjälp hos gynekolog och fick då cyklokapron utskrivet, alltså tabletter som skulle minska blödningarna. Men det har inte funkat alls. Alternativet fick jag då veta var att operera bort livmodern. Ehh…det är jag inte så sugen på heller. Finns det inget annat alternativ..?!

Inte nog med att blödningarna sabbar för mig big time såväl på jobbet som socialt, dessutom har jag ingen energi över till att träna (på grund av järnbristen som följer av blödningarna). I helgen när jag sprang långpass med Mia i ett tempo som för mig bara för ett tag sedan var krypfart tyckte pulsklockan (och mitt flås) att jag körde ett tufft pass. Orkar knapp gå uppför en trappa utan att flåsa ihjäl mig och trots att jag äter järntillskott så känner jag mig extremt kraftlös och trött. Skrev jag förresten att min hemsida kraschade igår? Så det skulle jag troubleshoota också, såklart. Puh.

Men BVC i morse, var det ju jag skulle skriva om… Jag skulle på treårskontroll med sonen och han befinner sig nu i värsta trotsåldern. Han vägrar alltid att klä på sig, ta på sig skorna, borsta tänderna, äta eller vad helst annat vi kan tänkas vilja få honom att göra. Superjobbigt såklart när man dessutom redan är låg på energi och går på knäna. Inne på BVC levde han rövare, sprang omkring, tog sönder saker och höll på. Och när vi äntligen skulle bege oss därifrån stängde han in sig på toaletten och vägrade gå ut. Lade sig på golvet och gallskrek. Försökte tala honom tillrätta, utan resultat. Brotta ner honom i vagnen var omöjligt då jag knappt har någon kraft i musklerna på grund av järnbristen.

Där någonstans rann bägaren över för mig. Kände hur tårarna sprängde fram i ögonen och snart grät jag hejdlöst. Då började såklart sonen också gråta eftersom han blev rädd och säkert överraskad för att jag grät. En BVC-sköterska kom springande och tröstade mig, hämtade en gigantisk kopp kaffe och lite vatten och bad mig sätta mig ner en stund. Hon klädde på sonen medan hennes kollega kom springande.

– Den här mamman behöver kaffe och en paus.

Och ja, kaffe och en paus var verkligen exakt det jag behövde. Andrum, att få pusta ut lite utan att behöva ha ögon i nacken. Utan att behöva argumentera med en trotsig treåring och aldrig känna att jag kommer i tid någonstans eller räcker till. Ta semester från alltihop och åka iväg själv, är det egoistiskt eller kanske rentav supersmart? Är det möjligen någon som känner igen sig? Då får du hemskt gärna skriva något, då skulle jag bli jätteglad. Och till er underbara BVC-människor som såg mig och tröstade mig: NI ÄR BÄST! Heja Mama Mia i Hornsberg!!!

Stor kram från en trött mamma som behöver ännu mer kaffe och en låååång paus.

Share: