Måste bara få skriva av mig, ber om ursäkt redan nu för att det här blir ett rätt gnälligt inlägg. Men så är ju livet ibland. Kanske känner någon igen sig, kanske kan vi peppa och stötta varandra. Hur som, här kommer det…
Hua, andra halvan av 2018 har verkligen inte varit någon hit för mig. Först det här med pappa i juni och redan där någonstans kände jag mig tokstressad över att inte räcka till. Att planera en begravning samtidigt som jag skulle springa omkring på event och möten och se glad ut gick ju inte riktigt ihop. Tvingades också ta på mig en massa nytt, tungt ansvar på nolltid och det var jag inte alls beredd på. Det var också en väldigt jobbig erfarenhet att behöva fatta en massa svåra beslut utan att ha något syskon att bolla med.
Så när väl den stormen hade lättat någorlunda började ju de här mensblödningarna from hell, som jag beskrev här. Plötsligt så bara forsade det ut blod och jag kunde inte sitta ner någonstans utan att ha med mig en handduk för att inte bloda ner. Minns särskilt ett jobbuppdrag jag hade då jag under stora delar av dagen skulle sitta på en pilatesboll och prata om vardagsträning. Sprang iväg på toan och bytte mensskydd varje kvart ungefär – och ändå var jag livrädd över att blöda igenom och förstöra den där pilatesbollen.
Fick så småningom reda på att de här kaosblödningarna berodde på myom, som är en muskelknuta i livmodern. Det är en godartad tumör som är väldigt vanlig bland kvinnor, men inte alla får besvär av den. Men om man får besvär så brukar det ofta handla om mycket rikliga blödningar och även galen mensvärk. Yes, för utöver blödningarna har jag en vidrig mensvärk som sitter som en tyngd över tjejmagen och värken är värre än förlossningsvärkar. Jag vet, för jag har ju fött barn utan epiduralbedövning. Jag skämtar inte om jag säger att dessa värkar ibland är värre.
Plågade mig igenom sommaren, käkade järntillskott och hoppades att eländet skulle gå över. Gick till läkare som undersökte mig och skrev ut en medicin som skulle minska blödningarna. Väntade en månad och så kom blödningen from hell igen. Och ännu värre mensvärk. Har i perioder knappt orkat träna, vilket är extremt trist av många anledningar. Bland annat för att motion dämpar värken. Men jag har känt mig så orkeslös och matt, flåsar som en hund bara jag går uppför en trapp. Så mer avancerad träning än promenader har jag knappt mäktat med.
Gick för ett tag sedan till en annan läkare för en second opinion. Då kom vi överens om att jag skulle testa en annan p-pillersort som ofta brukar hjälpa kvinnor med myom. Myomet satt nämligen eventuellt lite dumt till för att en spiral (som annars hjälper många) skulle kunna fungera. Ni kan ju tänka er själva hur det kändes när jag en tid senare återigen fick en kaosblödning som höll på i TVÅ VECKOR. Kunde knappt lämna hemmet under flera dagar, då det bara forsade ut blod – helt hejdlöst.
Så i morse ringde jag med gråten i halsen till läkarmottagningen. Hade turen att få en återbudstid bara någon timme senare. I desperation åker jag dit och när jag får komma in till läkaren kan jag inte hålla mig längre. Tårarna bara sprutar. Allt känns så hopplöst, krafterna är slut och jag orkar varken vara en glad mamma/partner eller företagare. Jag är bara sur, trött och irriterad. Jag vill inget hellre än att få leva ett vanligt liv utan att behöva gå omkring med en arsenal av bindor och tamponger i handväskan. Är så j-a trött på det här.
Läkaren ser min desperation och försöker trösta mig. Hon nämner en ny metod där man kan operera bort myom på ett så skonsamt sätt att man kan gå hem samma dag. Och mitt myom sitter tydligen på ett ”bra” sätt för att en sådan operation ska komma ifråga. Men först ville hon skriva ut en medicin som krymper myomet inför en eventuell operation. Ska hämta ut medicinen senare idag och för första gången på mycket länge känner jag hopp. Äntligen en läkare som är insatt i senaste rönen i detta ämne (tro mig, man blir besatt av att googla efter information när man är så här desperat) och äntligen en läkare som verkade bry sig. På riktigt.
Nu drömmer jag om ett liv utan en mens som aldrig tar slut. Jag drömmer om att orka träna för fullt igen och att våga bära annat än svarta byxor. Håll gärna en tumme eller två. Och sorry igen för gnälligt inlägg. Det var oerhört skönt att få skriva av sig. Stor kram!
INNE HOS LÄKAREN BRAST DET FÖR MIG – GRÄT HEJDLÖST
Taggar
29 Kommentarer
Trackbacks/Pingbacks
- Sprang hem, slängde igen dörren – sedan sprutade tårarna | Petra Månström - […] bra dag. Jag var verkligen genuint glad av många olika anledningar, bland annat för att de där vidriga mensblödningarna…
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Det kanske inte hjälper så himla mycket men skickar ändå en stor kram till dig!
Tack fina!
❤️
Hej Petra! Har haft likadana besvär (mer eller mindre i hel mitt liv) men senare tid har det känts som hela jag och min kropp gett upp. För exakt en vecka sen opererade jag bort ett myom (som kanske var en polyp, skickat på analys) med titthålsoperation, dock inte med lokalbedövning utan sövd. Tämligen odramatiskt. Igår sprang jag över en mil, jag blöder lite än men tror att det kommer att bli bra. Och är det så är det hejdå till att åka till jobbet/sticka ut i skidspåret och få vända för att man fått en genomblödning, hejdå till att inte våga vandra flera dagar i sträck utan alltid vara tvungen att utgå från ett hotell (och riktig toalett nära), hejdå till inställda slalomdagar för att man vet att det inte finns riktiga toaletter i backarna, hejdå till att planera resor efter mens osv osv. Kram! Pia som hoppas på snar bättring
Så skönt att du fick hjälp! Känner likadant som du – det är hemskt att känna sig så begränsad i livet och vad man kan göra. Heligt trött på dessa eländiga blödningar. Stor kram!
Tack och lycka till!
Åh vad du inte behöver be om ursäkt. Det är ju just mixen av personligt och träning, av gott och jobbigt som gör din blogg till en av de absolut bästa bloggarna.
Skönt att du blir lyssnad till och jag hoppas du får adekvat hjälp. Kram
Hej petra.Har oxå haft myom men av det lindriga sorten.Gick t gyn genast o fick behandling genast.Som fumgerade.Som tur är.Rätt läkare är svårt att finna.Har gråtit hos läkare men av frustration av att de inte lyssnat.Gått igenom min journal hos vårdc och sett att de skrivit fel info om vad som gjorts o sagts under mitt besök där.Klagade hos patientnämnden o hos chef på vårdc.Av chef på vårdc fick jag ett inställsamt mail som jag besvarade men därefter inget gensvar tillbaka.Har sedan länge tröttnat på svensk sjukvård när det känns som ett lotteri att få hjälp till 100%.
Vant mig vid att ha ont i någon form.
Så borde det inte vara i sverige 2018.
Håller helt med dig, det borde vara självklart och inte ett lotteri att få en bra läkare!
All pepp till dig. Låter verkligen HEMSKT och förstår din panik i det hela! hade själv mensverken från hell i helgen men det är inget mot vad du får lida med. Har tack och lov hitentills i mitt liv inte haft några floder av blod droppandes ur mig. Så orättvist med alla kroppsliga problem som slår till på människor.
Ja, visst är det orättvist – och ännu värre är att det verkar vara tabubelagt att prata öppet om saker som det här. Men ju mer vi pratar om det, desto mindre tabu blir det. Kan vi hoppas 🙂
Kramar i massor ❤ . Hoppas att blir bättre . /,Eva
Tack fina! Kram!
Uscha så jobbigt! Hoppas att en operation kan hjälpa dig.
Inget jag upplevt själv. Har problem åt andra hållet med ett förtida klimakterie.
Åh så befriande och viktigt att du berättar! Har själv varit tarmsjuk hela livet, det är också oerhört tabubelagt vilket helt i onödan gör besvären så mycket värre. Just därför är det så himla viktigt att mediala förebilder som du visar att ni är mänskliga och berättar om sånna här besvär. Du är inte gnällig, du är viktigt! Hoppas du blir bättre snart!
Hoppas verkligen att det kommer att fungera med operationen. Känns tyvärr ibland som att det är en könsfråga, tror inte att något motsvarande hos en man skulle bemötas som vid dina tidigare läkarbesök.
Hoppas du får ordentligt hjälp nu så orken kommer tillbaka. Måste ju sänka blodvärdet när man går runt sådär länge med rikliga blödningar…
Säkert inte ovanligt att det dröjer lite extra innan sånna där ”kvinnobesvär” ges rätt behandling, tråkigt att du blev en av dem som råkade ut för detta.
Tack för att du delar med dej av din berättelse, viktigt att kunskapen blir bättre om detta.
Oj va tufft. Hoppas verkligen det ska ordna sig. Kram
Tack för du delar med dig. Lider själv av samma åkomma och hoppas också på att det går att ta bort myomet. Provat hormonspiral men det löste tyvärr inte bekrymmen för mig. Håller tummarna för dig.
Stora kramar ❤
Fy fasiken vad tufft! Är imponerad att du orkar köra som du gör. Själv brast jag inför ett möte med chefen idag, när jag läste ditt inlägg kändes det genast som ett fjuttigt bekymmer. Var rädd om dig – Hälsan kommer alltid först!
Ja, om hälsan kraschar så återstår inte mycket… Stor kram ❤️
Kan förstå din känsla av hopplöshet. Känner igen det du skriver men upplevde det av en helt annan situation. Men skönt för dej att du hittat någon som förstår!
Skickar en mega kram!
Tack fina, kram tillbaka!!
Jag tror du kommer att bli bra ! Vill ej vet iallafall att operation har hjälpt många.Jag lider lite över en löparskada i sätesmuskeln men ska kosta på mig behandling.Igentligen har jag problem med prostata fast det märker jag ej…så konstigt kan livet vara.Går på test var tredje månad.De som klagar på Sverige kan flytta vi har bra sjukvård.Om ej vilket land har bättre ? ..När man är på botten kan det bara gå uppåt?starkt av dig att våga skriva !
Tack för att du delar med dig!
Tack vare ditt inlägg så vet jag nu vad myom är för något och om min fru, dotter eller annan tjej i min närhet skulle drabbas så vet jag vad det handlar om.
Jag är tacksam för att jag som kille slipper ett sånt helvete som du beskriver men jag vill göra vad jag kan för att stötta kvinnor i min omgivning och det är mycket lättare att göra när en har mer kunskap om de problem som finns.
Hoppas det löser sig med en operation!
Fy fasen vad jobbigt Petra! Starkt av dig att du delar med dig och så viktigt med starka kvinnliga förebilder. Massa styrkekramar!!!
Efter att ha spungit fram och tillbaka på hälsocentral med förkylningskänningar i sex månader kände jag också hopplöshet. Jag ville träna men orkade helt enkelt inte. Det dåliga samvetet kom som ett brev på posten. Jag förstår din hopplöshet när man innerst inne vet att man vill och mår bra av att träna.I mitt fall blev det en rejäl sjukdom som börjar på bokstaven C och även är ett stjärntecken
Livet är tufft ibland, man får vara deppig och det är viktigt att kunna spy galla som du gjort. Jag har inte haft de problem som du beskriver men jag är van att fightas igenom en tuffa perioder.
Jag hoppas verkligen att din nya medicin fungerar. Koppla på pannbenet och strid igenom denna period.
Jag önskar dig alla lycka till, en lugn och fin jul med massa god mat och vin som jag har förstått att du uppskattar.
Fina du, tack för dina rader! Ja, den där känslan av hopplöshet och förtvivlan, att ingen förstår och vill/kan hjälpa – den är mycket jobbig. Stor kram!