torgeby

I tisdags var löparen och författaren Markus Torgeby på blixtvisit i Stockholm. Glädjande nog hade han tid att klämma in ett besök i Maratonpoddstudion! Foto: Petra Månström.

Det fanns en tid då jag var helt besatt av att bli så snabb jag bara kunde bli. Trots brist på annan talang än möjligen tjurskallighet ägnade jag timmar och massor med energi åt att nöta, nöta, nöta i spåret.

Hade en klump i magen varje gång det vankades intervallpass och rev och slet ofta under passen, fast kroppen protesterade. Blev frustrerad och besviken över att alla investerade pass inte gav den utdelning jag ville. Samtidigt kunde bekanta och vänner som precis börjat löpträna springa prestera mycket bättre tider än jag nästan på direkten. Kände mig misslyckad och dålig. Funderade en hel del över hur jag skulle bli snabbare. Förbjudna tankar som att jag borde gå ner några kilon viftade jag snabbt bort, men desto svårare var det att bli av med tankarna över hur misslyckad jag var. Jag som alltid hade alla rätt på proven i skolan, högsta betyg i alla ämnen (ja, utom gympa då…) – och nu klarade jag inte av detta? I löpning hade jag ju typ sämst betyg.

LÄS OCKSÅ: Egentligen har jag inte kroppen för det, men…

Kämpade och kämpade med min prestationsångest tills jag drabbades av den där eländiga hälsporren i slutet av 2014. Då gick min löpning liksom in i väggen, bildligt och bokstavligt. Jag kämpade på med rehab, testsprang för tidigt, hamnade på ruta ett igen, rehabade igen, testsprang för tidigt och så vidare. Höll på att bli knäpp. All tid och energi jag hade investerat i löpningen kändes liksom bortkastad och min identitet som löpare blev naggad i kanten. Kände mig som ett stort skämt som bloggade om löpning fast jag knappt sprang. Det var en väldigt jobbig tid.

I samma veva fick jag veta att jag väntade barn. Hela den biten var ju ett kapitel för sig, det vet ju ni som har följt den här bloggen ett tag. Min löparkarriär fick sig ytterligare en törn då jag blev tvungen att lägga ner löpningen ganska tidigt i graviditeten, det gick helt enkelt inte att springa utan att bli kissnödig efter hundra meter. Suck!

LÄS OCKSÅ: Är löpningen verkligen viktigare än (kärleks)livet?

Vart vill jag då komma med det här inlägget? Jo, i tisdags träffade jag Markus Torgeby för en uppföljarintervju för Maratonpodden. Ni vet, killen som var en lovande löpartalang i unga år, tränade seriöst men aldrig fick till det på tävlingarna. Så han skrotade tävlandet och flyttade istället ut i en kåta i de jämtländska skogarna. Där ägnade han sig åt att fundera över livet, äta havregrynsgröt – och springa. Under intervjun gick det upp för mig att man faktiskt inte behöver ha mål med sin träning som innebär ett lopp. Markus beskrev målen med sin löpning att få till riktigt bra pass, känna solen och vinden i ansiktet och njuta av att springa i vackra, rogivande miljöer.

Det lät oerhört rätt. Och skönt. Jag har ju tidigare bloggat om att jag numera ser mig själv mer som äventyrslöpare än prestationslöpare. Njutningslöpare är väl ungefär detsamma som en äventyrslöpare. Att hela tiden sträva efter så harmonisk och helande löpning som möjligt är väl ett mål om något.

Eller vad säger ni? Och förresten, du som inte har läst Markus bok ”Löparens hjärta” ännu: gör det. Då förstår man ännu mer varför löpning är så mycket mer än en evig jakt på nya pers.

Share: