a

Man ångrar inte en sådan här goding, inte ens om man är ett inbitet kontrollfreak som jag. Jag lovar! Foto: Petra Månström.

Fick igår en bloggkommentar som satte igång en massa tankar. Dessutom var igenkänningsfaktorn väldigt stor:

”Hej Petra. Jag har följt din blogg från start och tycker den är ett hälsosamt inslag i ’mammaopinionen’ eller vad man ska kalla det. Jag är 30 och har detta dilemmat: en biologisk klocka som inte direkt tickar utan är lite mer av en gong-gong som bara PLING PLONG hela tiden liksom. Samtidigt känns det också så här: väldigt härligt liv vi lever jag och min sambo med fin bostad och skojiga jobb och så där. Frihet att göra det vi vill när vi vill. Och jag blir klämd emellan de här känslorna liksom, hur fasen gör man då? Fy attan vad det är svårt. Samtidigt som det känns svårt att njuta av restaurangbesök (som vi i ärlighetens namn inte kommer iväg på SÅ ofta) så inser jag ju intellektuellt att vi kanske borde vänta. Men magkänslan vill ju nu! Smarta råd mottages tacksamt.”

LÄS OCKSÅ: Jag var besviken över att vänta en pojke

Exakt så tror jag väldigt många känner. Man lever ett okomplicerat och skönt liv med bra boende, stimulerande jobb och ett rikt socialt liv. Samtidigt finns den där biologiska klockan där och tickar i bakgrunden, ibland lite högre och ibland något lägre. Och tankarna far runt i skallen: hur ska jag/vi göra? Har man en partner så kan det paradoxalt nog ibland vara ännu jobbigare, har jag förstått när jag har pratat med vänner. För då har man liksom ”allt” – ja, utom det där eventuella barnet då. Är man singel och önskar träffa någon har man ju liksom några kliv till kvar på trappan, om ni förstår hur jag menar. Men sitter man där med sambo och det egentligen inte finns något annat än ens egna tankar som står i vägen för att försöka bli gravida så kan det vara väldigt jobbigt.

LÄS OCKSÅ: …och när ska ni skaffa nummer två?

Hur ska man då tänka? Jag kan ju såklart inte ge generella råd, men jag kan försöka ge lite tips utifrån hur jag tänkte. Barn var ju inget jag gick omkring och längtade efter, det har jag skrivit om tidigare. Men däremot oroade jag mig för att missa chansen att försöka bli mamma. Den där fantastiska och omvälvande upplevelsen att bli förälder, tänk om jag skulle missa den? Under en intervju med Lisa Miskovsky 2014 fick jag en del input som faktiskt gjorde mig mycket lugnare: vi pratade om det här med att ett biologiskt barn ju inte är det absolut viktigaste för alla människor. Även som singel kan man bli den viktigaste människan i ett barns liv, som kontaktperson, fadder eller liknande. Man kan engagera sig i idrottsföreningar och andra ideella sammanhang. Och så vidare. Den här insikten lugnade mig en hel del. Nej, jag måste inte leta ihjäl mig efter Mr Right, jag kan chilla och ta det som det kommer (och några månader senare träffade jag Adrians pappa…)

LÄS OCKSÅ: Pappor, nu förstår jag vad ni går igenom!

Att bli förälder är den ultimata kontrollförlusten, så mycket hade jag förstått när jag pratade med vänner som hade barn. Det lirade inte särskilt bra ihop med mitt stora kontrollbehov, dessutom var jag (och är!) rätt så pedant. Vill ha rent och snyggt omkring mig, inte snubbla på leksaker och trampa på legobitar. Men samtidigt: att tvingas tappa kontrollen och agera efter det är ett stort kliv i ens personliga utveckling, det insåg jag redan innan jag blev gravid. Att inte våga försöka ge sig ut på okänt vatten var kanske lite fegt? Jag klandrar absolut inte dem som väljer bort barn helt, men för mig personligen kände jag att efter så många år som singel och med kontroll var det kanske dags att tappa den och se hur det går?

LÄS OCKSÅ: Öppet brev till alla amningshetsare

Det jag försöker säga är: kan du/ni tänka er barn, bana då väg för att det kan bli barn. Planera inte så mycket utan välj mindre säkra preventivmetoder eller skippa dem helt. Se vad som händer. Blir det så blir det. Säger magkänslan ”ja” så agera på det, utan att lägga allt fokus på barnalstrandet. Och jag kan garantera att även för ett stort kontrollfreak som mig så har föräldraresan (hittills) gått rätt så smärtfritt. Det blev inte så hemskt och instängt som jag hade målat upp för mig själv, man kan fortfarande gå ut på restaurang (även om det krävs lite mer planering) och man uppskattar stunderna på tu man hand med sin partner extra mycket eftersom de inte är lika frekvent förekommande. Visst, det finns tydligen en fransk filosof som säger sig ångra sina två barn, men jag utgår verkligen från att hon är i minoritet. Det ÄR en sjukt cool grej att få lära känna sitt barn, det kan man inte sticka under stol med. Och dessutom kan livet bjuda på saker som tvingar en att tappa kontrollen, även om man inte har barn.

Vad säger ni andra som går i liknande tankar som tjejen som kommenterade ovan? Nyfiken, eftersom det här är ett ämne som engagerar mig mycket. Det är ju livets största beslut!

Share: