Man ångrar inte en sådan här goding, inte ens om man är ett inbitet kontrollfreak som jag. Jag lovar! Foto: Petra Månström.
Fick igår en bloggkommentar som satte igång en massa tankar. Dessutom var igenkänningsfaktorn väldigt stor:
”Hej Petra. Jag har följt din blogg från start och tycker den är ett hälsosamt inslag i ’mammaopinionen’ eller vad man ska kalla det. Jag är 30 och har detta dilemmat: en biologisk klocka som inte direkt tickar utan är lite mer av en gong-gong som bara PLING PLONG hela tiden liksom. Samtidigt känns det också så här: väldigt härligt liv vi lever jag och min sambo med fin bostad och skojiga jobb och så där. Frihet att göra det vi vill när vi vill. Och jag blir klämd emellan de här känslorna liksom, hur fasen gör man då? Fy attan vad det är svårt. Samtidigt som det känns svårt att njuta av restaurangbesök (som vi i ärlighetens namn inte kommer iväg på SÅ ofta) så inser jag ju intellektuellt att vi kanske borde vänta. Men magkänslan vill ju nu! Smarta råd mottages tacksamt.”
LÄS OCKSÅ: Jag var besviken över att vänta en pojke
Exakt så tror jag väldigt många känner. Man lever ett okomplicerat och skönt liv med bra boende, stimulerande jobb och ett rikt socialt liv. Samtidigt finns den där biologiska klockan där och tickar i bakgrunden, ibland lite högre och ibland något lägre. Och tankarna far runt i skallen: hur ska jag/vi göra? Har man en partner så kan det paradoxalt nog ibland vara ännu jobbigare, har jag förstått när jag har pratat med vänner. För då har man liksom ”allt” – ja, utom det där eventuella barnet då. Är man singel och önskar träffa någon har man ju liksom några kliv till kvar på trappan, om ni förstår hur jag menar. Men sitter man där med sambo och det egentligen inte finns något annat än ens egna tankar som står i vägen för att försöka bli gravida så kan det vara väldigt jobbigt.
LÄS OCKSÅ: …och när ska ni skaffa nummer två?
Hur ska man då tänka? Jag kan ju såklart inte ge generella råd, men jag kan försöka ge lite tips utifrån hur jag tänkte. Barn var ju inget jag gick omkring och längtade efter, det har jag skrivit om tidigare. Men däremot oroade jag mig för att missa chansen att försöka bli mamma. Den där fantastiska och omvälvande upplevelsen att bli förälder, tänk om jag skulle missa den? Under en intervju med Lisa Miskovsky 2014 fick jag en del input som faktiskt gjorde mig mycket lugnare: vi pratade om det här med att ett biologiskt barn ju inte är det absolut viktigaste för alla människor. Även som singel kan man bli den viktigaste människan i ett barns liv, som kontaktperson, fadder eller liknande. Man kan engagera sig i idrottsföreningar och andra ideella sammanhang. Och så vidare. Den här insikten lugnade mig en hel del. Nej, jag måste inte leta ihjäl mig efter Mr Right, jag kan chilla och ta det som det kommer (och några månader senare träffade jag Adrians pappa…)
LÄS OCKSÅ: Pappor, nu förstår jag vad ni går igenom!
Att bli förälder är den ultimata kontrollförlusten, så mycket hade jag förstått när jag pratade med vänner som hade barn. Det lirade inte särskilt bra ihop med mitt stora kontrollbehov, dessutom var jag (och är!) rätt så pedant. Vill ha rent och snyggt omkring mig, inte snubbla på leksaker och trampa på legobitar. Men samtidigt: att tvingas tappa kontrollen och agera efter det är ett stort kliv i ens personliga utveckling, det insåg jag redan innan jag blev gravid. Att inte våga försöka ge sig ut på okänt vatten var kanske lite fegt? Jag klandrar absolut inte dem som väljer bort barn helt, men för mig personligen kände jag att efter så många år som singel och med kontroll var det kanske dags att tappa den och se hur det går?
LÄS OCKSÅ: Öppet brev till alla amningshetsare
Det jag försöker säga är: kan du/ni tänka er barn, bana då väg för att det kan bli barn. Planera inte så mycket utan välj mindre säkra preventivmetoder eller skippa dem helt. Se vad som händer. Blir det så blir det. Säger magkänslan ”ja” så agera på det, utan att lägga allt fokus på barnalstrandet. Och jag kan garantera att även för ett stort kontrollfreak som mig så har föräldraresan (hittills) gått rätt så smärtfritt. Det blev inte så hemskt och instängt som jag hade målat upp för mig själv, man kan fortfarande gå ut på restaurang (även om det krävs lite mer planering) och man uppskattar stunderna på tu man hand med sin partner extra mycket eftersom de inte är lika frekvent förekommande. Visst, det finns tydligen en fransk filosof som säger sig ångra sina två barn, men jag utgår verkligen från att hon är i minoritet. Det ÄR en sjukt cool grej att få lära känna sitt barn, det kan man inte sticka under stol med. Och dessutom kan livet bjuda på saker som tvingar en att tappa kontrollen, även om man inte har barn.
Vad säger ni andra som går i liknande tankar som tjejen som kommenterade ovan? Nyfiken, eftersom det här är ett ämne som engagerar mig mycket. Det är ju livets största beslut!
Vill inte förlora min frihet – hur ska jag göra?
Taggar
31 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Maken och jag var inte alls sugna på barn, men efter mycket velande fram och tillbaka så vågade vi inte chansa på att vi skulle ångra oss.
(I min släkt kommer kvinnor i för tidigt klimakterie så jag löpte stor risk att göra detsamma så det fanns inte så många år att spela på vid en ålder av 31. Vilket jag också gjorde efter dottern var född. Vi brukar skoja om att hon var mitt sista ägg jag hade.)
Så det blev ett barn. Med skräckblandad förtjusning fick vi ett +.
Det vi visste innan var att ”detta barn kommer att få hänga med på mycket från start då vi är sociala typer som inte ville tulla på nåt”. Helst i alla fall.
Det har gått bra. Från dag ett så har livet rullat på och hon har hängt med. 9 år senare tycker jag att vi lyckats rätt bra. Det ska tilläggas att vi har haft mycket avlastning/barnvakt i form av mormor/morfar och farmor. Det underlättar.
Härligt! Vad roligt att läsa!
Åh tack snälla Petra för att du gjorde min kommentar till föremål för ett inlägg. <3 Tack! Ser fram emot att få läsa alla klokskaper dina läsare har. Tusen tack! /K
Självklart! Viktigt ämne, så himla bra att du lyfte det!
Jag har ett barn, en bebis, och slåss mer med det där så här i efterhand än innan han kom. Var dumt nog inte beredd på hur mycket det skulle förändra mitt sätt att leva. Blogginlägg om mina tankar runt det här: http://barskerika.blogg.se/2016/february/identitetskris.html
Fattar bara inte riktigt vad man ska med en partner till om man inte har barn? Bara leva två vuxna ihop? Typ det tråkigaste liv jag kan tänka mig. (obs personlig åsikt)
Har alltid varit inställd på att leva många ihop och kontrollen har man ju ändå på så många sätt. Känslan att komma dragande med hela sin flock är det coolaste jag vet!
Det coola med att blogga är att man får ta del av så vitt skilda åsikter, kul!
”Fattar bara inte riktigt vad man ska med en partner till om man inte har barn? Bara leva två vuxna ihop? Typ det tråkigaste liv jag kan tänka mig.”
Men va? Har hela ditt liv fram till du fick barn varit fattigt? Fasen vad trist du måtte haft det 😉
För oss var just det en orsak till att överväga ett liv utan barn. Att det var så jäkla roligt och enkelt! Man kunde vara hur spontan som helst, dra hit, dra dit, göra det, träffa folk på stan, inga måsten (ja jobbet måste man väl sköta) och andra att ta hänsyn till osv osv.
Inte fattigt, men cisst
Just att leva med EN annan tycker jag känns fattigt, ja. Tvåsamhet är där mig en kort övergångsperiod h obdo
Just att leva med EN annan vuxen tycker jag känns fattigt, ja. Tvåsamhet är för mig en kort övergångsperiod innan man når familjelivet 🙂
Därmed inte sagt att jag tycker att andra vuxna verkar leva tråkift
Yes! Ursäkta korrkaoset nedan 🙁
Tack för bra blogg!
Ååå! Spot on!
Sambon och jag lever det ljuva DINKers-livet med massor av roliga resor, äventyr, middagar, drinkar varvat med två seriösa karriärssatsningar som hittills går strålande. Jag älskar mitt jobb.
Jag har två ångestmoln:
1. Tänk om vi får barn och jag inte älskar barnet mer än mitt jobb? Tänk om jag blir bitter eftersom karriären ofelbart påverkas av föräldraledighet och VAB? (Även om vi delar lika på den?)
2. Tänk om vi får barn och jag slutar älska mitt jobb för att jag får helt andra prioriteringar (dvs barnet). Så att det jag idag ser som en fantastisk karriär kommer bli tungt och jobbigt och krävande och all den tid jag lägger på att bygga min karriär nu har varit bortkastad?
Tack för att du vågar skriva om dessa ämnen!!
Karriärfunderingarna känner jag igen så väl. Grejen är att under den korta tid jag har varit mamma så har jag märkt att mitt fokus när jag väl jobbar har blivit mycket bättre än innan Adrian kom. Man vet att man inte kan surfa på Facebook i en halvtimme innan man sätter igång med jobbet, så det är bara pang på och kör. Effektiv som aldrig förr. Så oroa dig inte för karriären, den kanske kommer gå ännu bättre när ett ev barn kommer!
Bra ämne!! Rent spontant vill jag först säga att 30 är verkligen ingen ålder idag 🙂 Många är 40+ när dom får barn. Idag med hälsosamt liv, medicin etc så är ju fönstret för barnafödande så mycket längre.
En annan SUPERviktig punkt är – jag var precis likadan som tjejen som ställde den här frågan. Men, precis som du Petra så var jag rädd att missa chansen att försöka få barn, att liksom ångra mig när det var försent. Att få barn ändrar precis ALLTING, och det blir jobbigare praktiskt och fokus är inte längre på dig o din kille, fester, jobb, träna etc. Fokus är flyttat MEN det intressanta som man inte förstår innan man fått barn är att DET GÖR INGET när barnet väl är fött! Man liksom bara tar allt det där extra strulet för man är i en ny roll. Sen med tiden kan man ha barnvakt osv och göra massor av kul fester, maratonresor mm igen.
Min erfarenhet, från bara mig själv då :), är att är man rädd att ångra sig så ska man försöka skaffa barn för det är något som inte begränsar utan berikar ditt liv. Det blir ALDRIG som förut, men på ett bra sätt 🙂
Exakt så! Kunde inte sagt det bättre själv. Av någon mysko anledning (hormoner??) så känns det inte särskilt jobbigt att inte kunna festa eller jobba som tidigare, för det finns så mycket annat som berikar livet istället. Det blir ALDRIG som förut, men på ett BRA sätt 🙂
Hej! Tack alla fina och kloka kommentarer. Särskilt tack till Erika och Mikaela som sätter ord på ännu mer av det jag tänkt på. Vi borde ha en vinkväll och prata om detta 🙂 Och nu genast tänkte jag: man måste ju PASSA på! Kram från en DINKIE!
Exakt! Man avgör ju lite själv hur mycket man vill hänge sig åt barngrejor. Jag är tveksam till om jag någonsin kommer sätta min fot på ställen som Junibacken t ex. Högst tveksam 😀 Skogen däremot kan jag tänka mig att hänga i…
Vadå, menar ni att man inte MÅSTE åka till Astrid lindgrens värld och sånt? Då kommer faktiskt saken, på riktigt, i helt annan dager. Puh.
Haha, du är inte ensam om att ha svårt för klassiska ”familjedestinationer” 😉
Mjo.. Men det där beror ju lite på vilken sorts jobb man har. Det är svårt att rädda liv på distans i min bransch. Och man behöver många timma i op-salen för att hålla igång kunskapen i händerna.
Jag ser många kollegor med små barn som går runt med konstant dåligt samvete, gentemot barnen när de är på jobbet och gentemot jobbet när de är hemma.
Men allt går så klart. Svår balans bara.
Jag förstår. Ja, det är ju såklart olika. Önskar dig all lycka med livet och karriären! Kram
K – Våga vägra Bamseklubben och Alv!! 😉
Annika! Det kan du tro att jag ska!
Å andra sidan är nog just Astrid Lindgren värld ett av två ställen (Liseberg är det andra) som jag åkt med glädje med mina ungar. AL värld har en skitkul inte nudda marken bana nämligen 🙂
Jag har faktiskt skippat de flesta såna där fixade ställen. Inte ett enda besök på junibacke eller skansen och herrejösses – ungarna överlevde. Vi har istället tillbringat timmar på cykel, i skogen, på sjöar med skridskor, i skidbackar osv osv. Vi har haft skitkul ihop för att vi har gjort sånt som hela familjen kan ha kul på. Jag kan inte tänka mig så väldigt mycket tråkigare saker att göra än att stå bredvid och titta på nåt fjomp som ungarna åker runt i. Bäst av allt är att nu när ungarna är vuxna så pratar de fortfarande med mig och de pratar fortfarande om sin härliga uppväxt och allt tok vi hittat på ihop.
Så härligt 🙂
Javisst, friheten beskärs absolut av en bebis. Men det man glömmer är att bebisen slutar att vara bebis efter bara några år och då blir livet helt annorlunda. Jag hade samma tankar innan vi fick barn, och kände mig ganska begränsad till en början. Längtade efter att kunna gå ut själv, att kunna sitta stilla och dricka en kopp kaffe etc. Men ganska snart ändrade det sig. Nu är mina barn 8 och 10 (redan, hur gick det till?) och det är (oftast) så jäkla kul. Man VILL göra grejer med sina barn. Det är kul med aktiviteter ihop. Jag har blivit en aktivare, gladare och piggare människa efter att barnen kom. Nej, inte när de var små och sov dåligt, men nu. Jag gillar verkligen livet med familjen. Och när barnen är större är det också lättare att få in grejer som att träffa någon för ett glas vin. Jag förstår att tio år låter som ett långt perspektiv, men detta kan göras långt tidigare såklart. Jag tränar mer nu än jag någonsin gjort, vi har ett aktivt liv med många roliga aktiviteter och vi gör trevliga saker på helgerna (eftersom barnen behöver aktiveras). Livet är verkligen inte rosenrött alltid, men på det hela taget är jag lyckligare nu än jag har varit tidigare. Jag tror inte bara att det är mina barns förtjänst, men mycket jag krånglade med förut har försvunnit. Jag är inte lika orolig om något kör ihop sig på jobbet som jag var innan. Jag älskade mitt jobb innan jag fick barn, jag älskar mitt jobb nu. Men nu går jag hem och tänker på andra saker när jag är hemma. Jag är också effektivare på jobbet för att jag måste jobba klart till kl 16. Nu känner jag att jag låter som en mamma-säljare, men jag var inte alls säker på att jag ville ha barn innan jag fick dem. Kör på den biologiska klockan säger jag, det andra ordnar sig.
Jag är helt på när det gäller vinkväll!
JA! Vinkväll!
Ja vin! Nån mer? Petra?
Let´s ?