Amma eller inte amma? Helamma eller delamma? Och hur länge ska man amma, om man nu gör det? Det talas mycket om ämnet amning, vilket jag tycker är bra och viktigt.
För några månader sedan bloggade jag till exempel om mina tankar kring varför jag bestämde mig för att välja bort amningen redan från början. Men aldrig hade jag kunnat tänka mig att den här frågan skulle vara så oerhört känslig. Jag menar, det handlar ju trots allt bara om hur folk väljer att mata sina barn. Men ju fler jag talar med om det här, desto tydligare blir det att ämnet är känsligt. Talar jag med personer som själva har ammat sina barn så ser de nästan alltid oförstående och lite förskräckta ut när jag berättar om mitt val. Lite så att man får känslan att de tycker att man har förvägrat sitt barn något.
LÄS OCKSÅ: 10 ”goda råd” om barnuppfostran jag kan vara utan
Häromdagen pratade jag med en god vän som är nybliven pappa. Vi kom in på ämnet bebisar och sömn och han berättade att hans stackars sambo knappt sovit på ett halvår eftersom hon haft fullt upp med att amma – dygnet runt. Han frågade hur jag lyckades få tid till träning och en del jobb och när jag förklarade att det berodde på att jag inte ammar så blev reaktionen också lite otippad. ”Oj, kan man göra det? Välja bort amning?” sa han. Han och hans sambo hade inte ens fått information om att man kunde mata barnen på annat sätt än med tutte.
Vad är det frågan om, varför ska det vara så mycket hysch-hysch kring att inte amma? Varför ska informationen om den här möjligheten vara så bristfällig? Och varför hör jag gång på gång, trots att det är år 2016, hur vänner och bekanta råkar ut för barnmorskor och BVC-personal som verkar sakna ordet ”bröstmjölksersättning” i sin vokabulär? Varför måste kvinnor, som redan är mentalt och fysiskt kullkastade i och med graviditet och förlossning, tvingas kämpa på med att försöka ge bebisen tutte fast det inte går eller hon egentligen inte vill?
LÄS OCKSÅ: Kvinnor, lägg ner det märkliga ”härda ut”-idealet
Suck. Konstaterar att vi har lång väg kvar att vandra. Och amningsfrågan är långt ifrån den enda som är på tok för tabubelagd för sitt eget bästa. Varför ska den vara så känslig?
Varför är amningsgrejen så himla känslig?
Taggar
11 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Fast min upplevelse är att den endast är känslig för dem som valt att inte amma. Som ammande mamma har jag aldrig i hela mitt liv sagt något till dem som inte ammar eller på något sätt sett mig som ”förmer” och anklagande. Och den sk amningshetsen har jag aldrig någonsin sett till, däremot kommentarer om att man borde ge flaska så man kan bli mer självständig och ha mer egentid, både från andra föräldrar och BVC.
Jag får barn först om ett halvår, men vet redan nu att jag inte kommer amma. Jag tar mediciner mot reumatism som inte fungerar med amning (men tack och lov graviditet) och har egentligen inte något val, om jag vill fungera som människa. För mig är det väldigt odramatiskt, amning har aldrig varit en stor grej för mig och jag vet vad min kropp behöver.
Trots att jag inte kläckt än har folk åsikter. Människor som aldrig varit i närheten av min sjukdom, berättar att de minsann ALDRIG skulle göra så utan istället hoppa över medicinerna (gärna med kommentaren om att tiden är så kort, eller att barnet faktiskt är viktigast). Barnmorskan meddelade att det minsann finns alternativ på medicin, utan att ha en aning om vad tusan hon talade om. Ett byte av medicin innebär drygt tre månader innan effekt. Om jag får effekt. Annars får man börja om. Med ytterligare tre månaders väntan på effekt.
Så jo, det är ett ämne som många uppenbart vill lägga sig i. Människor som absolut inte har något med saken att göra. Om folk i gemen kunde sluta lägga sig i skulle världen vara så mycket bättre!
Det är två olika upplevelser det där. Det är t ex fakta att allt för många bebisar ges ersättning på BB i onödan vilket senare göra att amningen, för de mammor som vill amma, börjar väldigt dåligt eller rent av aldrig blir bra. Som hjälpmamman Amningshjälpen möter jag dagligen många mammor som har en helt annan bild av hur det är. Att de, trots att de har en önskan om att helamma, får råd som är direkt kontraproduktiva och råd som inte baseras på vetenskap eller fakta. Kunskapen om amning är låg och hos vårdpersonal är kunskapen också skiftande och i många fall undermålig. Därför tipsas många mammor om ersättning istället för att de får hjälp med sina grundproblem. Ersättningen blir i dessa fall en quick fix som sedan skapar fler eller nya problem för mamman. De allra flesta mammor har fysiska förutsättningar för att amma men sedan är det andra faktorer som också ska till.
Amning är mycket mer än bara mat och ersättning bör ges fritt på bebis signaler, dvs på att amningsliknande sätt. Det är inte alla bebisar som sover längre om de ges ersättning och för dem som gör det kan det innebära andra bekymmer. Det är inte bra för bebisar att inte stiga i vakenhet under sömn t ex. Att ammande bebisar stiger i vakenhet mer ger ett skydd mot plötslig spädbarnsdöd.
Sett till populationsnivå är amning bättre för både mamma och barn. Med det inte sagt att det är det bästa för den enskilda mamman. Men man ska heller inte förringa att så är fallet. Hälsofördelarna är många om man ser till populationsnivå som sagt.
Det är också fakta att det är få mammor som får kritik för att de flaskmatar sitt barn i det offentliga rummet medan det alls inte är ovanligt att ammande mammor får kritik, ombeds lämna stället de befinner sig på eller får utstå otrevliga kommentarer när de ammar offentligt. Amningsnormen är väldigt snäv.
Kanske för att det är en stark instinkt att amma? Något man kan vara riktigt sugen på. Instinkten kan vara lika stark som att vilja kyssa sin älskade, som sex eller att äta. Utan ytterligare jämförelser.
Det går såklart att välja bort amning, men då behöver hjärnan liksom kopplas in 🙂 eller att man känner motsatt instinkt, att man INTE vill. Det ska såklart vara okej men det kan vara värt att fundera på varför man känner så.
Jag har tre barn och det första funkade inte amningen med, jag tänkte då mycket på hur det hade varit om jag hade levt ”på stenåldern” typ, då hade mitt barn DÖTT. Så höll jag på.
Tror att alla starka känslor och åsikter helt enkelt beror på att alla HAR mycket känslor kring det här ämnet. Att t ex inte kunna mata/mätta sitt barn är en katastrofkänsla. Helt fruktansvärd.
Jag helammande min son och fick lika mycket kommentarer om att jag borde ge flaska så pappan oxå fick mata, så jag fick sova , så han fick ordentligt med mat. Det var främst de som valt att inte amma som kommenterade. Men i ” debatten ” är det alltid synd om de som får kommentarer för att de inte ammar…
Visst tänkte jag ibland att jag skulle sluta för att kunna springa, kunde inte det under amning pga foglossning. Men vad är 6 mån amning och jag har många år kvar att springa på
Exakt min upplevelse!!!
Det är klart att det är din (och er) upplevelse. Ni har ju ammat. Det är dock oerhört naivt att tro att det också är det enda som sker.
Folk i gemen har ett förbannat behov av att lägga sig i. Ett på tok för stort sådant. Om man bara la av med det skulle livet vara betydligt trevligare!
Fast om vi som ammat får utstå samma typ av problematik fast omvänt så är det ju oxå så. Upplevelsen är ju inte mer rätt eller fel för en som inte amma än för en som amma…
Jag kämpade som bara den med amningen med båda av två helt olika anledningar från BVC har jag haft bra stöttning de har lyssnat på mig å hjälpt till utifrån det… Men när jag en gång ringde tillamningshjälpen på BB för att min lille typ skrikit konstant hela dagen å vägrat bröstet å den tanten föreslår att jag ska ge ersättning istället då höll jag på att bryta ihop. (Hade jag velat ge ersättning hade jag antagligen redan gjort det å jag hade ju ingen hemma då då hade jag behövt ta min skrikande bebi å traska till affären) Jag har vänner som frivilligt valt bort amning av olika anledningar vissa bättre än andra men jag har aldrig påpekar deras val. Däremot har vissa av mina vänner påpekat min amning…
Jag tror att upplevelsen å känslan av att man gör fel finns hos båda. Folk har åsikter om allt å är inte sena med att påpeka ”sådär gjorde minsann inte jag…”, ”det är mycket bättre att…”, ”varför gör du så…” osv
Det är det som är problemet inte att det skulle vara mindre ok med det ena el andra…
Men snälla du, var påstår jag att det inte sker också för er? Det är dock oerhört naivt att tro att bara för att din upplevelse är A, så existerar inte B.
Att problemet är att människor lägger sig i har jag också konstaterat. Speciellt när människor som alls inte är i samma situation ska komma in och ha åsikter. Tyckandet är problemet. Inte amning eller ersättning.
Nej jag har aldrig känns av någon amningshets men jag har alltid ammat så jag tillhör väl inte målgruppen.
Men visst, jag kan bli lite trött på när amning hela tiden framställs som något ”självuppoffrande” som man gör på sin egen kropps eller orks bekostnad för att liksom underkasta sig barnets bästa. En bild som gärna späs på både av amningsförespråkare och av de som väljer att flaskmata. Det huvudsakliga anledningen till att jag väljer att amma är inte för att det är den bästa näringen för bebisen och att jag därför ”står ut” med det. Den främsta anledningen till att jag valt det och varit beredd att kämpa mig igenom de svårigheter det ofta inneburit den allra första tiden är helt enkelt för att det är otroligt behändigt och underlättar livet på så många sätt både praktiskt och känslomässigt. All den här oron man har som förälder…”vad gör jag om jag är ute på promenad med bebisen och den börjar gråta otröstligt”? ”Vad gör jag om bebisen blir helt hysterisk på tågresan och vi har halva vägen kvar”? ”Vad gör jag om bebisen har ont i magen och bara gnäller och inget hjälper”? Osvosvosv.,..När man ammar har man liksom hela tiden ett ess i rockärmen. Det går inte att amma för mycket (vilket är fallet med flaska) och därför är amning alltid ett alternativ som funkar att prova med när bebis ballar ur helt oavsett anledning, och på mina ungar har det funkat i 99 fall av 100. Det blir som en slags kommunikation till slut, en signal om att allt är som det ska och att allt är tryggt. Det har inneburit väldigt mycket mindre stress och mindre jobb med att försöka trösta en ledsen bebis.Om en flaska kunde ha den funktionen utan att riskera att göra bebis förstoppad eller gravt överviktig samt att den på ett magiskt sätt alltid fanns med förpackad, steriliserad och färdigblandad så skulle jag inte ha något emot flaskmatning. Och skulle jag upplevt amningen som att den tog mer än den gav så skulle jag slutat. Men jag vill att blivande mammor ska få allsidig information och i det ingår också att få veta att amning inte nödvändigtvis är något jobbigt man gör för barnet skull utan även extremt praktiskt och behändigt ur ett rent konkret perspektiv.
Bra och nyanserad kommentar! Till syvende och sist är det upp till var och en hur man väljer att göra.