…jag känner att jag börjar komma upp på banan igen med min löpning! Det är en helt fantastisk känsla. Har varit låg ett bra tag och känt att ”schvunget” saknas. Men efter två lyckade intervallpass i förra veckan har någon form av spänst i benen återvänt!

När Ingmar och jag körde intervallpass i skogen i helgen berättade jag att mitt stora mål just nu är att komma i en sådan form att jag kan riva av ett långpass på två mil utan att benen förvandlas till sega betongpelare och huvudet ropar ”Stanna!” Lösningen är ju såklart att lägga in snabbare pass, något jag har dragit mig för eftersom jag vet att formen inte är som ”förr”. Men man kan ju inte bara harva på och göra det man är bra på, då sker ingen utveckling. Alltså får det bli lite pass med snabbare löpning framöver.

Igår sken solen över Stockholm och det kändes som att ”alla” var ute och sprang. Adrian var lite grinig och rastlös, så jag bestämde mig för att sätta honom i löparvagnen och ge mig ut i finvädret. Det blev en skön jogg runt Kungsholmen med stopp ungefär varannan kilometer för att kolla att bebis mådde bra (JA, kalla mig hönsmamma – men än så länge känner jag att jag vill kolla sådant rätt ofta!)

Adrian somnade efter bara några minuter i vagnen och det blev en skön tur. Väl hemma igen var han glad igen och är bebis glad så blir ju som bekant livet lite lättare även för päronen..!