Så där! Då vet jag hur det är att springa ett halvmaraton med kraschad mage också! Någon gång ska ju vara den första. Bilden ovan är väldigt talande för gårdagens Stockholm Halvmarathon: Mia hoppar högt medan jag har knappt styrfart och försöker pressa fram ett leende… Men vi tar det från början.
Stockholm Halvmarathon är ingen direkt favorit i min bok, det ska jag ärligt säga på en gång. Banan är alldeles för knixig och småkuperad för mig och starttiden på eftermiddagen är jag inte heller så förtjust i. Men så blev jag erbjuden en startplats av en av loppets sponsorer, Barebells, och eftersom Mia ligger i slutfasen av sin träning inför ett ultralopp i Fuerteventuras öken om ett par veckor tänkte vi att varför inte köra halvmaran tillsammans som ett kvalitetspass?
Sagt och gjort. Vi möttes upp vid Kungsträdgården igår och fixade med nummerlappar, chip, sista minuten-toabesök och annat som hör långloppen till. Maxat med folk som alltid och vi fick syn på en massa bekanta ansikten. Väderleksprognosen hade varnat för regn om ett par timmar, men inför start var det uppehåll och helt okej förutsättningar för löpning. I målfållan kände jag mig rätt så peppad och såg fram emot ett skönt lopp.
Så gick starten för oss i grupp C och det var hiskeligt trångt. Först efter några kilometer gick det att jogga hyfsat, men det var frustrerande med trängseln. Man ville ju liksom bara sträcka ut steget och springa på. Till slut blev det i alla fall glesare mellan löparna och vi kunde dra på lite, lagom till att första backen förbi Centralen och Torsgatan dök upp. Det kändes ganska bra, men efter ytterligare några kilometer började det krampa i magen.
Visste direkt vad det var frågan om: löparmage. Insåg det oundvikliga: jag var tvungen att ta mig in på en toalett, omedelbart. Som tur var sprang vi förbi en restaurang på Hornsbergs strand och jag störtade in där och raka vägen in på toaletten. Blev kvar där i några minuter innan jag kunde ge mig ut igen till Mia som stod och väntade utanför.
Vi hade inför start skojat om att vi skulle avverka loppet i intervallform och så blev det också, mellan bajamajorna. Ingen kul känsla i löpningen alltså och jag var SÅ sugen på att bara lägga ner och bryta. Halvmaradistansen kändes plötsligt galet lång och humöret sjönk rejält. Samtidigt var det omöjligt att surna till helt när man hade energipeppmaskinen Mia bredvid sig, hon hojtade ”HEJA PUBLIKEN!!!” och uppmanade mig att inte ge upp utan kämpa på.
Och som jag kämpade, steg för steg och med en känsla av att jag när som helst skulle bli tvungen att störta in på en toalett igen. Sedan fick jag håll som höll i sig i flera kilometer, försökte profylaxandas för att dra in mer syre och bli av med det onda. Till slut gav det med sig. Hua! Måste säga att jag är helt mållös över all den kärlek och pepp som hälldes över oss där vi rullade fram på stans gator. Snacka om energiboost när man hör sitt namn ropas ut med jämna mellanrum, såväl från publik som medlöpare!
Mot slutet av Stockholm Halvmarathon hade jag tunnelseende och flåsade i högan sky fast jag inte sprang särskilt fort. Långbacken från Tanto upp mot Fatbursgatan kändes evighetslång och där ville jag VERKLIGEN bara lägga ner och ge upp. Jag brukar ju gilla att spurta, ville verkligen spurta sista kilometern som ju är i stort sett helt flack. Men hela kroppen värkte och energin var som bortblåst. Gjorde mitt bästa för att hålla jämna steg med Mia och inte trilla ihop i en hög.
David Nilsson, som senare vann herrklassen i Stockholm Halvmarathon, sist i tätklungan vid 7-kilometerspasseringen.
Snacka om lättnad när jag äntligen korsade mållinjen. Sjönk ihop och pustade ut i flera minuter. Sedan kunde jag sakta linka iväg mot klädinlämningen och fick syn på ett stånd där det delades ut öl. ÖL!!! Fattar ni? Så skönt att slippa de där kladdiga kanelbullarna och istället fukta strupen med ett riktigt gott öl. TACK för den, Stockholm Halvmarathon! Mycket bra!
Mobiliserade mina sista krafter för att ta tunnelbanan hem och där blev det varm dusch och sedan soffläge, mat, dryck och chips. Och glass. En lång natts sömn senare känner jag mig något piggare, men benen är stela som betongpelare och jag har feber. Om det var korkat att inte bryta igår? Jag vet inte det. Där och då kändes det rätt att ändå kriga på. Samtidigt brukar jag ju prata om att det är viktigt för mig att ha en bra känsla när jag springer. Men när jag tänker efter hade jag ju det, tack vare Mia.
Man vet aldrig med löpning. Det kan kännas perfekt på förhand och så kraschar man ändå – eller inte. En sak vet jag i alla fall: jag kommer aldrig att sluta med den här sporten. För den är en underbar metafor för livet, såväl i det stora som det lilla. Och alltid lär man sig något som man kan ha med sig framöver.
Kram från mig och soffan! Fler som sprang Stockholm Halvmarathon igår? Berätta gärna om din upplevelse av loppet!
Foto bilderna ovan (som inte är mobilselfies): Jonas Hansen
Jag sprang igår! Har alltid känt att det är en oöverkomlig distans men har tränat efter program i ett halvår och sprang med en bra känsla i kroppen hela loppet. 2 timmar och 18 min och SUPERNÖJD ?
Vad grym du är!!! Stort grattis!
Heja dig! Wow vad imponerande att du körde på!
Jag sprang min första halvmara igår och hade lite av the time of my life, inte ens spöregnet kunde förstöra den härliga känslan. Det gick inte så fort men jag tog mig igenom hela distansen utan stopp och jag är så himla nöjd och glad 😀
Tusen tack för dina peppande blogg- och instagraminlägg, du skriver alltid så bra saker och det är faktiskt delvis tack vare dig som jag vågade ställa mig på startlinjen igår. Kram
Wow tillbaka! Grym du är! Stort grattis till din första halvmara och den härliga känslan!
Jag sprang igår. Min andra Stockholm Halvmara och också mitt andra lopp i livet. Gillar loppet men har samtidigt inget att jämföra med. Fick känningar i magen jag med runt 7km men så fort jag slutade tänka på det försvann det. Vilken kämpe du är som stod ut!!! Löparmage är min största fasa.
Lite omgjord bana i år som gjorde det lite tuffare kändes det som!? Slog förra året med 20sekunder (haha). 1.44.02. Lite surt. Men får vara nöjd. Tack för inspiration!
Grymt jobbat! Ja, jag tyckte att banan var väldigt knixig och småkuperad nu. Njut nu av ditt lopp!
Starkt att ta dig igenom iaf, skönt ändå att det är på hemmaplan så man inte åkt iväg och taggat extra det händer så får se det hela som ett långpass med publik istället. Körde också i grupp C igår men såg inte till er.
Så sant! Och jag misstänker att du stod lite längre fram i grupp C än vi, vi hamnade rätt långt bak och när startskottet gick stod det helt stilla i många minuter innan man kunde ”jogga”. Grymt jobbat igår!
Tråkigt att höra om dina problem. Också inspirerande på sätt och vis. Jag tyckte det kändes tungt att springa trots att jag tränat som vanligt. Kanske dålig dagsform. Vid 13 km fick jag kontakt med två trevliga farthållare. Jag höll fast vid dom ända in i mål.
Men vilken folkfest (även om SHM inte slår Göteborgsvarvet), trevligt sätt att se vår vackra huvudstad och sån tur vi hade med vädret.
Håller med dig! Härlig folkfest även om jag hade kunnat önska en LITE mer engagerad publik, de flesta stod ju bara och hejade på ”sina” löpare och inte på alla. Men men. Tur med vädret – absolut!
Grymt kämpat igår!
Jag gjorde min tredje start på Stockholm Halvmarathon igår. Vid de tidigare två försöken har jag sprungit ganska dåligt då jag vid båda tillfällena varit tvungen att promenera en del från Söder Mälarstrand och/eller Tanto. Det var därför med en del negativa minnen jag ställde mig på startlinjen. Jag har dock tränat bättre i år så målet var att sätta nytt PB.
Det var trångt till en början och, i vanlig ordning, väldigt varmt i Klaratunneln. Känslan var dock bra och det var kul att springa på ”Hemmaplan” vid Kristineberg/Fredhäll. Den riktigt bra känslan började sina något vid Norr Mälarstrand och negativa tankar började sväva genom huvudet.
Lyckligtvis gick Södermalm-delen bättre än tidigare år och jag kom i mål på 1:37:23, nytt PB med 1:33 min. Det var en mer kuperad bana än vad jag mindes från tidigare år plus ny bansträckning vid t ex Slussen.
Trots att jag är dålig på att förbereda mig på något speciellt sätt inför lopp (mer att jag undviker de längsta och hårdaste passen precis innan) så var Stockholm Halvmarathon ett av höstens lopp som jag verkligen ville prioritera. Så var kul att det gick bra 🙂
Ser framemot passet den 20:e 🙂
Grymt jobbat och grattis till PB, Andreas! Ses snart!
Heja dig! Det krävs verkligen starkt psyke och hjärnvilja att ta sig igenom när man mår sådär. Jag sprang oxå, min 1:a halvmara. Hade trott att den skulle kännas lättare då den just är en halv mara. Den omgjorda banan m lång backe från Gamla stan till Hornsgatan tog lite knäcken. Därefter magproblem och helvetiskt håll i 3 km. Och den långa lömska backen vid Zinkens väg, Phu. Sprang på men släppte min måltid på 1:50. Det enda som hägrade var ett överhuvudtaget komma till mållinjen. Sprang sedan in på 1:54 så hyfsat nöjd m prestation ändå. Idag skönt mör och lite endorfinhög fortfarande☺️ Glad söndag!
Jag kom till start trots att jag varit förkyld hela veckan. Var lite orolig att jag skulle bli sämre, med tanke på Chicago Marathon 8 oktober. Var nervös inför att starta. Mina lopp den senaste tiden har verkligen inte varit kul, varken tidsmässigt eller i känslan. Så inför denna halvmara var målet att hålla maranfart plus att lyssna på kroppen. Jag startade i första grupp men det var ändå jobbigt då man inte fick springa i sim takt, det var trångt och backigt. Inte kul! Första 10 km kändes det ok men sen kom tankarna; varför ska jag ta i? Varför springa mera nu? Och genast sänktes farten. Bara att hacka i sig att jag har en ordentlig kris nu. Tänker mig att jag springer i Chicago och sen pausar jag nog lopp ett tag. Måste hitta tillbaka till glädjen i löpningen igen.
Du var ju grym, att fullfölja trots magen och håll på det. Härligt att publiken lyfte dig/er och skönt med en vän som bär en med sin energi när man behöver det. Du är grym och ska vara så stolt över dig. Krya på dig och hoppas du inte dragit på dig något långvarigt. Tack för Rapport! Love it?
Sprang mitt första halvmara igår och har som marathondonnan varit förkyld hela veckan. Startade i sista startgruppen och är faktiskt besviken på peppen efter banan kändes som t.om. arrangörerna hade packat ihop och gått hem. Banan var mer kuperad än jag trodde och det var trångt. Hade ändå en bra känsla första 12 km sedan kände jag av lite väl stela ben. Nöjd ändå med min sluttid på 2.13.
Bra kämpat! Ser stark ut på alla bilder.
Hade en liknande erfarenhet på just det loppet. Vid 6 km smög det sig på. Istället för att hoppa in på en blå kämpade jag fram till 20 km och då höll jag på att göra i byxan lagom till målgång. Uff.
Åkte upp från Göteborg på fredag med kids och man. Gjorde Grönan och körde Vasamuseet på lördag förmiddag (ingen vila här inte ??) men var tyvärr inte taggad efter 1 veckas megaförkylning som precis släppt. Tog 2 panodil zapp och körde ändå. Humöret vände när jag sprang bredvid dig och Mia ett tag (ångrar så stt jag ej hejade) och trots sega ben så fixade jag loppet! Och håller med om att peppen från familjen efter milen var oersättlig ??
Älskar denna snorsport och älskar ännu mer denna kropp som fixar intervallpass, långpass, backträning och halvmaraton i ur o skur ??♀️
Tack för inspiration och för att du är du!!
Du är fantastisk som klarade av att genomföra det med den magen!! Wow! Grattis!
Min fundering är om du kommit på vad du gjorde för ”fel”? Dvs, vet du varför du fick problem med magen nu, när du inte brukar få det?
Jag ska springa Lidingöloppet nu på lördag, och vill inte kopiera din intervall-taktik mellan bajamajorna… 😉
Det enda jag kan komma på så här i efterhand är att vi kanske borde ha värmt upp bättre och jag i så fall hade undvikit att få så pass mycket mjölksyra i kroppen på en gång att det i sin tur påverkade magen negativt.