Visst är det trist att något som borde inspirera människor till att röra på sig istället kan ha exakt motsatt effekt? Så var det för mig med skolidrotten. Den fick mig att hata löpning.
När jag ser tillbaka på hur skolidrotten var under tiden jag gick i skolan, det vill säga i slutet av 1980-talet och fram till 1995, handlade det nästan enbart om att vara snabbast, hoppa högst eller längst – eller på något sätt redan ha en grundtalang för något. Aldrig pratade läraren om hur man kunde träna för att bli bättre på olika moment, det handlade enbart om att greja något här och nu.
Minns att jag levde upp på friluftsdagarna då vi fick åka skidor eller långfärdsskridskor, klättra, paddla kanot och sånt. Simma var också superkul, för det var jag ju bra på. En chans för mig att få visa vad jag kunde. Men för det mesta höll vi ju till i gympasalen och då var det traditionella grejor som hopp på plint och annan redskapsgymnastik som gällde. Spökboll och medicinboll körde vi också… Brrr…
Hoppas för allt i världen att det har blivit bättre nu? Tänker att i dessa tider när fler än någonsin sitter hela dagarna, är skolidrotten fortfarande lika katastrofal? Finns det lysande undantag? Någon som har koll och kan berätta?
(Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff)
Skolidrotten fick mig att hata löpning
Taggar
5 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag har bara goda minnen av gymnastiken och de lärare jag har haft i ämnet. Ett av de få ämnen jag alltid hade bra betyg i. Högstadiet var jag riktigt vass, lite latare på gymnasiet.
Hej Petra!
Har precis samma minnen som du av skolidrotten tyvärr.
Avskydde den som pesten!!!!
Det konstiga är att utanför den älskade jag att träna och vara aktiv så det är nog skolidrotten i sig som inte var bra!!
Alla skulle ju vara stöpta i samma form på nåt sätt óch det spelade ingen roll vad man själv hade för förutsättningar.
Vet inte om du sett den där bilden med djuren där elafanter ska klättra i träd och apor ska flytta stora grejer?
Är ungefär så jag tänker tillbaka på den!!
Jag hade inget emot själva idrotten, men duschen efteråt var så ångestfylld att jag ibland inte var med bara för att jag inte vill visa min mulliga kropp för alla de andra smala handbollstjejerna. Får fortfarande ångest av att duscha offentligt, även om jag försöker sluta fred med min kropp nu.
Skolidrotten var verkligen pest och pina. Jag har glad att jag som vuxen ändå hittade en kärlek till att röra på mig och motionera på min egen nivå. Det är väl det som är lite galet – att det är just sådant fokus på IDROTT. Skolan borde satsa mer på att främja rörelseglädje hos varje individ, inte sträva efter att alla ska bli bollsportproffs, som jag upplevde att det var när jag gick i skolan. Det var ett sådant prestationstänk och tävling i allt, inte så kul för en annan som saknade alla former av bollkontroll.
Idrott var mitt absoluta favvoämne i skolan tillsammans med språk. Tyvärr var det inte riktigt okej för tjejer att vara bra på idrott när jag gick i skolan (stulet av sjuttiotal samt åttiotalet), så jag la lite band på mig själv för att inte utmärka mig för mycket. Det måste vara okej att vara bra i idrott och få utmärka sig inom det också. Samtidigt behöver alla elever hitta rörelseglädje och känna att de inte behöver vara bra för att vara med. Det är en stor utmaning för läraren! Skulle vara kul om någon lärare kom med sin synpunkt.