”Borde vara glad, men känner mig deppig”

av Petra Månström | mar 12, 2018 | Blogginlägg | 10 Kommentarer

Har du råkat ut för en tomhetskänsla efter ett lopp du har tränat länge inför? Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i så kallad post race blues. Här kommer ett gäng tips på hur du kan tackla problemet!Det kom ett DM på Instagram:
Hej Petra!
Först, tack för all härlig inspiration! Jag har nyss sprungit Paris Halvmarathon, det var ett superbra lopp på alla sätt. Kommer hem och borde vara nöjd och glad men känner mig typ deppig. Som om ALLT är över. Jag tänkte att det skulle vara gött när pressen var över och jag inte ”behöver” följa mitt schema, men det känns bara tomt. Har du haft liknande känsla efter dina resor och lopp? Och hur tänker du i så fall för att komma vidare och få ny energi och inspiration?
Kram Anna
Så kallad post race blues, på svenska ”efter loppet-depp”, kan nog de flesta av oss som gillar att springa och då och då köra ett lopp känna igen oss i. Inte så konstigt egentligen, det är ju en rejäl urladdning – såväl mentalt som kroppsligt – att förbereda sig inför något under en längre tid och sedan är allt över på bara några timmar.
Personligen har jag råkat ut för det här flera gånger, min post race blues efter mitt livs första mara 2010 var massiv, kan jag lova. Du kan ju tänka dig själv: på ett halvår gick jag från att avsky löpning till att genomföra ett maraton på en av landets största dagstidningssajter som plattform. Det här var dessutom under en tid då Instagram inte fanns, så vi var inte lika många aktörer i den här nischen i sociala medier som vi är idag. Med andra ord kändes det som att varenda löpare i Sverige visste vem jag var och vilka tider jag sprang på. Intresset för det jag höll på med var enormt.
Men så korsade jag mållinjen där på Stadion en eftermiddag i början av juni och när glädjeruset hade avtagit trängde sig verkligheten på, ivrigt påhejad av alla mina bloggläsare. De undrade vad jag skulle hitta på härnäst, vilket lopp jag var sugen på, vilka tider jag ville springa på – och framför allt uppmanade de mig att fortsätta blogga. Jag kunde ju inte sluta nu när jag hade klarat maran och allt, menade de.
Men hur mådde jag då? Tomhetskänslan var maximal. Jag var verkligen inte sugen på att ta mig an fler stora löparutmaningar, det kändes som att Stockholm Marathon hade sugit ut all min energi och löparglädje. Men under kravlösa rundor i skogen med min coach Ingmar kom jag fram till att deppkänslan inte berodde på att jag inte tyckte om att springa. Istället berodde den på prestationsångest, att känna att jag hela tiden måste överträffa mig själv för att ”duga” i mina följares ögon.

Så jag tror det är jätteviktigt att fråga sig själv vad bluesen beror på och sedan agera utefter det. För mig blev lösningen att ta ledigt från löpningen några veckor och träna alternativt: spinning, simning, styrketräning och annat. Jag lovade sedan mig själv att om löpsuget skulle komma krypande, då skulle jag bejaka det och börja springa igen. Inte direkt boka in mig på något lopp, utan bara springa kravlöst och låta eventuella tankar om nya lopp komma spontant till mig.
Men jag har sett exempel på andra löpare som haft liknande tomhetskänslor och säger att de beror på att de inte känner att de orkar med att ta sig igenom fler tuffa träningsperioder inför ett lopp. De har helt enkelt tröttnat på att träna uppstyrt efter ett schema och hela tiden tvinga sig att köra pass de egentligen inte är sugna på. Här verkar det mest effektiva botemedlet vara att släppa allt vad prestation heter och bara dra ut och springa. Lämna klockan hemma och bara njuta, lyckligt ovetande om tid, sträcka och tempo.
Oftast när folk tar upp post race blues-liknande problem brukar rådet direkt vara att anmäla sig till ett nytt lopp. Men nej, det tycker jag är för lättvindigt. Då skjuter man bara problemet framför sig. Istället är mitt råd att försöka lyssna inåt och förstå varifrån tankarna och känslorna kommer. När du väl vet det har du också mycket enklare att fixa till problemet så att du mår så bra som bara du kan göra.
Stort lycka till och känner du igen dig i detta, berätta gärna om dina upplevelser i kommentarsfältet! Ha e en fin start på veckan!
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

post marathon blues | post race blues | Stockholm Marathon

10 Kommentarer

Anna på mars 12, 2018 på 1:48 e m

Stort tack Petra för svaret! Bara att veta att man inte är ensam om känslan gör det hela mycket enklare. Jag tror på ditt tips att låta det ta ett tag och fundera på vad jag vill göra framöver. Tack igen och ha en fin vecka du med!

Svara
- Petra Månström på mars 12, 2018 på 1:51 e m
  
  Varsågod, bästa du! Hoppas snart du kommer fram till hur du ska göra framåt. Kramar
  
  Svara
Linda på mars 12, 2018 på 4:28 e m

Igenkänning!
Började springa så sent som hösten 2015 – rookie!! Först oplanerat och med noll plan + influensa/förkylningar gång på gång men ändå ett genomfört Gbg varv 2016 (lyckan på den ❤️) Sprang sen efter schema och hann bli 3 halvmaror inom loppet av 1,5 år men efter Stockholm halvmara sept – 2017 (sprang bredvid dig ett tag men blev för nervös för att hälsa, ville inte störa typ ?) så blev det blues deluxe. Har sedan dess sprungit kanske 5-6 pass och nu börjar ångesten inför Gbg varvet göra sig påmind. Men har tappat all lust och glädje med träningen. Hur hittar man tillbaka???

Svara
- Petra Månström på mars 12, 2018 på 5:33 e m
  
  Fattar precis! Backa bandet: varför får du ångest? Är du orolig över att inte klara en viss tid? Har du inte fått till träningen som du vill? Har du mycket annat i livet samtidigt som kräver energi och tid? Bara du har svaren, men jag tror att det är viktigt att känna efter varför du har tappat lusten. Oftast kommer man på orsaken om man bara funderar lite – då har du också svaret. Stor kram
  
  Svara
  - Linda på mars 13, 2018 på 8:44 f m
    
    Efter första loppet så kan jag erkänna att jag jagade bättre tider, och visst det blev det en hel del press med allt annat i livet som ska funka… driver företag, har 2 kids, min man jobbar mycket, vi renoverar hus.
    Men jag inspireras verkligen av dig och hur din resa med löpning också i början handlade om att jaga tider men att du nu springer på helt andra premisser… vettiga sådana!
    Men någonstans så finns ju ändå tankarna på att få en bättre tid. Och ibland känns det som om att andra förväntar sig det även när jag sänker kraven. Jag har försökt att aktivt springa och träna för min egen skull, inte för tider eller för vad andra förväntar sig men det är oerhört svårt. Har alltid varit en ”duktig flicka” och högpresterande och det är så rysligt svårt att tvätta bort den stämpeln.
    Men jag älskar att springa, jag gör verkligen det men nu så har allt låst sig.
    
    Svara
Charlotte på mars 12, 2018 på 5:30 e m

För mig är faktiskt lösningen att sätta upp nya mål längre fram! Samtidigt som jag ser till att njuta av min utförda prestation oavsett om det har gått bra eller dålig.

Svara
- Petra Månström på mars 12, 2018 på 5:34 e m
  
  Härligt! Det är ju toppen om det fungerar 🙂 Kram!
  
  Svara
Therese på mars 12, 2018 på 8:20 e m

Den känslan kan jag verkligen applicera på många saker i livet. Att sträva efter någonting visst och när man väl är där har man inget mer att sträva mot… Men jag har aldrig haft den känslan efter ett lopp. Tror jag sprungit för få….

Svara
Trail & Inspiration på mars 13, 2018 på 10:10 f m

Hög igenkänning!
Inte bara efter lopp, utan i löparlivet i allmänhet. Jag har, efter en seperation, fullständigt tappat löp- (och tränings-)lusten och just nu försöker jag bara hitta tillbaka till de där härliga, kravlösa rundorna i skogen! Ändå är det ngn röst i bakhuvudet som säger; ”Du borde anmäla dig till ett lopp eller hitta ett mål”….
Borde jag verkligen det? Nej! Tyst med dig… 😛
Kram M

Svara
Trail & Inspiration på mars 13, 2018 på 10:11 f m

Och med ”tyst med dig”, menade jag att jag pratade med min egen röst alltså! 😮 (Insåg hur otrevlig jag lät i kommentaren). Haha! 😀

Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!