amsterdam_half_2012

Amsterdam halvmaraton 2012, min hittills snabbaste halvmara som jag betade av på 1.41. Foto: Marathonfoto.

Tidigare i veckan läste jag ett blogginlägg som satte igång en hel del tankar. Inlägget var skrivet av en man som inom kort ska fylla 45 år. Han ställde sig i och med detta frågan hur länge till han kunde förvänta sig nya personbästa, som nu var drivkraften i hans löpning.

Och när den tiden är förbi, hur skulle han då motivera sig till fortsatt träning? En inte helt lätt puck om man haft ständigt förbättrade tider som största målsättning. Jag drevs också mycket av en önskan om nya pers när jag höll på som mest med intervaller och organiserad grupplöpning för några år sedan. Det blev lätt även tävling på träning, som kanske också var en orsak till att de så hett efterlängtade persen uteblev. Jag kanske helt enkelt hade tagit ut mig för hårt på träningspassen?

Idag vet jag att jag eventuellt kan förbättra mig på några distanser, om jag nu satsar ordentligt. Borde väl åtminstone ha några år kvar till min ”peak”, men frågan är om jag har lust att underkasta mig den mängd och intensitet löpning som i så fall krävs. Tror att mina ultraäventyr i fjol satte igång en rad nya och nyttiga tankar i mig. Jag började förstå att det finns andra sidor av löpning än enbart asfaltslopp i storstäder. Visst är det kul att blåsa ur på ett millopp eller en halvmara ibland, men det blir lätt enformigt för mig. Jag behöver variation.

För mig har ny motivation till träning kommit i och med att jag börjat kombinera resor till mer udda platser med att springa ett lopp. Punta Cana Half Marathon i april i år var ett exempel, nu är jag sugen på liknande utmaningar. I hög luftfuktighet och tropisk värme är det svårt att rå på gamla pers och det är väldigt skönt. För då kan man direkt koppla bort perstankarna och istället fokusera på att ha kul. För kul har man och det är faktiskt roligare att springa lopp när man inte behöver använda alla krafter och allt fokus till att hålla farten. Jag har insett att jag aldrig kommer att ta något OS-guld och då är det rätt skönt att bara ta det lite lugnt. Och tänka på allt gott man ska äta och dricka efter målgång, en nog så bra motivator.

Men jag förstår att alla inte kan skifta om från tidsmål till vagare hälso- och glädjemål. Vissa måste helt enkelt ha ett väldigt konkret mål. Men då gäller det att sätta realistiska mål och de kanske inte alltid kan handla om att klå tiden du hade som 25-åring nu när du närmar dig 50. Däremot kan det ju vara sunt att acceptera att farten går ner med åren och du kommer alltid att kunna förbättra den tid du har just nu, även om den inte nödvändigtvis blir bättre än ditt pers. Men det kanske inte är hela världen egentligen? Ett mer ytligt mål (om jag nu försiktigt får lansera ett sådant) kan ju också handla om att hålla sig snygg, fräsch och i form. För sig själv, sin partner, medlöparna i spåret och så vidare…

Fler idéer på hur man kan motivera sig till fortsatt träning efter persåren?

Share: