Tidigare i veckan läste jag ett blogginlägg som satte igång en hel del tankar. Inlägget var skrivet av en man som inom kort ska fylla 45 år. Han ställde sig i och med detta frågan hur länge till han kunde förvänta sig nya personbästa, som nu var drivkraften i hans löpning.
Och när den tiden är förbi, hur skulle han då motivera sig till fortsatt träning? En inte helt lätt puck om man haft ständigt förbättrade tider som största målsättning. Jag drevs också mycket av en önskan om nya pers när jag höll på som mest med intervaller och organiserad grupplöpning för några år sedan. Det blev lätt även tävling på träning, som kanske också var en orsak till att de så hett efterlängtade persen uteblev. Jag kanske helt enkelt hade tagit ut mig för hårt på träningspassen?
Idag vet jag att jag eventuellt kan förbättra mig på några distanser, om jag nu satsar ordentligt. Borde väl åtminstone ha några år kvar till min ”peak”, men frågan är om jag har lust att underkasta mig den mängd och intensitet löpning som i så fall krävs. Tror att mina ultraäventyr i fjol satte igång en rad nya och nyttiga tankar i mig. Jag började förstå att det finns andra sidor av löpning än enbart asfaltslopp i storstäder. Visst är det kul att blåsa ur på ett millopp eller en halvmara ibland, men det blir lätt enformigt för mig. Jag behöver variation.
För mig har ny motivation till träning kommit i och med att jag börjat kombinera resor till mer udda platser med att springa ett lopp. Punta Cana Half Marathon i april i år var ett exempel, nu är jag sugen på liknande utmaningar. I hög luftfuktighet och tropisk värme är det svårt att rå på gamla pers och det är väldigt skönt. För då kan man direkt koppla bort perstankarna och istället fokusera på att ha kul. För kul har man och det är faktiskt roligare att springa lopp när man inte behöver använda alla krafter och allt fokus till att hålla farten. Jag har insett att jag aldrig kommer att ta något OS-guld och då är det rätt skönt att bara ta det lite lugnt. Och tänka på allt gott man ska äta och dricka efter målgång, en nog så bra motivator.
Men jag förstår att alla inte kan skifta om från tidsmål till vagare hälso- och glädjemål. Vissa måste helt enkelt ha ett väldigt konkret mål. Men då gäller det att sätta realistiska mål och de kanske inte alltid kan handla om att klå tiden du hade som 25-åring nu när du närmar dig 50. Däremot kan det ju vara sunt att acceptera att farten går ner med åren och du kommer alltid att kunna förbättra den tid du har just nu, även om den inte nödvändigtvis blir bättre än ditt pers. Men det kanske inte är hela världen egentligen? Ett mer ytligt mål (om jag nu försiktigt får lansera ett sådant) kan ju också handla om att hålla sig snygg, fräsch och i form. För sig själv, sin partner, medlöparna i spåret och så vidare…
Fler idéer på hur man kan motivera sig till fortsatt träning efter persåren?
Jag håller på med orientering och där tävlar man ju mot folk i sin egen åldersklass och kan på så sätt sätta upp olika mål avseende placering eller tid efter eller rankingpoäng eller nåt.
Absolut, orienteringen ligger i framkant där!
Vad är ditt pers på halvmaran, Petra?
Sorry såg inte bildtexten. 1.40 det är snabbt ☺
Är 55 första maran 2008 springer Marathon under fyra timmar.Oavsett ålder finns det ett stopp ang personbästa.Man springer med huvudet ej benen.Nu löpvilar jag till oktober kör enbart fys ökar ej träningsmängden samt minskat antal långpass.
Är glad så länge man får vara frisk ! någon i familjen kan bli sjuk eller annat man ej kan påverka.
Är nöjd med att kunna springa halvskapligt för min ålder jobbar mycket med smidighetsträning.Hellre smidig,genomtränad
kropp än att springa som en stel vaggande anka med nerslitna höfter vid 60 år.
Sunda tankar som vanligt 🙂
Om man har en kompis eller partner som också gillar att springa kan man göra roliga semester grejer ihop, som att springa mellan stugor på kungsleden eller som jag gjorde med min kille i fjol, sprang trail de mt blanc. För att orka som vi gjorde 14 mil på 3,5 dag så behöver man träna lite innan också. Roligare än att vandra tycker jag!
Låter urskoj att springa mellan stugor på Kungsleden!
Jag började springa när jag var 43, fyller snart 48. I lördags sprang jag min första halvmara på 2:14:30, en högst medioker tid men jag är ytterst nöjd. Har aldrig i mitt liv ägnat vare sig tankar eller tid åt träning innan jag blev svårt sjuk, tappade lungkapaciteten (låg på 35%) och klarade inte ens av att gå 21 meter. Eller 10. När läkarna efter ett halvår började få nån ordning på mig stod jag inför att jag dagligen kommer att vara tvungen att käka kortison resten av mitt liv.
Av kortison får man lätt osteoporos och jag tänkte att det ska jag åtminstone försöka undvika. Det gör man bäst genom att löpträna. Så det var en ordentligt överviktig astmatiker med nedsatt lungfunktion som i april 2011 tog sin första löptur. Jag sprang 90 steg. Hade tänkt mig 100 steg men det gick inte. Sen gick jag 180 steg och sprang 90 igen. Och igen.
Idag är jag i hyfsat bra form. Med tanke på förutsättningarna är jag i riktigt bra form. Allt är en gåva – från vem eller vad vet jag inte – men jag tar tacksamt emot varenda jävla (ursäkta) löpsteg jag har förmånen att ta. Om knäna håller tänker jag försöka mig på ett maraton i september. Men om det inte blir så är det också okej. Varje dag som läggs till mitt liv är nämligen ett personbästa, hur löjligt det än låter.
Härligt kämpat ! blev nästan tårögd när jag läste ,,,,
Tack för de fina orden, Kjell!
Liz, så fantastiskt! Du inspirerar verkligen!
Tack!