Redan efter att jag hade skrivit mitt första blogginlägg på Maratonbloggen 2009 råkade jag ut för dem. Och än idag dyker de upp titt som tätt och trycker till oss som har fått smak för det här med löpning – men som för den skull inte tar vår träning på jätteblodigt allvar.
!! VARNING: LÄPPSTIFT KAN FÖREKOMMA I DETTA INLÄGG!!
Vilka jag talar om? Träningssnobbarna såklart! De som vet precis hur sporten ska utövas. De som vet vilket tempo som man måste klara av att springa i för att räknas som en ”riktig löpare”. De som har stenkoll på vilken ansiktsfärg man måste ha efter ett pass för att träningen ska passera deras trånga nålsöga.
Träningssnobbarna häckar lite varstans. Du känner säkert till flera stycken, kanske på jobbet eller i vänkretsen. De påträffas också med stor sannolikhet på nummerlappsutdelningar, i start- och målfållor, i löpargrupper – och i kommentarsfält på sociala medier. Det sistnämnda är nog den absolut vanligaste häckningsplatsen, för bakom skärmen kan den mest timida och blygsamma förvandlas till en rätt så oskön åsiktsmaskin.
Jag minns att jag kände mig väldigt knäckt när jag som nybakad och osäker löpare fick veta att jag var ljusår från den snittfart som ”riktiga löpare” ska ha. Och när jag ett halvår senare hade klarat av Stockholm Marathon fick jag mejl från folk som tyckte att jag inte hade tagit i ordentligt eftersom jag såg så ”fräsch och oberörd” ut i mål.
Under fyra timmar på debutmaran var dessutom ingen tid att hänga i granen, tyckte några mejlskrivare. Minst en halvtimme snabbare borde jag ha klarat med all den uppbackning jag enligt dem hade fått från alla elitlöpare och andra sakkunniga som jag naturligtvis stod i direktkontakt med som ”proffsbloggare”.
Det här med att vilja se fin ut när man tränar och tävlar ses inte heller med särskilt blida ögon. Det faktum att jag aldrig har tvättat bort sminket jag haft i ansiktet tidigare under dagen när jag väl ska ut och springa har alltid provocerat. Att fixa håret alltför mycket inför passet går träningssnobbarna också igång på: ”Vad är grejen när man ändå bara ska in i duschen sedan, liksom?” heter det.

Det här med att inte se helt utmattad, snorig och rödblommig ut efter ett pass är en återkommande kommentar jag får från dessa träningssnobbar. De låter mig veta att min träning liksom inte är på riktigt eftersom jag ser för fräsch ut.
Ja, vad ska jag säga. Jag tänker att vi har alla våra unika drivkrafter som får oss att vilja ge oss ut i spåret. Vissa älskar att ge järnet på varje pass och sedan stupa ner halvdöda på marken. Andra uppskattar att hålla ett lugnare tempo och njuta av passet medan någon annan är någonstans mittemellan.
Jag dömer aldrig någon för att den har otrendiga träningskläder eller löparskor, jag dömer heller inte någon för att den är för ”kittad” eller snygg efter ett pass. Min grundinställning är att alla vi som tränar är fantastiska – vi är grymma och beundransvärda. Varför haka upp sig på saker som utseende och tempo när det viktigaste ju ändå är att må bra? Låt oss prata om känslor och tankar före, under och efter träningen istället för att kritisera och sänka varandra. Det tror jag kommer att generera fler passionerade löpare som i sin tur inspirerar andra att dra på sig löparskorna.
Fler tankar i ämnet? Kommentera gärna!
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen