Nu är jag överlycklig över att vara pojkmamma, men vägen dit var inte helt okomplicerad. Foto: Petra Månström.
Ett ämne som är väldigt tabubelagt men också intressant är det om hur man som blivande förälder ställer sig till könet hos sitt väntade barn. När jag fick reda på att jag väntade en pojke satte det igång en massa saker i mig.
Först kände jag ett sting av besvikelse: jag kommer inte at få uppleva den där djupa mor-dotter-relationen som jag själv och tjejpolarna har haft förmånen att uppleva. Kände mig redan smått övergiven vid tanken på den stora sannolikheten att han kommer att dela fler intressen med sin far än med mig. Bilar, verktyg, teknik och liknande. Och så skulle jag ju inte få frossa loss i en massa söta tjejkläder och… Jag var rädd att bli ledsen och bitter över att ”alla andra” fick söta flickor medan jag satt där med en kille… Ja, det var en massa sådana saker som for genom huvudet. Könsstereotypa och stenålders – absolut, men det var så jag tänkte. Kan inte be om ursäkt för tankar som bara kommer, viktigt också att våga vara öppen med dem.
LÄS OCKSÅ: 8 fördelar med att få barn sent
Sedan svängde jag helt och hållet: det är ju skönt med killar! Man slipper hantera ätstörningar (visst kan killar också drabbas men det är inte lika vanligt), flummiga pojkvänner, mens och andra tjejgrejor. Visst, enligt statistiken är risken större att han blir kriminell, men det förträngde jag. Dessutom har jag aldrig varit särskilt ”tjejig”, gillade aldrig att leka med dockor, piffa till mig och så där. Under uppväxten tyckte jag att det var mycket roligare att hänga med killarna, spela brännboll, fotboll och springa runt utomhus. Och löpning, det är väl något som killar brukar gilla? Kanske kan man få lite egentid med killen i löparspåret, om han vill?
LÄS OCKSÅ: Den otippade mamman som är tio år efter alla andra
Tänker jag efter så är det inte särskilt många kvinnliga vänner som har en tajt relation med sin mamma. Snarare är det tvärtom. Men, hur som helst, till slut bestämde jag mig för att sätta punkt för alla de här jobbiga tankarna och enbart fokusera på det positiva. Det är inget som säger att jag inte skulle kunna få en nära relation till min son, det kan jag ju faktiskt själv delvis påverka. Och det är heller inget som säger att han per definition kommer att bli en machokille som mekar med bilar och drömmer om motorer, han kan ju faktiskt lika gärna bli en helt annan person.
LÄS OCKSÅ: Sanningen bakom den mysiga Instagrambilden
När Adrian väl hade kommit till världen blev jag lite besviken på mig själv för att jag hade utgått från att jag inte skulle kunna få en tajt relation med någon av det motsatta könet. Jag hade låtit mig påverkas av andras åsikter och helt omedvetet glidit ner i ett trist sterotyptänk som jag ju själv aktivt försöker bekämpa. Kom igen nu, Petra! Nu har du den här killen i famnen, älska honom för den han är: en fantastisk människa! Att ens kunna få barn är ju ingen självklarhet. Plötsligt skämdes jag för hur jag hade resonerat.
Är väldigt nyfiken på hur ni andra känner. Hur gick tankarna när ni fick reda på bebisens kön? Blev det som ni hade tänkt er?
Precis sådana tankar och funderingar har jag också haft. Och jag kommer ”bara” bli farmor… Det låter mycket äldre än mormor. Dessutom har jag hört (fördom) att mammor hellre vänder sig till sina egna mammor = tätare och bättre kontakt med mormor än farmor.
Nu tänker jag inte så mycket eftersom det inte går att sia om framtiden ändå. Det kan bli så, men det kan också bli helt tvärtom.
Själv hade jag alltid velat ha en son och till min största glädje blev mitt första barn en pojke. När jag blev gravid andra gången så var jag lite splittrad: egentligen spelade det ingen roll vilket kön barnet skulle ha, tänkte jag i ena sekunden, i andra ville jag ha en tjej. När det visade sig att det var en flicka jag väntade så svängde det plötsligt och jag önskade istället att jag hade varit gravid med en pojke till. Nu är min dotter född och dessa känslor flytter upp till ytan fortfarande ibland men jag älskar min lilla tjej ❤️ Precis som du Petra så tycker jag att det hela är egentligen fånigt, barn är ingen självklarhet .
Har 2 killar som jag älskar över allt annat, men hade jag kunnat välja hade jag haft en av varje och var jag garanterad en liten tjej skulle jag nog inte kunna motstå att skaffa en nr.3
Har 3 yngre bröder och när fjärde syskonet blev en flicka var lyckan total.
Jag hade liksom alltid sett mig själv som en flickmamma, så ja, jag blev lite besviken. Nu är han född och jag älskar honom till vanvett, men fortfarande ibland glömmer jag att han är en pojke och tänker på honom som flicka. Oh well, ingen större skillnad när de är 4,5 månader.
Vi var inställda på en pojke, men så sa Ul i v 18 det motsatta. Maken gick ut med en smått besviken min medan jag log inombords. Fy satan vad glad jag var över en tjej! Jag såg rosa, rosetter och allt det där mulliga.
Ut kom en liten fis som vid ganska tidig ålder (säg 3 år) inte alls ville ha uppsatt hår, inte så ofta klänning och uppkäftig och sur var hon också ofta. Jahapp. Så var det med den saken.
Idag är hon 9 år, lika egensinnig och rätt kaxig, men ganska härlig. En liten kopia av mig som barn helt enkelt.
Jag hade förmodligen blivit en bättre pojkmamma så här i efterhand. Skrattar bäst som skrattar sist. Haha.
Haha, underbart 🙂
För mig spelar kön ingen roll. Jag vet (eller ja, helt säker kan man ju aldrig vara) att vi väntar en flicka. Men, det är ju bara hennes kön som ger henne vissa biologiska fördelar (och nackdelar) men det säger ju inget om vem hon är. Bara för att hon är en flicka ger det ju oss inga garantier för hur hon kommer bli, eller vem hon redan nu är..det är ju något som jag och hennes pappa tillsammans med hennes egen personlighet kommer skapa under kommande åren – inget som händer av sig själv bara för att hon råkar vara en tjej. Som jag längtar efter att få möta den där individen som bakas för fullt 🙂
Vi väntar en pojke i Maj och min fru är mest överlycklig att hon får en kopia av mig (antagligen) men jag blev smått besviken att jag inte får dito av henne. Hur som helst så har jag en väldigt nära relation med min mamma så ge inte upp hoppet.
Fast jag redan hade två flickor så blev jag ganska besviken när jag fick reda på att jag väntade en pojke. Det kändes så konstigt och mycket mer främmande att få en pojke, och jag var så inställd på att det skulle bli en flicka till. MEN när han väl kom så älskade jag honom på precis samma sätt som de första två. Och nu förstår jag inte vad jag tänkte. Han är nu 1 år och hittills är det inte den minsta skillnad förstås, men ganska roligt att få köpa massa söta pojkkläder! 🙂 Skulle vi få ett barn till (vilket vi inte ska) så hade det definitivt inte spelat minsta roll vilket kön det skulle bli.
Vi tog inte reda på könet när vi väntade vårt första barn. Jag kände precis samma känslor som du när jag fick veta att det var en pojke. Precis alla mina vänner fick flickor, jag har själv bara systrar och min man med, så vi var liksom omedvetet inställda på att det här nog skulle bli en flicka. Det tog mig faktiskt några månader att vänja mig. Jag sörjde också (redan när min son var nyfödd haha) att inte få vara lika delaktig som en ev mormor i mitt barns vuxenliv.
Det är nu snart tio år sedan och sedan dess har vi fått en pojke till. Den gången tog vi reda på könet i förväg just för att kunna lägga könet åt sidan sedan efter födelsen. Jag minns att vi blev tillfälligt besvikna, typ omedelbart efter ultraljudet, men det gick över väldigt snabbt nu när vi visste hur fantastiskt det är med pojkar.
Jag har inte tänkt på detta på länge nu faktiskt. Jag tycker numera att det finns massor av fördelar med att vara pojkmamma. Det är himla skönt att inte kunna överidentifiera mig med mitt barn ”hon är PRECIS som jag när jag var 9 år” säger många av mina vänner om sina barn t ex. Jag inser att fastän min äldste son är väldigt lik mig så är vi inte samma person, och det är skönt att könet markerar det så tydligt. Våra söner är mjuka, lugna och roliga, och vi har en väldigt fin kontakt som jag hoppas hålla i sig i vuxenlivet också. Jag själv har fantastisk kontakt med min svärmor, så vem vet, om den dagen kommer kanske jag också får en bra kontakt med en ev svärdotter – eller svärson!
Jag ville väldigt gärna ha en flicka och det var en av anledningarna till varför vi (jag!) ville ta reda på kön på ultraljudet. Ville ha möjlighet att förbereda mig om det var en pojke. Nu var det en liten tjej och jag var/är överlycklig för det. Vågade inte riktigt tro det under resten av graviditeten, de kan ju se fel på ultraljudet.
När hon föddes så frågade jag flera gånger innan jag fick upp henne på bröstet ”Är det en tjej? Är det verkligen en tjej?”
Men nu när hon finns så är jag ju glad att det var just HON, som person, som gömde sig i magen.
Jag ville helst ha en flicka. På UL bad vi bm skriva på en lapp om det var en flicka eller en pojke. ALLA runt omkring oss trodde på en pojke och när det stod pojke på lappen började jag gråta. Helt fruktansvärt såhär i efterhand och jag kan inte riktigt förstå min reaktion! Väldigt o-jag. Skäms. Tack & lov släppte det väldigt snabbt och ut kom sen en helt underbar pojke!
Gravid igen nu och ja nu vore det ju såklart kul om det var en flicka denna gång eftersom vi inte vill ha fler men just nu känns det inte alls lika ’viktigt’. Tänker mer på att jag önskar att bebisen mår bra, är frisk osv.
Jag har två pojkar och är nöjd med det. Det är så självklart att det är just dom som ska vara mina barn.
Jag ogillar dock benämningen pojkmamma. Ingen säger flickmamma. Har man flickor är man mamma, har man pojkar är man pojkmamma.
Aha, gör man. Jag brukar säga flickmamma, flickpappa, pojkmamma, pojkpappa – fast det kanske bara är jag 😀
TACK för att du mammabloggar. Väntar själv barn men har inte fastnat för nån annans än din. Du skriver om viktiga och tabubelagda saker som man knappt själv vågar tänka. Jag tror faktiskt att största anledningen att jag inte vill ta reda på könet i förväg är att jag rädd att bli ”besviken”, även om jag innerst inne förstår att det är precis som du skriver att när bebis väl är ute så spelar det ingen roll :D.
Kram på dig! Vad glad jag blir över dina fina ord!
Här får du länk till ett inlägg från en av dina kloka kollegor:http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2016/01/18/om-nu-konsroller-ar-sa-naturliga-varfor-behover-de-sa-mycket-propaganda/
Bra att du skriver mycket om sånt som ofta kanske kan bli lite obekvämt både för den som läser och kanske även för dig som skriver med risk för en massa maffiakommentarer.
Tack fina! Ja, jag tycker det är viktigt att lyfta de tabubelagda frågorna. Inget borde vara för tabu för att lyftas fram i ljuset.
Jag har två söner och blev otroligt ledsen och besviken båda gångerna. Med första barnet hamnade jag i en djup depression och med andra barnet gick besvikelsen över ganska fort. Nu kan jag inte tänk mig ett liv utan mina prinsar! Har alltid önskat mig en dotter, och tänker inte ge upp hoppet om att en dag få en.
Känner igen mig! Fick först en son, kände det på mig hela graviditeten och tänkte mycket positivt med att få en son. Nästa graviditet tre år senare var en annan femma. Åh som jag ville ha en dotter. Såg framför mig shopping och sparesor med en tonårsdotter osv. När jag var i 6:e månaden fick min svägerska en dotter, var så avis att jag låg vaken typ hela natten, hehe. Nu var barnet i magen en dotter och visst var jag lättad men nu när barnen är större 10 och 7 så har jag lärt mig att könet inte spelar stor roll. Ett barns intressen och personlighet ligger ju inte enbart i könet!!
Min äldsta är flicka. Sen har jag ytterligare FYRA söner. Är så tacksam över dem. Måste generalisera lite: det är lättare med killar. Raka rör, mindre tjafs men en hel del brottningsmatcher ; ). Som träningsglad mamma är det skoj att alla barnen är mycket aktiva , en av dem rentav proffsidrottare.
Men jösses vad mycket killar äter, speciellt då de är 190 cm långa och 95 kg tunga tonåringar med en massa muskler 🙂
Jag hade en tolvårig flicka när jag blev gravid igen. Hade själv vuxit upp med två systrar och aldrig lekt med killar. Mycket tjejig helt enkelt.
Blev helt chockad vid beskedet att jag väntade en pojke. Trodde inte jag skulle förstå mig på honom och hade dåliga erfarenheter i omgivningen av småpojkar.
Resultatet? Nu en ljuvlig elvaåring, som är lika svårbegriplig som jag trott men alldeles fascinerande och härlig i sin pojkighet. Och så skönt att slippa tjejpubertet igen!
vi kollade inte kön under graviditeten, för min kille för att det var oviktigt men för mig för att jag var rädd att bli besviken om det var en pojke (fast det sa jag inte till någon). Tänkte att det skulle vara lättare att acceptera att det var en pojke när man väl hade sitt barn. Sa till alla, och intalade nig själv, att nog var en pojke. Men, det var en flicka som kom ut. Och i samma stund insåg jag att kön är helt oviktigt, hon är ju inte en flicka i första hand utan min bebis med en helt egen liten personlighet.
Då jag alltid ända sen jag insåg att jag kanske någon gång i framtiden ville ha barn, så var ja helt övertygad om att det var en tjej jag ville ha. Köpa alla klänningar, gå all in på allt rosa och lila etc etc.
Då jag var över 35 när mitt barn skulle födas och med de risker som ökar när man är ”äldre”, så tog jag och sambon beslutet att åka till Köpenhamn och ta ett Nifty-test för att säkerställa att vårt barn skulle vara friskt (då KUB-testet bara är en sannolikhet vågade vi inte lita på det, och hade också där fått en väldigt dålig siffra) och med detta blodprov man tog i Köpenhamn så kunde man till 95% sannolikhet även säga vilket kön barnet troligtvis skulle få. Det sa att vi väntade en liten tjej, och lyckan var total! Framför allt för att vi fck reda på att barnet var friskt, men inombords skuttade jag till av lycka för det var en liten Adele vi väntade. (Namn från min bortgångna mors sida). Hursomhelst, jag vågade inte lite på något så vi köpte ingenting som var typiskt tjej, och när vi gjorde rutinultraljudet så sa den barnmorskan ”det här är en liten kille” och vips så kastades allt omkull!
Så vid födseln så visste vi verkligen inte vad barnet skulle vara för kön, men min sambo litade på DNA från blodprovet och trodde således tjej, medans jag hade blivit mer övertygad om att det var en pojke. Ut kom den absolut sötaste mest underbara lilla pojke jag någonsin skådat och mitt hjärta brast av kärlek för denna lilla kille, och nu 10 månader senare så är jag överlycklig över min underbara son som ler mot precis alla han möter, och kan nu i efterhand inte förstå varför jag var så angelägen om att få en tjej. 🙂
Jag har en av var sort (nu vuxna). Min son var som liten väldigt temperamentsfull men inte långsint. Vi kunde skrika på varandra ena minuten och nästa minut lugnt sitta och spela ett spel tillsammans. Blev jag ovän med min dotter var det svarta blickar i flera timmar ha ha. Sedan som lite äldre kunde min dotter liksom trampa på min själ som absolut inte min son någonsin gjorde. Nu är dom alltså vuxna och jag har väl på vanligt vis mer kontakt med min dotter. Vi kan snacka i halvtimmar i telefon (i alla fall innan hon blev mamma) men min son vill helst inte att våra samtal varar längre än två min. Hört liknande från flera andra som har båda sorterna .
När jag var gravid med mitt första barn ville jag verkligen ha en liten flicka. Kunde inte se mig själv som pojkmamma. Sa till och med att ”blir det en pojke så stoppar jag in den igen”. (Jag var 19, skyller lite på ålder…) Men när Samuel väl kom spelade det ingen roll. Det var min bebis som jag älskade över allt annat (och fortfarande gör såklart).
<3
Jag fick reda på idag att jag ska få en pojke. Jag gick ut därifrån och grät. Har aldrig blivit så ledsen innan. Detta är vårt första barn och jag har alltid tänkt att jag är en flickmamma. Har alltid älskat klänningar, smink, Barbie osv. Känner ingen samhörighet med en pojkbebis eftersom jag alltid varit en typisk ”tjej”. Jag vet att jag låter jättehemsk och elak men jag kan inte hjälpa hur jag känner just nu..
Jag fick reda på idag att vi väntar en pojke. Jag gick ut därifrån och grät. Jag har alltid velat ha tjejer och alltid tänkt att jag är en typisk tjejmamma. Jag älskar smink, kläder och har alltid varit en typiskt ”tjej”. Just nu mår jag sjukt dåligt men jag hoppas att det går över. Känner mig så elak och hemsk som ens tänker såhär.
Jag har två döttrar och jublade tyst av lycka innombords vid båda ultraljuden. Har själv en syster som jag står väldigt nära så att få chans att uppleva detta på nytt kändes så underbart.
Självklart skulle jag älska en pojke lika mycket! Men det känns som jag förstår mig på flickor mer.
Och fast det är tabu att säga det.. Så njuter jag av att handla alla dessa söta kläder, göra tofsar och låta tjejerna ärva mina gamla leksaker som jag sparat.