Swissalpine K78 i fjol. En formidabel fysisk utmaning som kittlade min äventyrstarm ordentligt! Äventyr av det här slaget är mitt livselixir och något jag hoppas kunna pyssla med länge, länge. Foto: Fredrik Schenholm.
En god vän till mig formulerade det så bra för ett tag sedan. Hon är runt 40 och hade precis fått barn, alltså relativt sent enligt ”normen”. Hon sa då att hon känner sig ”tio år efter alla andra”. Inte när det gäller karriären men när det handlar om privata saker som att göra revolt mot föräldrarna, träffa den rätte och få barn. Jag kände igen mig så oerhört mycket i den formuleringen.
För det är ju så att bara för att normen säger att familjebildningen ska ske vid en viss ålder så är det inte säkert att förutsättningarna för detta finns just då. Att få barn på egen hand hade aldrig varit aktuellt för henne och dessutom hade hon tidigare varit tveksam till att ens skaffa barn. Nu gick det ju ändå vägen, men det är många därute som längtar efter familj och barn utan att få sin dröm infriad.
Jag är likadan. Jag tar inga förhastade beslut när det gäller relationer och andra privata saker, jag vill verkligen känna att det är rätt och inte tvinga fram saker bara för att alla andra gör på ett visst sätt. Men visst är det oerhört stressande ibland att vara singeln som ”blev kvar”. För det är ju så det känns ibland, det är så man uppfattas av människor som inte känner till ens bakgrund och vad som ligger bakom ens situation.
Jag har tidigare helt enkelt varken haft förutsättningarna eller velat bilda familj. Och inte ens nu var beslutet enkelt. För eftersom jag i mångt och mycket ligger tio år efter ”alla andra” har jag fortfarande ett omättligt sug efter äventyr och resor. Vill uppleva saker med min respektive, utan barn. Barngrejen var något jag sköt framför mig och tänkte att det blir väl när det blir. Nu är det dock verklighet och visst är det omvälvande. På många plan hade jag velat vänta ett tag, några år. Men det går inte att kontrollera livet, det är lika bra att acceptera.
Sedan det här med resor och äventyr. Livet tar ju inte slut bara för att barn kommer in i bilden. Visst blir det annorlunda, men livet förändras ju å andra sidan hela tiden. Människor kommer och går, man blir dumpad, blir kär igen, reser bort, byter jobb, byter livsstil. Skillnaden är väl bara att med ett barn kommer ett livslångt ansvar. Men det behöver ju inte alltid vara av ondo, tvärtom kan det vara utvecklande. Precis som att springa ett ultralopp fast man var livrädd och kände panikkänslor innan man ställde sig på startlinjen.
Till sist: det är inte negativt att göra vissa saker senare än ”alla andra”. Vissa saker kanske man aldrig hinner med eller vill göra. Men att alltid vara nyfiken på vad livet har att erbjuda, utan att låta normer och principer hamna i vägen, det är enligt mig att leva. På riktigt.
Vet du Petra, det här med att uppleva och äventyra, jag upplever att det har blivit mycket bättre sen pojkarna kom. Visst, man har inte så mycket mentalt utbyte när de är riktigt små men då är de å andra sidan rätt behändiga att ha med sig i ryggsele eller vagn. Däremot från 3-4 år och uppåt – tidigare mindes jag inte så jättemycket från olika resor men de här minions minns ju ALLT! Vad vi åt, vem vi träffade, spännande saker som hände. Att få sitta på en klippa en varm kväll vid havet och se hur de hoppar från kanten och utmanar sig själva, att cykla mountainbike ihop i skogen, att springa de första kilometrarna ihop och se hur de kämpar och utvecklas. Att bli påmind om ”men då när du var magsjuk och jag och pappa fiskade svärdfisk du, DET var häftigt” och att komma in till en av Tjejmarathons kontroller och mötas av världens bästa support som räcker fram godis och cola och säger att ”nästa år mamma, tror du jag kan springa Tjejmaran då?”.
Att få vara med när de tävlar, se hur de kämpar och stå där och antingen plocka upp resterna efter besvikelse eller tjoa högt av glädje när det går vägen. Att finnas med på träningar, dela upplevelser och bråka om skitsaker och få dörren slängd i näsan. Allt det där, jag undrar faktiskt vilka äventyr jag upplevde före dem.
Nä, det är inte alltid lätt. Det är skitsvårt och tungt och ibland hopplöst att vara förälder. Men inte fasen är det lätt att stå ut med sig själv heller alltid, är man fler kan man alltid dela på bördan lite!
kramen!
Kloka ord, Anna! Tack för dem 🙂
Instämmer till 100 % fina ord
Jag hade nog samma uppfattning, men med åren och erfarenhet är det risk att man blir blasé. Barnen ger oss nyfikenhet och fyller på med livsglädje. Det är bara att gasa och ge barnen värderingar som gör att dom uppskattar ett aktivt liv. En av våra döttrar grät när vi kom till Åre en sommar, ”pappa, pappa, det är ingen snö”.
Barn ger mer energi även om de första åren är tunga, konstanta förkylningar.
Mycket bra skrivet, Anders!
Jag tror det är det finns fördelar både med att få barn tidigt och lite senare i livet. Håller med Anna att livet inte är över för att man blir förälder. Det är upp till föräldern hur äventyrlig man vill vara. På många sätt berikar barnen upplevelserna. Samtidigt blir det ett annorlunda liv med barn – nya tankar, känslor och upplevelser. I viss mån blir man begränsad jämfört med livet innan – det ska inte förnekas. Samtidigt är det en kort period. Jag fick barn ganska tidigt. Jag har ju aldrig varit någon extremsportare eller vagabond men jag tycker att de häftigaste och roligaste saker jag har gjort i mitt liv har jag gjort tillsammans med mina barn eller efter det jag blev förälder. Vet inte om mina ord hjälper dina funderingar i någon riktning. Men jag tycker man ska vara den förälder man vill vara och inte låta andras förväntningar styra sina val.
Även det här bra skrivet ! Sveriges marathon stjärna Isabella Andersson lämnat återbud till VM i höst orolig för dotterns
hälsa.Min dotter hade ätstörning tyvärr redan vid 12 år frisk vid 15 år idag är hon 20 år och allt har gått bra.
Dygnet har 24 timmar träning kan man klämma in när det passar .Förutsatt att nära o kära är friska !.
Klokt skrivet, Hans! Tror också på att försöka borsta av sig alla goda råd och förväntningar och bana sin egen väg som förälder. Finns ju inget universalknep för hur man ”ska” vara.
Petra!
Se din graviditet som Vasaloppet. 9 mil 9 månader. Tänk dig Smågan, Eldris etc och se var du är nu.
När du skrivs in på förlossningen är du i Mora och ska kämpa sista biten till ”i fädernas spår”
Nu krävs det pannben. Du är en superkvinna som fixar det galant!!
Kram från barnmorskan