M

Hallå, jag vill också ha en puss ibland!

av | dec 6, 2015 | Livet, Personlig utveckling | 2 Kommentarer

love

I bebisbubblan är det lätt att glömma bort varför man en gång föll för sin partner. Är säker på att många har varit med om det här. Foto: Pexels.com.


Kan vi prata lite om hur omgivningens relation till en förändras efter förlossningen? Jag tycker att det är ett högst fascinerande ämne. När jag var gravid var allt fokus på den växande magen och folk frågade hur jag mådde.
Men nu, när bebisen är framkrystad, då har fokus förflyttats till den lilla knodden. Själv sitter man där med mörbultad kropp, hormoner all over the place och ett kanske ännu större behov av ömhet och bekräftelse än före förlossningen. Och, ej att förglömma, en hel del förbjudna tankar som far runt i skallen. Får man vara svartsjuk på sin egen bebis, till exempel? Händer det att folk blir det? Är det vanligt? Ibland händer det ju att man kan känna sig lite brädad när partnern går all in på att bekräfta det lilla nytillskottet.
LÄS OCKSÅ: Tackar som frågar, jag mår INTE bra!
Jag vet att det är en hel del gravida och småbarnsföräldrar som läser den här bloggen. Är det något råd jag kan ge så är det att verkligen anstränga sig för att se och bekräfta varandra i parrelationen, även efter att bebisen är född. Jag är helt säker på att många uppslitande separationer hade kunnat förhindras om fler verkligen tänkte på det här. Och att man vågar lyfta känsliga frågor när de dyker upp, istället för att sopa dem under mattan och sakta men säkert provocera fram ett uppbrott.
Bebisens ankomst väcker många känslor. Man vill ta hand om den, krama den, pussa den och göra allt för den. Då är det väldigt lätt att glömma bort varför man en gång blev ihop, vad man fastnade hos varandra, varför man tyckte att ens partner var den sexigaste personen i världen. Gör inte det!
LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse
Visst måste det få vara okej att parrelationen får vara lite på paus när bebisen är nyfödd, men jag vill ändå sticka ut hakan och varna för att den tiden inte får bli alltför lång. Jag tror inte att små bebisar tar skada om man lämnar bort dem ibland, kanske någon kväll, och tar en middag på tu man hand, ett träningspass eller vad man nu gillar att göra. Man behöver inte sitta klistrad vid barnet hela tiden, det mår ingen bra av.
Se varandra, bekräfta varandra, hångla med varandra! Skriv kärleksfulla lappar, koka en kopp kaffe till din partner som har vakat hela natten. Och gör det nu 😉 För ja, jag vill också ha en puss ibland. Önskar er alla en fin andra advent!

Taggar

2 Kommentarer

  1. Anna

    Nej, DU mår inte bra av att sitta klistrad vid ditt barn hela tiden! Dock är vi många som mår bra av att vara nära våra barn hela tiden! Viss skillnad och viktigt att påpeka att ingetdera är rätt eller fel.

    Svara
  2. Lotta

    Mitt barn var som nyfödd klistrad på mig! Enormt närhetsbehov som jag såklart försökte tillgodose. De stunder som jag inte hade barn i famnen ville jag vara SJÄLV, bara jag och min kropp. Vilket gjorde att behovet av närhet från min partner var litet. Jag tänker att man inte får panik över det heller, utan se det som en övergående period. Men middag/träningspass på tu man hand då och då är alltid välkommet!

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen