Fler som känner sig som föräldrar på låtsas?!

bebis

Rubriken till det här inlägget låter kanske lite skum. Ska försöka förklara hur jag menar. Nu har det gått ett halvår sedan Adrian föddes och han är ju verkligen en fantastisk bebis som jag älskar innerligt, det tycker säkert alla föräldrar om sina barn.

MEN! Jag har fortfarande svårt att fatta att han är mitt barn och att jag har fött honom! Det är lite som att förlossningen och tiden därefter var en film och inte verklighet. Ett exempel: igår lämnade jag in Adrian på barnpassning medan jag körde ett skivstångspass på Friskis & Svettis. Det låter hemskt när jag skriver det, men under själva passet tog jag i så hårt att jag nästan hade glömt bort att min son fanns i våningen ovanför. Tänkte inte ens på hur han hade det! Är jag en hemsk mamma??

Efter passet gick jag upp till övervåningen för att hämta honom, klev in genom dörren och sökte av rummet med blicken. Och där satt min lilla gullunge, i knät på en rar Friskisvärd som läste för honom ur en tygbok. Hur sött och hjärtevärmande som helst, men polletten trillade knappt ner ens då! Fattade inte riktigt att det där var mitt barn! Det känns lite som att jag lånar honom, på något skumt vis.

På ett sätt är det ju sant, sina barn har man till låns. Men är det fler som känner igen sig i overklighetskänslan? Att den hänger kvar så pass ”länge”? Och när släpper den i så fall? Känner ni alla andra fullt ut i varje cell att ni nu ÄR föräldrar och inte föräldrar på låtsas? Jag är nyfiken!

Share: