5 saker folk utan barn helt enkelt inte fattar

Innan jag fick barn tyckte jag att folk med kids var jättemärkliga. Som över en natt övergick de från att vara vettiga polare till att aldrig någonsin höra av sig.

Ringde eller sms:ade man fick man inget svar eller svar först om några dagar och några fikadejter gick knappt att få till länge. Jag kunde faktiskt ta åt mig lite av att polare med barn liksom bara ”försvann”. Men nu är jag själv där och några insikter rikare. Här är 10 saker som folk utan barn (som jag för knappt ett halvår sedan alltså) helt enkelt inte fattade:

  1. Att det kan ta flera timmar innan man kommer ut genom dörren
    Bajsfest, spyor och hjärtskärande evighetsgrå. Lägg en trög vaknattshjärna ovanpå det och det säger sig självt att man inte är särskilt rapp och snabbstartad på morgnarna när man är hemma med barnet. Ibland känns det helt enkelt lättare att bara stanna kvar hemma, tröskeln att ta sig ut är för hög.
  2. Att man inte medvetet struntar i att svara på telefonsamtal och sms
    Det är inte det att man vill vara elak, problemet är bara att hjärnan är fullproppad med så mycket annat att man till slut bara prioriterar det allra viktigaste. Det som MÅSTE göras för att det inte ska gå käpprätt åt skogen. Att svara på fråga om fikadejt eller liknande riskerar då att hamna längre ner på att göra-listan, fast man egentligen inte alls vill.
  3. Att man kanske inte orkar ta emot besök
    När min bebis sover så njuter jag av tystnaden och att få vara ensam i mitt hem. Det är guldkantad egotid, helt enkelt. Just nu upplever jag inte ett överflöd av dessa stunder och därför tackar jag oftast nej till att ta emot besök. Jag tycker att det är distraherande och jobbigt att umgås med andra när bebisen är med och därför ses jag hellre när jag inte är hemma ensam med den
  4. Att man inte alltid vill ta med sig bebisen överallt
    ”Men ÅH, du skulle ha tagit med din bebis!!” Så kan det ofta låta när jag träffar folk. När jag träffar vänner vill jag ha kvalitetssnack. Och när jag har jobbmöten vill jag ha kvalitetsmöten. Tyvärr funkar det därför inte för mig att ha med mig barnet när jag träffar folk. Ibland är det svårt att undvika, men kan jag undvika det så gör jag det. Jag har varken bläckfiskarmar eller en ängels tålamod, så jag verkar hellre proaktivt än kämpar mig svettig för att få ut något av möten det bebisen är med.
  5. Att man inte är ”tråkig förälder” med flit
    Tro mig, vissa stunder är föräldralivet så prövande att jag bara skulle vilja säga upp mig och gå ut på en krogrunda. Allt ansvar kan bli övermäktigt och därför är träningen en ovärderlig pysventil. Att över en natt få ett megastort ansvar över en annan människa gör saker med en. Man inser att livet är skört och att man har en viktig uppgift som förälder. Det kan förstås uppfattas som tråkigt och som att man har ”tappat stinget”. Så skulle jag inte säga att det är, jag känner mig 100 procent som den ”gamla” Petra. Fast med en annan topping, så att säga.

Någon som kanske känner igen sig? Punkter du vill tillägga? Önskar en fin torsdagskväll från Prag!

bebis_förälder

Share: