Rubriken till det här inlägget låter kanske lite skum. Ska försöka förklara hur jag menar. Nu har det gått ett halvår sedan Adrian föddes och han är ju verkligen en fantastisk bebis som jag älskar innerligt, det tycker säkert alla föräldrar om sina barn.
MEN! Jag har fortfarande svårt att fatta att han är mitt barn och att jag har fött honom! Det är lite som att förlossningen och tiden därefter var en film och inte verklighet. Ett exempel: igår lämnade jag in Adrian på barnpassning medan jag körde ett skivstångspass på Friskis & Svettis. Det låter hemskt när jag skriver det, men under själva passet tog jag i så hårt att jag nästan hade glömt bort att min son fanns i våningen ovanför. Tänkte inte ens på hur han hade det! Är jag en hemsk mamma??
Efter passet gick jag upp till övervåningen för att hämta honom, klev in genom dörren och sökte av rummet med blicken. Och där satt min lilla gullunge, i knät på en rar Friskisvärd som läste för honom ur en tygbok. Hur sött och hjärtevärmande som helst, men polletten trillade knappt ner ens då! Fattade inte riktigt att det där var mitt barn! Det känns lite som att jag lånar honom, på något skumt vis.
På ett sätt är det ju sant, sina barn har man till låns. Men är det fler som känner igen sig i overklighetskänslan? Att den hänger kvar så pass ”länge”? Och när släpper den i så fall? Känner ni alla andra fullt ut i varje cell att ni nu ÄR föräldrar och inte föräldrar på låtsas? Jag är nyfiken!
Min dotter är snart 1 år. Ibland känns det forfarande som allt är på låtsas, att jag lever i en dröm. Har jag verkligen fött henne? Så förstår precis vad du menar.
Puh! Skönt att inte vara ensam!
Jag har en 9 månaders plutt och jag blir fortfarande fascinerad över att han är vår och att ingen kommer att kräva tillbaka honom för att lånetiden har gått ut.
Jag antar att det är olika för alla. Men för mig är det fortfarande (med barn på 5 och 8 år) fortfarande samma sak. Det är fantastiskt att vara deras mamma, men när man är packar väskor och fixar matsäck så känns det som man leker vuxen. Mycket konstig känsla och man undrar om ens föräldrar som hade sån koll kände likadant… Då var min mamma dessutom 10 år yngre när hon fick sitt första barn.
Minns inte riktigt känslan när de var så små – men då går det ju liksom automatiskt i och med att de trots allt är helt beroende av en… NU däremot!
Jag har fortfarande dagar när jag känner mig som mitt tonåriga jag (självupptagenheten inkluderad 😉 ) – och då undrar jag vem sjutton som gett mig ansvar över en lillgammal, självsäker (men också känslosam) 6-åring och en brådmogen, blyg 12-åring (med höga krav på sig själv)…??
Jag älskar dem över allt annat, men får overklighetskänslan du beskriver med jämna mellanrum. (Fast jag ser den som positiv: att jag fortfarande kan förundras över att jag får ha dem i mitt liv <3 )
Jag har fyra barn och den äldsta är 11, känner fortfarande att jag liksom är mamma lite på låtsas och att jag på något vis inte riktigt vet hur man gör…
Sju månader senare känner jag precis samma som du! mitt barn är så fint och de är samtidigt så overkligt att hon är min och att jag faktiskt tar hand om henne. konstig känsla de där men du är inte ensam om den 🙂
Måste bara säga att jag tycker så mycket om din blogg och de inlägg du skriver! Igenkänningsfaktorn är för det mesta hög! Har en 4-åring och en 1-åring och känner fortf precis som du – är de verkligen mina? Härlig och konstig känsla.
Älskar också löpning och gillar dina träningsinlägg kopplat till hur det är att ha barn. Lycka till på loppet!!!!!
Vad roligt att höra, Annelie! Kram!
😉
Jag känner också att jag leker förälder ibland, lillkillen är tre år nu och det försvinner liksom inte. Ibland känns det som om nån snart kommer att knacka mig på axeln och konstatera att ”du är ingen riktig mamma va?”, fast inte på ett otäckt sätt. Håller med det som Annelie skriver här ovanför, att igenkänningsfaktorn är hög i dina inlägg, det är så skönt att du lyckas sätta ord på det många av oss känner som kanske egentligen hade klarat oss utan barn (utan att önska bort mitt eget, det är en enorm skillnad!), och som ändå rätt ofta kan drömma sig tillbaka till tiden utan barn och den där friheten som inte längre finns i samma utsträckning. Och ja, jag glömmer också bort min lillkille ibland… 🙂 Nu älskar jag honom över allt på jorden, men det tog väldigt lång tid att känna så.
Vad han är lik dig på bilden förresten! Precis samma ögon 🙂
Jag vill bara tacka för en intressant och inspirerande blogg, trots att jag inte själv har varken barn eller planer på barn. Jag lade till dig i min lista på mina fem favorit hälsoförebilder i ett blogginlägg igår, och jag tycker verkligen att du förtjänar den platsen! Keep up the good work 😀
Vad roligt!! 🙂
Känner igen exakt varenda ord du skriver! 🙂 Och som någon kommenterade; Det känns som att man leker vuxen ibland när man packar och fixar. Vår dotter är 8 mån nu ♡
Har funderat exakt på den här känslan du beskriver. Inte bara barnen( som är idag 7, 4 & 1,5) utan även att vi var två som blev familj o nu leker vi typ mamma, pappa barn. Försöker skapa traditioner, normer o värderingar, hålla igång med olika aktiviteter etc.
Vet inte men tänkt att känslan beror på att det är nått väldigt skört, fint o unikt vi fått in i vårt liv.
Känslan håller väll i sig till när barnen plötsligt flyttar ut o man undrar vad var det som egentligen hände? Vart tog deras barndom vägen?
//Kati
Vår äldsta tar studenten om några veckor!
Samma känsla fortfarande!! Hahaa!!
Liksom ”Wow HAN låg i min mage! Den där snygga killen därborta”
Fantastisk mysig superhäftig känsla att vara mamma!!
Kram J