Det är roligt att träna. Riktigt roligt till och med. Men när man börjar bli helfrälst tenderar träningen att sluka en massa tid och efter träningen är det ju kul att hänga med träningspolarna och snacka lite skit.

Det här upplägget funkar ju fint när man är singel, men när andra människor börjar komma in i ens liv och de kanske inte är lika frälsta så brukar diskussionerna komma som ett brev på posten. Det är klart att det inte är kul om man själv tränar lite lagom och inte är så förtvivlat bunden kring tider och upplägg medan partnern går in för sin träning med hull och hår. Kanske längtade du efter en mysig morgon i sänghalmen medan partnern ville ut och köra långpass. Eller kanske var det tvärtom: du ville ut och springa medan partnern låg kvar i sängen och knorrade.

En kollega på Svenska Dagbladet ligger i hårdträning inför Vätternrundan och om en dryg månad ska hon cykla till Paris. En satsning som såklart tar en himla massa tid i anspråk, något hon också fick på pränt i form av ett sms från ett av barnen: ”Nu tycker jag faktiskt att det är för mycket cykling. Du är aldrig hemma längre…” Ja, det är svårt att vara passionerad med sin träning när inte alla andra är med på banan. Minns ett annat sms jag fick från en kompis, det föreställde hennes man som satt på trainern och tränade cykel. På midsommarafton. Medan alla andra åt sill och jordgubbar. Men han siktade på Ironman i Kalmar i slutet av augusti och då måste man träna hårt och mycket, åtminstone om man som han hade höga ambitioner med loppet.

Har förr om åren erfarit att har man ett passionerat intresse för träning så tenderar det att skrämma bort en hel del potentiella pojkvänner. Det kunde till exempel handla om att de inte tror att man vill bilda familj eftersom man tränar så pass mycket och har en stor bekantskapskrets utanför relationen. De känner sig helt enkelt bortvalda. Och då hör jag inte ens till de allra mest inbitna träningsmänniskorna, de senaste åren har jag börjat slappna av mer och mer och får inte stressattacker om jag skulle missa ett pass. Det är faktiskt helt okej att skippa ett pass och ta en fika med en vän ibland. Men visst, jag behöver en viss andel träning i veckan för att fungera och vara en person folk vill umgås med. Men det innebär inte att jag måste bo på gymmet eller i löparspåret.
Jag tror det är viktigt att vara ärlig med träningens betydelse för ens välmående men samtidigt kunna kompromissa. Ibland kan jag tycka att det är lite fånigt när folk väljer bort umgänge med familj och vänner för att ägna sig åt hårdträning inför något lopp där de i bästa fall kanske förbättrar sig med några minuter. Men det är ju min åsikt, alla är olika. Fast då gäller det kanske att fundera över vilka prioriteringar man har i livet. Vill man ligga på sitt yttersta, summera sitt liv och konstatera att ”Jag försummade mina vänner och min familj men fasen, jag sprang i alla fall maran under fyra timmar…”

Nyfiken på om det finns några löparänklingar eller löparänkor bland läsarna av den här bloggen? Ni som har en likasinnad partner får gärna också berätta om era erfarenheter. Kan det bli för mycket av det goda, rentav?