Nästan hela dagen igår grejade jag med packning. För nu ska man ju plötsligt inte bara packa sina egna pinaler, utan också bebisens. Puh! Ni vet den där insikten om hur mycket man har kvar att packa fast klockan är låååångt efter midnatt…
Vid två släckte jag äntligen nattlampan och efter fyra timmars sömn ringde väckarklockan. För jag hade bestämt mig för morgonjogg, jag klarar inte att sitta på ett plan med ben som det kryper i.
Men jag var sååååå trött. Sade till mig själv att nu ställer jag in detta. Började koka kaffe, men så fick jag syn på en löpare som passerade utanför mitt fönster. Och då kände jag bara att för sjutton, kan hon så kan jag! Bara att sluta tänka och ta på sig grejorna  – och iväg. På med favoritmusiken.
Och vet ni vad? Det funkade! I morse funkade det. Solen sken och jag mötte massor med löpare. Nu, fem stela, sköna kilometer senare är jag redo för långflygning.
Nu sparkar vi igång denna torsdag! Wish me (us!) luck!