Efter en löprunda runt Kungsholmen. Foto: Petra Månström.
Mama har fått en ny bloggare. Mig. Att jag skulle börja blogga på just Mama är ungefär det mest otänkbara man hade kunnat tänka sig för några år sedan. Då var jag den hopplösa singeln som dejtade ihjäl mig på jakten efter Den rätte samtidigt som jag nojade rejält över att med stormsteg närma mig de 40.
Jag var den där galet kräsna tjejen som aldrig tog några förhastade beslut när det gäller relationer och andra privata saker. Förmodligen låg det en svår relationsrädsla bakom det hela. Men visst är det oerhört stressande ibland att vara singeln som ”blev kvar”. För det är ju så det känns ibland, det är så man uppfattas av människor som inte känner till ens bakgrund och vad som ligger bakom ens situation.
Till slut bestämde jag mig för att lägga ner dejtingprojektet. Jag träffade ju ändå bara på en massa stolpskott. Men så plötsligt gick allting väldigt fort: jag träffade Jonas, blev jättekär, hamnade i ett förhållande och ett halvår senare fick jag reda på att jag hade en bulle i ugnen.
LÄS OCKSÅ: Sanningen bakom den mysiga Instagrambilden
Gravid? Jag!!?! Som älskade mitt jobb och min träning och faktiskt inte ens gillade barn. Jag hade aldrig drömt om att bli mamma, aldrig haft föräldraskapet som ett hägrande livsmål. Men nu satt jag där och var på smällen. Funderade hit och dit över hur jag skulle göra, det hela var ju inte direkt planerat och jag var i en smärre chock. Till slut bestämde vi oss för att behålla barnet, jag började tro att det kanske fanns en mening med allt detta.
Mitt lilla underverk Adrian föddes i november förra året. Foto: Petra Månström.
Jag har tidigare helt enkelt varken haft förutsättningarna eller velat bilda familj. Och inte ens nu var beslutet enkelt. För eftersom jag i mångt och mycket ligger tio år efter ”alla andra” har jag fortfarande ett omättligt sug efter äventyr och resor. Vill uppleva saker med min respektive, utan barn. Barngrejen var något jag sköt framför mig och tänkte att det blir väl när det blir.
För det är ju så att bara för att normen säger att familjebildningen ska ske vid en viss ålder så är det inte säkert att förutsättningarna för detta finns just då. Att få barn på egen hand hade aldrig varit aktuellt för mig och dessutom hade hon tidigare varit tveksam till att ens skaffa barn. På många plan hade jag velat vänta ett tag, några år. Men det går inte att kontrollera livet, det är lika bra att acceptera.
LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse
Att påstå att graviditeten var lätt är att ha helt fel. Tvärtom hatade jag att inte kunna träna på som vanligt, att tvingas lägga ner min älskade löpning efter vecka 19 och att se hur min kropp körde sitt eget race utan att jag hade den minsta kontroll. Fick en hel del kritik när jag bloggade om just detta, att inte trivas som gravid. För tydligen ska man som kvinna i välsignat tillstånd sväva omkring på rosa moln och bara älska att det börjar puta här och där. Var det ett uttryck jag avskydde så var det ”Men lilla gumman, graviditet är ju ingen sjukdom! Njut istället!”
Njuta? Av vad? Att inte kunna leva sitt liv som man är van vid? Att drabbas av humörsvängningarna från helvetet? Att ha magen full av bebis så att man får svår magknip av att äta en pytteliten förrätt? Nej, att vara gravid var ingen hit i min bok i alla fall. Men den 7 november 2015 föddes så äntligen lille Adrian och naturligtvis blev jag stormförälskad direkt. Han är verkligen den vackraste och finaste lilla människan jag vet.
Lyckan att få en frisk bebis i min famn var förstås oändlig, men jag var också överlycklig över att äntligen slippa vara gravid. Började planera för hur jag kunde skapa de bästa förutsättningarna för en comeback i löparspåret och bygga upp styrkan och tåligheten i kroppen igen. Det är en stor glädje för mig att få förmånen att berätta om den här resan här på Mama.nu.
Varmt välkommen hit och hoppas vi kan inspirera varandra att komma iväg och träna trots vaknätter, motvilliga kroppar och übersöta bebisar som gör att man knappt vill lämna soffan… 😉
Kul! Detta ser jag fram emot! =)
Roligt! Ska bli kul att följa dig här! 🙂 Och vilken söt bild!!!!!!
Grattis än en gång till Adrian. Jag fick mina efterlängtade tvillingarna 4/11 och jag trivdes inte heller att vara gravid. Mådde så illa från första början att jag knappt kunde gå alls än mindre ägna mig åt min passion löpning. När illamåendet väl lagt sig så kom foglossningarna som ett brev på posten. Allt detta har resulterat i att jag inte har tränat på nästan 1 år. Är just nu i uppbyggnadsfasen av magmusklerna och bäcken men det tar tid då jag var tvungen att
snittas vid deras födsel. Det ska bli ett sant nöje att få följas åt på våra resor som föräldrar på äldre dar och som löpare/träningsfreak.
Skönt att höra att fler inte gillade att vara gravid. Väldigt skönt när det var över även om det tog rätt lång tid att komma tillbaka i gammal form för mig (blev sjuk på kuppen, en kronisk sjukdom som utlöstes efter förlossningen).
Har följt dina bloggar i många år och kanske det ej är så många pappor som följer
denna blogg…men det ska bli kul våra barn är 18 o 21 år.Via din blogg vaknade minnet
vevade tillbaka filmen mycket hade jag glömt från babytiden…Livslinjen är ett bra
äventyr i sig .Nästa sväng blir väl ev.barbarn
Hoppas att pappor och andra män inte känner sig avskräckta bara för att detta råkar vara Mamas domän. Innehållet är ju detsamma som tidigare. Hoppas du blir kvar, Kjell 🙂
😉
Hej Petra!
Jag är gravid i 12:e och har haft det ganska svårt med att acceptera min ”nya” kropp då min mage visade sig ganska tidigt.
Jag har aldrig sedan jag var 16 år varken gått upp eller ned i vikt, 51 kg har jag alltid vägt, bra gener kallar dem det… Jag har fått höra att jag ska skatta mig lycklig som har magrutor och muskler utan att behövt röra ett finger…ja… Tack mamma och pappa…men nu kommer paniken!! Va?! Mage??? Redan?!! Hur kommer jag att se ut sedan? Jag som alltid har kunnat äta hur mkt jag vill och vad jag vill, hur ska det här gå? Jag älskar att äta och hatar att gyma.
Har gått upp mina första 3 kilon på 15 år…. Puh… Jag längtar som bara den efter min lilla bebis men jag kan inte rå för denna viktångest som följer med.
Tack för din ärliga berättelse, den fick mig att må bättre och känna mig mindre konstig som blivande mamma.
Hit lär jag komma tillbaka och öäsa ofta, tack för ärlighet 🙂
Är själv gravid i v. 27 nu och trivs inte alls i min mammakropp så som jag hade trott att jag skulle göra…
Har längtat efter barn i hela mitt liv men har mest varit single i vuxen ålder eller kortare förhållanden som inte lett någonstans.
Men sen så vips, blev man kär och runt årsdagen av våran första dejt är lilla frö beräknad till och som jag längtar.
Framför allt till vem denna lilla varelse är men även mycket till att komma i form igen och kunna träna som vanligt.
Tränade ofta dubbelpass och tung styrketräning innan men kompleterar även nu med en hel del styrketräning men inte alls på samma nivå. Och kroppen ändras ju till ”det sämre” vare sig man vill eller inte.
Men I´ll be back med en bebis som sidekick !
Kram på dig
Sandra! Vad roligt att du gillar det du läser. Jag känner verkligen med dig, vet hur det är att känna sig obekväm i en kropp i förändring. Kram!
Hej Petra,
Tack för en väldigt inspirerande blogg som jag läst ända sedan SvD tiden. Du är faktiskt anledningen till att jag började springa marathon 🙂 Eftersom jag själv är inne i dejtingdjungel undrade jag bara hur du träffade Jonas? Jag dejtar själv på nätet just nu men tycker att det är jobbigt och skulle hellre vilja träffa någon IRL:)
Tack för den kontinuerliga inspirationen 🙂
Hej Annika! Vad roligt att jag kunde inspirera dig 😉 Vi träffades faktiskt på nätet 🙂