Jag gillar inte att avbryta pass, var rätt så sur på mig själv igår kväll. Var förmodligen ett enda stort pain-in-the-ass för min omgivning och det hjälper ju inte att något ljushuvud twittrar ut att ”Hallå, tagga ner, du är ju inte elit!”
Hallå, det fattar jag väl! Men – surprise! – man kan trots detta känna sig besviken på att ett pass inte blev som man hade tänkt sig. Så i morse bestämde jag mig för att ta revansch, jag ville få till ett pass med lite fart i. Inte något överdrivet, utan 4 x 1 000 meter var planen. För att inte banga drog jag på mig löparkläderna när jag skulle till poddstudion i morse och efter avklarat jobbpass joggade jag bort mot Västerbron. Blev några kilometers uppvärmning och sedan lite stretch, därefter drog jag igång med intervallerna. En minuts ståvila mellan varje.
LÄS OCKSÅ: Passet som kommer att göra underverk med din löpning
Fy fanken vad jag har förträngt hur jobbigt det är att springa fort! Det liksom böljade fram tryckvågor av mjölksyra i kroppen, fast jag medvetet höll nere farten för att inte knäcka mig fullständigt redan på första intervallen. Var SÅ lättad när första intervallen var klar och jag var igång. Andra gick något lättare, tredje ännu lite lättare och på fjärde krutade jag på lite extra. FANTASTISKT SKÖNT när det var över. Men herregud, hur sjutton orkade jag köra fyra intervaller till när det begav sig? Jösses!
Men idag räckte fyra alldeles utmärkt. Joggade hemåt med ett stort leende på läpparna. Revanschen var ett faktum och kroppen var skönt trött. YES!