I sociala medier och i tidningar ser jag ofta reportage om barnrum. Det är så perfekt stajlat, med utsökt harmoni mellan tapeter och sängkläder.
Leksakerna matchar golvfärgen och så vidare. Konstaterar att så ser det inte ut här hemma. Sedan Adrian föddes har vi knappt hunnit göra något i inredningsväg. För ett par veckor sedan fick vi ner sista flyttkartongen i källaren (vi har bott i den nya lägenheten sedan december förra året) och visst finns det planer på att fixa och greja, men NÄR ska man hinna det?
Hur gör ni? Hur ser det ut hemma hos er? För egen del kommer vi nog aldrig få så pass klart som vi vill ha det här hemma. Lite trist, men sant. Man får helt enkelt acceptera att det är så och att lycka inte sitter i ett perfekt stajlat barnrum. Och ja, jag klämmer hellre in ett extra träningspass än tapetserar Adrians rum. Han bryr sig nog inte särskilt mycket ändå.
(Foto ovan: Borås tapeter, ett sånt där klassiskt stajlat barnrum som är jättefint men en utopi för mig 🙂
Alltså nej. Vi flyttade till nyproduktion när dottern var runt halvåret (snart ett år sedan) och hittills har vi inte åstadkommit speciellt mycket. Det vi gör istället är att skriva upp alla saker vi kommer på att vi vill göra i en lista i Excel så att det ska vara lätt att hitta nåt att göra om man skulle få tid över. Vilket aldrig händer.
Vi flyttade in i ett nybyggt (ej klart) hus en månad innan äldsta föddes… Visst de stora sakerna är klara men perfekt stylade rum kan omöjligt existera. Känns som att det aldrig kommer bli färdig möblerat heller. Jag tyckte det va lite jobbigt i början för jag trodde ju någonstans att bygger man nytt blir allt perfekt. Men nu fyller äldsta 5 å jag har funnit mig (tyvärr inte min man) visst kan jag styla rummen för att jag vill fota, men i ärlighetens namn… Bor och lever barnen där då?
Så skönt att läsa! Nej, verkligen inte. Vi har massor av grejer på vår lista över saker vi skulle vilja åtgärda inredningsmässigt, men så länge sonen ändå sover i vårt rum är det så sjukt svårt att motivera att lägga tid på sånt, för att inte tala om åka till typ ikea med ett litet barn…
Det perfekt stylade barnrummet i blått, vitt och grått ser jag mer som en symbol för det poserande och tillrättalagda föräldraskapet i sociala medier än något som verkligen existerar hos den genomsnittliga föräldern. Hos de flesta jag känner är barnrummet just barnrum: ett stökigt rum med leksaker i där inredningen varken är färgkoordinerad och möblerna särskilt genomtänkta. Såvida inte inredning är ett stort intresse, eller det lite större barnet uttrycker en önskan om att fixa i rummet, känns det som ett ”måste” som enkelt kan prioriteras bort. För att orka med småbarnsåren tror jag det är viktigt att identifiera vilka behov som är verkliga och vilka som är förställda. Låter sunt att ta en löprunda istället om det är det som får en att må bra.
Absolut inte! Jag prioriterar hellre att träna ett extra träningspass än att inreda. Vill gärna ha det fint hemma, men känns som en omöjlighet att hitta tid till det. Sen kanske, när barnen är större.
Känner igen det där med flyttkartonger som dröjer sig kvar! Eller sopsäckar med massor med prylar i, sånt har vi massor av här hemma. Nej, du är inte ensam – låter smart att prioritera umgänge och må bra-grejor! Kram!