Foto: Wikimedia Commons.
Av en händelse kom jag idag över senaste numret av Amelia och fastnade en stund vid avdelningen ”Läsarbrev”. En insändare handlade om ett ämne som är väldigt tabubelagt, men som jag också tror uppehåller tankarna hos många.
Den handlade om att det för insändarskribenten ”Annelie” inte var ett alternativ att bli mamma på egen hand. Ofta hade hon fått höra att ”Det är ju bara att skaffa barn”, men hon ville helt enkelt inte försöka bli mamma utan att först ha träffat rätt partner. Nu hade hon gjort det, men då var det lite för sent för barn. Men hon stod ändå fast vid sin känsla.
LÄS OCKSÅ: ”Snälla, sluta barnhetsa kvinnor!”
Skribenten trodde att hon var ensam om den här känslan, men jag är rätt så säker på att hon inte är det. Jag känner till exempel igen mig väldigt mycket i det här. Efter 35 kändes det som att åren bara flög förbi i jetfart och jag började ställa in mig på att det nog inte skulle bli några barn i mitt liv. För jag ville ju inte försöka bilda familj utan kärlek i mitt liv. Jag dömer absolut inte andra som väljer att bli förälder på egen hand, men för min del fanns inte det alternativet. Då fick det hellre vara, även om det såklart var tråkigt. Men det finns ju så mycket annat i livet att njuta av vid sidan om barn. Som familj och vänner, träning, resor, god mat och annat. Jag kände inte att ett liv utan barn skulle vara sämre än ett liv som mamma.
LÄS OCKSÅ: ”Passa på att njuta nu, sedan är det för sent”
Just som jag hade ställt in mig på att det nog är så här resten av mitt liv kommer att se ut så ville ödet annorlunda. Kände att det är bara att hänga med, go with the flow, man kan inte kontrollera allt – ibland bara händer saker och ting. En väldigt vacker del av livet, för övrigt. Så även om känslorna har varit blandade är jag ändå glad och tacksam över den lilla Bullen som växer i ugnen. Den där Bullen som för varje dag tar lite mer plats, sparkar lite hårdare och gör mig konstant kissnödig.
Men utan Bulle hade det också blivit ett fint liv. Livet och hälsan är ändå det viktigaste man har och kärleken kan man hitta där man minst anar det. Det var bara det jag ville skriva av mig just nu. Stor kram från mig!
Åh jag blir så tacksam av det här inlägget och dina andra texter i ämnet. Jag är 35, singel sedan länge… och det känns som att alla andra bara hittar någon och får de där barnen. Det är klart jag vill träffa någon och få en familj men det verkar inte bli så. Men ser jag till mig själv så känner jag att det finns mycket positivt i mitt liv – jobb, vänner, resor, jag kan t o m njuta av en springtur ensam. Men jag har ångest av hur alla runtom tycker jag är konstig, viskar om varför, att något är fel, att jag borde anstränga mig mer. DET är den stora ångesten för mig och jag tänker att det bara kommer bli värre och värre. Tack för att du delar med dig – det du skriver betyder mycket!
Precis som du skriver så är ämnet ångestfyllt – mycket för att folk inte vågar prata om det. Det är tabubelagt, vilket är mycket märkligt. Och det är klart att ju mer folk viskar och pressar på, desto mer stressad blir man. Det blir en ond cirkel. Lycka till i livet! Kram
Precis som du säger Petra, livet bara väller fram och livet händer inte riktigt som man vill.. Du hade tur, men oj vad många runt omkring mig som går igenom tuffa IVF- behandlingar och har såå svårt att bli gravida. Nej, man kanske inte är mogen, eller träffat sin livspartner vid 25 men det är ett biologiskt faktum- det kan vara svårt att bli gravid vid 35 ! Sedan är inte att föda barn ett livsuppfyllande mål- du kan adoptera eller välja att leva utan egna barn, allt handlar om vad DU vill med ditt liv!
Exakt! Man trampar själv upp sin livsstig. Det finns så många olika sätt att berika livet på.
Det här med barn är verkligen ingen självklarhet…
Hej Petra!
Tack för ett tänkvärt inlägg!
Jag blir stressad av frågor kring barn. Är 29 år och gift sedan två år, min man är ett par år äldre. Känns som många av våra vänner, bekanta och familj förväntar sig att barn är vår högsta prioritet. Tycker det är så jobbigt med frågor kring barn. Vi vill ha en familj tillsammans snart, men inte just nu. Samtidigt känner jag mig skyldig som skjuter på det just eftersom jag är orolig att det ska bli svårare efter 30. Det är som sagt ingen självklarhet att bli gravid och om det är svårt för oss är jag rädd att jag kommer klandra mig själv för att vi inte började försöka tidigare….
Blir ledsen när jag får frågor om barn, som att jag gör någon besviken för att inte ha en glädjande nyhet att dela med mig av. Känner mig iakttagen på middagar och fester huruvida jag dricker alkohol eller inte osv. Något tips på hur man vänligt men bestämt kan avböja alla frågor och kommentarer kring en graviditet? Vill inte att andra ska spekulera kring det…
Tack på förhand och lycka till med din bulle! 🙂