Jag var ju alltid den där maskinen som ”spikade” alla prov i plugget. Och sen blev jag tjejen som gav sig ut och sprang stentuffa pass när som helst, knappt utan problem. Men nu då? Vad är det som händer?
Det är både skönt och omvälvande att inse att livet inte är konstant. Att man hela tiden utvecklas. Men med det kommer också väldigt jobbiga känslor. Särskilt för ett kontrollfreak som mig är det extremt jobbigt att känna att jag inte alls orkar hålla på som jag kunde göra förr om åren. Tänker tillbaka på när jag pendlade Uppsala-Stockholm fem dagar i veckan i nästan tio år. Sedan kunde jag komma hem, kasta i mig mellanmål och sedan dra på mig löpargrejorna och ge mig ut och riva av värsta passet…
Kan ibland komma på mig själv med att fascineras över den jag var då. Samtidigt vet jag ju att då visste jag inget annat. Då var då med de förutsättningarna som fanns då. Nu är nu. Och hur är det nu då? Jo, betydligt lugnare. Just nu klarar jag inte mer än max ett möte om dagen. Tvingar jag mig själv till mer än så protesterar kroppen och huvudet direkt. Och vet ni – jag har till och med börjat lägga in viloveckor en gång i månaden. Smart nog har jag sett till att den veckan sammanfaller med den där veckan då hormonerna ändå bara ballar ur och lever sitt eget liv. Och den där evighetsmensen som jag beskrev tidigare har faktiskt gjort att jag ibland vilat från tuffare träning två veckor i sträck. Promenader, stretching och kanske ett lugnare gympass är det jag har tagit mig för.
Visst, det är inte helt lätt för någon som definierat sig själv som någon som tränar väldigt ofta att hamna i detta tillstånd. Men jag tänker att så är det nu, det är bara korkat att streta emot. Jobba med kroppen istället. Någon som känner igen sig?
Foto bilden ovan: Luca Mara
Man anpassar sig. ”Om du inte accepterar dig med dina begränsningar så kommer du aldrig utvecklas”. Visserligen brukar jag sky kändiscitat men Bruce Lee var inne på nåt.
BRA citat!
Absolut, hög igenkänning! Innan barn var det träning 5 dagar i veckan, men nu är man 10 år äldre, 10 års sömnbrist, tre barn senare så är förutsättningarna andra. Men ibland känns det som att ”alla andra orkar ju ändå” fast det är ju inte riktigt sant.
Känner samma sak! Men igen, det har säkert att göra med att man i sociala medier jämför sin egen verklighet med andras yta… Kram!
Att fatta att jag inte orkar är en sak. Att acceptera det en annan…. Har varit tvungen att bryta ett löppass i somras pga knäsmärta och ett sal-pass pga extremt obehagligt blodtrycksfall vid pulsökning. Tackade jag min kropp för att den hade den stora vänligheten att säga till att den inte vill…. Nej…. Blev arg som ett bi. Jobbar på dette med att acceptera.