Visst var det flåsigt, tufft och jobbigt bitvis, men det flöt på. Hela. Vägen. In. I. MÅÅÅL! Och som jag spurtade! Jag vann idag! Över mig själv och mina tvivel på att det går att känna så här medan man springer. MAGI!!
Men vi tar det från början. För någon vecka sedan kom jag på att det skulle vara kul att springa Lidingöloppet, det brukar alltid vara så härlig stämning därute och skönt häng på Grönsta gärde efter målgång. Coach Ingmar avrådde bestämt från en start på tremilen, inte minst med tanke på vad jag har i kroppen sedan tidigare (fjällopp, magkrasch på halvmaran med mera). Så 15 km fick det bli, men den distansen är ju inte att leka med den heller.
Fredagen, alltså dagen före loppet, var den mest intensiva arbetsdagen jag haft på mycket länge. Upp tidigt och iväg till Bosön för poddintervju med en viss Johan Olsson, som var på plats för att springa Lidingöloppets tremil. Sedan snabbt iväg och hämta nummerlappen på Lidingövallen, åka tillbaka in till stan och sedan snabbt hem för att förbereda mig för omslagsplåtning på Runner’s World-redaktionen i Alvik.
Puh! Sedan snabblunch och iväg till studion för dagens andra poddintervju, den här gången med förre elitlöparen Oskar Käck, som var på plats för att heja fram sin fru på Lidingöloppet. När den inspelningen var klar var det bara att dra hem igen, packa ner ett gäng böcker och ta taxin till Medelhavsmuseet där jag skulle delta i en paneldiskussion om maraton.
En härlig dag, som sagt, men galet intensiv. Och natten som följde på den blev ingen promenad i parken den heller eftersom sonen vaknade i vargtimmen och skrek i en hel timme. Så det var två vrak med sömnbrist (jag och Adrians pappa) som vaknade alldeles för sent på lördagsmorgonen och insåg att det skulle bli tight att hinna ut till Lidingö i tid: min startgrupp skulle starta redan kl 9.50 och då måste man också promenera ca 1,8 km ut till Koltorp, där starten gick.
Efter en stadig grötfrukost där jag också lyckades trycka ner två mackor fast jag inte alls var hungrig utan mest trött kastade vi oss i en taxi och drog ut till Lidingö. Klockan var runt tio över nio när vi kom fram och medan Jonas försökte kränga regnkläder och gummistövlar på en grinig bebis grejade jag med nummerlappen och tidtagningschipet som skulle sitta på skon.
Med andan i halsen småjoggade jag sedan iväg till Koltorp och kom fram när det var cirka en kvart kvar till start. PUH! Ställde in mig på att det skulle bli ett tufft lopp med tanke på den stressiga uppladdningen och fokuserade på att ha kul. Prata med medlöparna och få energi från den eventuella publiken. Yes, det här skulle bli jobbigt, men kul!
Så gick startskottet för startgrupp 2 där jag stod. Var inställd på att benen skulle kännas som bly från start, men icke. Tvärtom! Det gick lätt! Väldigt överraskande! Bestämde mig för att bara låta kroppen flyta på i ett lagom tempo utan att försöka trycka på för hårt. Bara flyta på uppför och utför och njuta av att vara här och nu. Inte titta på klockan en enda gång, bara lita på att kroppen kunde hitta ett bra tempo för dagen – vad det än blev.
Jag väntade på att det skulle komma dippar, men det kom inga. Visst var det tufft och flåsigt, men det är ju liksom Lidingöloppet i ett nötskal. Jag gillar den här typen av löpning, den passar mig bättre än att bara ligga och nöta asfalt – här händer det något hela tiden och det gillar jag. Allt flöt på riktigt bra fram till 12-kilometerspasseringen. Då hände något.
Jag slungades tillbaka till 1990, till ”Barkbanan” – terrängspåret precis bakom högstadieskolan där jag gick. Det där vidriga spåret som vi sprang några gånger per år, som var avgörande för gympabetyget och som jag så gärna ville klara på en bra tid, så att gympaläraren skulle bli nöjd och höja mitt betyg. Men det blev han aldrig tyvärr…
DÅ grät jag – av besvikelse över att jag presterade så dåligt. NU grät jag också – för att hela min kropp och huvudet var som en enda stor ballong fylld av löparglädje! Visst värkte låren och lungorna fick jobba, men det fungerade ändå. Hela. Vägen. In. I. MÅÅÅL! Och som jag spurtade, en fantastisk lyckospurt! Jag vann idag! Över mig själv och mina tvivel på att det går att känna så här medan man springer. Magiskt!
Fler som sprang Lidingöloppet igår? Hur kändes loppet? Berätta gärna!
(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen, stor puss till min fina familj som var på plats och hejade fram mig! Ni är bäst!)
LIDINGÖLOPPET 2017 – EN MAGISK KÄNSLA!
Taggar
11 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Vilken härlig läsning! Grymma du. 😀
Tack fina du!
Såååå inspirerande.
Här är min racereport från 30km:
Igår vid denna tiden satt jag och läste artikeln om medaljtiderna/gränserna (för dam under 2.38) och drömde för ett ögonblick att kunna få den där prestigefyllda silvermedaljen som jag endast drömt om. När loppet startade kände jag att det skulle bli en tung dag. Förkylningen som finns i kroppen fick pulsen att sticka lite mer än vanligt men första milen gick ändå snabbare än jag tänkt. När jag vid 13km efter en gel började må sjukt illa och magen krascha (diarré varning) och tempot gick ner rejält så var jag sjukt nära på att kliva av. Energin försvann helt och tårarna kom. Fan jag gick ut för hårt. Jag lunkade fram till nästa 5km stopp med vätska och saltgurka. Stannade drack, åt saltgurkor i mängder, andades och tänkte på mina barn. För deras skull testar jag en km till, vad är jag för förebild om jag ger upp. Så jag började lugnt och försiktigt ge mig ut på sista 15km. Efter någon minut kände jag energin komma tillbaka och illamåendet lätta lite. Jag släppte klockan helt och tog km för km. När jag passerade 2 mil så kom tårarna, där kände jag att shit jag kommer komma i mål. Precis innan aborrebacken ( där jag visste min älskade man @martin_swanson och min fantastiska vän @glennsdotter stod) så sneglade jag på klockan. Det var först då jag såg att silvermedaljen jag drömt om fanns inom räckhåll. Efter hejarop i backen var målet klart. Jag ska fan klara den. Så med 2km kvar och endast Karins backe framför mig såg jag att jag hade marginal, jag kommer klara den. Sista km sprang jag och grät, grät av lycka, grät av stolthet. Upploppet in mot mål spurtade jag, alla krafter jag hade kvar gav jag i varje steg till kören av alla hejarop. När jag passerade mållinjen på 2.36.13 brast det. Tårarna sprutade och stapplandes till resultattältet hämtade jag ut MIN alldeles egna SILVERMEDALJ! Gårdagen var en kamp, en kamp mot psyket, men jag vann! Gårdagen har lärt mig innebörden av bryt ihop och kom igen, och som jag gjorde det. Det är precis i dessa ögonblick som det blir så tydligt varför jag älskar löpning, det är du mot dig själv! Idag njuter jag och hejar på mina fantastiska kollegor @elenorenhager @mariannkarlsson @nbrantfalk som kör 10km lidingölopp idag! ❤️ #rywl
Så himla bra! Stort grattis!!
Vilken seger!! Sprang också men kände aldrig den riktiga peppen att prestera på topp. Låren gjorde för jäkla ont från kilometer 6-7 men kämpade på tills runt 10K men där segrade backarna. Trist där och då men livet går vidare även utan en till silvermedalj i samlingen.
Så är det ibland, att peppen inte finns där. Men det kommer nya lopp 🙂
Underbar läsning!! Så himla bra när man övervinner sig själv och gamla hjärnspöken! <3
Kram M
Så är det verkligen! Kram tillbaka!
Jag sprang inte men har som långsiktigt mål att klara av det 2019 ; ) Är nybliven mamma i juni så hoppas snart kunna komma igång med löpning igen.
Tack för inspiration och riktigt bra jobbat!
Kram Cecilia
Spännande resa du har framför dig! Varmt lycka till! Kram
Härligt att läsa om din löparglädje! Stor igenkänning på det, jag sprang 30 km loppet, premiär för mig. Otrolig känsla hela vägen. Älsk! Älsk! Älsk! ? Har skrivit om min upplevelse i min blogg ”Lidingöloppet 2017 – energi, eufori och bajamajor” ? . Kram!