Wow! Så roligt att så många av er vill medverka som ”Veckans löpare” här på bloggen! Först ut är nyblivna pappan Andreas Strandberg som springer för att bevisa för sig själv att ett avslitet korsband inte alls skulle bli slutet på hans träningsliv.
Först lite korta fakta om dig?
– Jag heter Andreas Strandberg och är 25 år. Jag och min sambo Nina bor i Ludvika som ligger i södra dalarna och vi köpte ett hus i mars. Vi bor här med våra två katter och sedan två veckor sedan även en liten dotter som heter Alicia.
När började du springa och hur kom det sig att du började?
– Jag har nog alltid sprungit mer eller mindre, men aldrig lopp eller längre sträckor. Jag är en typisk fotbolls- och hockeyspelare så träning har alltid varit en del av mitt liv. När jag 2008 opererades för avslitet korsband sade ortopeden att jag aldrig skulle kunna träna och än mindre springa. Det var någon sorts katalysator för mig och träningen. Ett antal år senare var det dags för operation igen och då upprepades mantrat ”Du kommer aldrig kunna idrotta igen”. Då växte hornen i pannan fram på riktigt och jag började träna löpning isolerat med allt vad det innebär.
Varför springer du? Vilka är dina drivkrafter?
– Jag springer för att någon sa till mig att jag aldrig skulle kunna göra det igen. Det gjorde mig så arg att aldrig kunna hålla på med idrott igen att jag oavsett vilka konsekvenser det skulle innebära för mitt redan dåliga knä ville fortsätta med det jag tycker om: fysisk aktivitet. Mina största drivkrafter är känslan av självbekräftelse, att jag verkligen klarar det jag har sagt att jag ska klara. Men även att kunna bli bättre, snabbare, ha bättre teknik är väldigt viktigt för mig.
Kan du beskriva hur en träningsvecka ser ut för dig?
– De två senaste veckorna har av förklarliga skäl varit lite upp och ned. Men de tidigare veckorna har varit kanske ett styrkepass på gymmet med fokus på funktionella lyft där jag ofta har kört olympiska lyft för att aktivera hela kroppen och få med alla muskler. Sedan har jag kört två distanspass på 8-12 kilometer i hyfsat tempo. Den senare tiden har jag varvat med intervaller för att försöka få lite bättre syreupptagningsförmåga (jag hatar intervaller..)
Hur viktigt är det för dig att ha mål med träningen?
– För mig är det A och O, jag har jättesvårt att göra något förutsättningslöst och måste alltid ha ett klart definierat mål för det jag gör om det så är en tid för dagen eller ett större lopp om en tid. Jag är övertygad om att det är det som gör att jag klarar av det, annars har jag väldigt lätt för att ge upp om jag inte vet varför jag ska göra det och hur.
Har du några mål du vill berätta om?
– Jag har länge haft ett dåligt ”målpsyke” och väldigt lätt för att ge upp eller lägga av så mina senaste målbilder har varit att jag ska kunna visa för min dotter att jag klarar av det jag sätter upp som mål, för att vara en bra förebild. Mitt stora lite hemliga mål är att genomföra Stockholm Marathon nästa år under 4 timmar. Det är mest det jag tränar för även om jag ska springa halvmaraton i september på en acceptabel tid.
Vem eller vilka springer du helst med? Springer du helst på egen hand så går det förstås att svara det!
– Jag springer uteslutande ensam för att jag går in i mig själv på något sätt och kan inte fokusera på annat förutom löpningen. Det är träningen, men på lopp älskar jag att prata med allehanda människor, publik som medlöpare så det är lite kluvet. Just nu tränar jag och min svägerska ihop för att hon tillsammans med mig i september ska springa sitt första halvmaraton.


Har du haft några motivationsdippar och hur har du hanterat dem?
– Jag hade en ganska lång period av psykisk ohälsa där träningen blev sekundär. Jag åt mediciner och fokuserade på annat och motivationen låg verkligen i botten. Jag fick ta till mig mod och styrka för att faktiskt ut och springa någon kilometer och vilken boost det gav för mitt mående. Ända sen dess försöker jag träna när jag känner mig lite krasslig psykiskt för jag vet att jag får tillbaka i slutändan.
Tre löparprylar du inte kan vara utan?
– Min rosa vintagecykelkeps, min Appleklocka och midjeväskan.
Några peppande ord du skulle vilja ge läsarna, något som har funkat för dig när det tagit emot i löpningen?
– Tro på dig själv, ingen är så bra som just DU är. Bli aldrig ledsen eller besviken när någon springer om dig som kanske till synes inte ser snabb ut, vem vet – det kan vara mannen/tanten som sprungit 35 marathon i rad. Jag blev knäckt när jag på marathon blev omsprungen av en herre som var ungefär 65 år och sa det till min pappa och då sa han just det att jag inte vet något om honom, vilken bakgrund han har eller vem han är. Jag är bara så bra som jag själv gör mig.​
Här kan du följa Andreas på Instagram.