När jag fyllde 25 år bestämde jag mig. Nu får det vara nog med bantning. Ingen diet, ingen mer späkning. Från och med nu tänker jag äta precis vad jag vill!
Det var så skönt när jag, delvis med hjälp av samtalsterapi, kom till insikt om att lycka inte har ett skvatt att göra med hur jag ser ut. Jag hade ju gått omkring och trott det så länge, att om jag bara blev smalare så skulle ”allt” lösa sig. Jag skulle träffa drömkillen, landa drömjobbet och plötsligt tjäna en massa pengar. Och så vidare.
Jag blev förvisso smalare, men också olyckligare. För jag hade inte längre någon energi till något alls, allra minst träning. Jag var helt tömd på kraft och orkade inte vara social. Var rädd för att gå på middagar, för då kunde jag ju inte kontrollera vad jag fick i mig. Ja, det var en jobbig och ångestfylld tid som jag är glad att jag tog mig ur.
Idag kompenserar jag med råge. Livet är för kort för att inte äta och dricka gott! Älskar middagar hemma och borta, älskar att resa och upptäcka nya smaker, älskar MAT! Är så glad att jag kom till insikt till slut… Gå på diet är ett sådant slöseri med tid…
Någon som känner igen sig? Någon ex-bantare som har insett hur trist livet är utan god mat? Berätta gärna!
(Bilden ovan: dadlar i bacon, delar av den goda tapaslunchen som jag avnjöt på mysiga bodegan El Chupadero på Lanzarote tidigare i veckan. Foto: Petra Månström)
Har faktiskt aldrig bantat eller gått på diet. Men håller verkligen med dig; livet är för kort för att tänka på hur man ser ut. Det viktiga är hur man MÅR! 🙂
Kram M
Kram!
För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer banta. Mitt mål blev då att istället för en smal kropp ska ja utstråla hälsa. Nu tränar jag o äter bra o god mat. Jag tror jag lyckats. Framför allt mer jag bra o har energi.
Låter bra! Kram!
Jag ”levde” med tokiga tankar om mat, vikt och träning i många år, sisådär 20..
Djupt fast i ätstörningsträsket!
Nu ser jag mig som frisk 🙂
Äter allt, äter gärna och äter mig mätt!
Mat=energi=livsglädje!
Så skönt att du är fri från de där tankarna nu! Kram!
Verkligen ?
Var smårund som barn för att sedan bli väldigt lång som tonåring, men gliringarna och pikarna (varenda dag hela skoltiden) om att jag var stor upphörde tyvärr inte. Det satte sina spår och även om jag ändå oftast var helt ok med min ”stora” kropp så spårade en diet ur när jag var runt 18 år. Tanken var att skippa sötsaker men plötsligt försvann fler och fler livsmedel från min ok-lista. Tillslut åt jag knappt och ljög för min sambo om att jag ätit på jobbet och på jobbet så ljög jag om att jag ätit hemma. När kommentarerna började hagla om hur smal jag blivit så tog jag det som beröm och skulle visa alla gamla ”mobbare” att jag minsann också kunde vara smal och snygg. Tyvärr har jag aldrig varit så olycklig i hela mitt liv och när strl 34 satt löst på min 177 cm långa kropp och min farmor (och stora förebild) stod gråtande och bönfall mig att börja äta och att jag faktiskt borde söka professionell hjälp så trillade polletten ner. Kort efter det att min farmor konfronterade mig och min sjukdom så hamnade jag och min sambo mitt i tsunamin på Koh Phi Phi och det skakade om mig i grunden. Bokstavligen. Kontentan är att livet verkligen bara är till låns och att man verkligen bör leva och njuta av varendaste dag.