Minns hur det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen när jag förtvivlat försökte göra en armhävning. Gick ner på knä men orkade ändå inte. Armarna var helt kraftlösa, kroppen hade noll energi.

Minns det där som om det var igår, men det är faktiskt över 20 år sedan. Jag gick på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, och försökte förtvivlat passa in i klassen. Vi var nästan bara tjejer och alla pluggade frenetiskt. Alla ville alltid ha alla rätt på alla prov och alla var dessutom smala och snygga. Tyckte åtminstone jag. Mitt sätt att hantera all den där pressen var att sluta äta. Jag åt knappt någon frukost, käkade fil till lunch och petade i middagen. Gick ofta och lade mig tidigt för att bli av med hungerkänslorna och jag hade bara ett mål framför ögonen: att bli så smal att jag kom i de där supersmala jeansen som några tjejer i klassen hade.

Men allt det där bantandet gjorde mig inte bara yr och trött, dessutom kände jag mig svag. Och det ville jag ju inte vara! Jag ville ju känna mig stark och frisk. Så jag sökte mig till det nyöppnade, flashiga gymmet mitt i stan och provtränade. Fick syn på en galet snygg instruktör och slog till på ett gymkort. Bokade också raskt in mig på en av hans klasser, ett riktigt tufft fyspass som var en kombination av styrke- och konditionsträning. Men redan några minuter in i passet måste han nog ha sett hur det stod till med mig. Jag orkade ju absolut ingenting, utan svävade mest runt som en förvirrad dammtuss.

– Tjejen, äter du något överhuvudtaget? Du kommer aldrig orka med det här passet om du inte äter. Jag ser ju att du inte orkar med det här, så det bästa du kan göra nu är att avbryta och åka hem och äta.

Instruktörens ord ekade i mina öron. Minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade aerobicssalen och hasade mot omklädningsrummet. Skämdes för att jag inte orkade, för att jag hade gjort bort mig inför den där snygga instruktören och för att jag gjorde så här mot min kropp. Jag hade bantat så hårt att jag förlorat min mens och tyckte på riktigt att det bara var skönt (!) Jag tänkte inte på vilka följderna hade kunnat bli. Benskörhet, stressfrakturer och annat elände senare i livet… Mens är för fasen naturligt, mens är viktigt! Jag vill ha tillbaka min mens, minns jag att jag tänkte. Och så ville jag orka med det där tuffa passet. Målbilden var att jag skulle känna mig superstark och orka varenda övning utan att krokna.

Hur det gick? Jo, instruktörens ord blev vändpunkten. Jag gick faktiskt hem och åt en riktig middag. Och sedan dess har jag ätit: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag bar upp vågen på vinden och lovade mig själv att aldrig mer hålla på och väga mig. Det var slut med det där. Nu skulle mitt friska, starka liv börja. Visst har jag haft bakslag och visst ekar den där destruktiva rösten inom mig ibland. Men det bästa är att jag nu vet hur jag ska agera på den där rösten. Jag konstaterar att den är där, jag skäms inte för den – utan visualiserar bara hur jag knövlar ihop den likt ett papper och slänger i papperskorgen.

Mensen kom tillbaka och några månader senare gjorde jag en massa armhävningar på det där passet. På tårna. Och fick en tröja med gymmets logga av den där snygga instruktören. Den tröjan har jag kvar än idag. 

Fler här som har erfarenhet av ätstörningar? Dela gärna dina tankar, om du vill. Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

När jag fyllde 25 år bestämde jag mig. Nu får det vara nog med bantning. Ingen diet, ingen mer späkning. Från och med nu tänker jag äta precis vad jag vill!

Har länge gått och funderat över ett ämne som jag har velat ta upp här på bloggen, men då jag har känt att risken för att bli missförstådd är överhängande har jag skjutit det på framtiden.

Av olika anledningar känner jag nu att jag bara måste ta bladet från munnen:

Snälla, sluta placera in alla oss som älskar att träna i ett fack! Och för sjutton, skilj på att vara hälsosam och att vara fanatisk!

Det pågår en debatt där man vänder sig mot rådande skönhetsideal och samtidigt ofta passar på att kritisera oss som älskar att träna och att vara offentliga med det. Det är som att ”de där som tränar” hamnar i ett och samma fack: vi anses vara ytliga, vi mår inte bra, vi lever på kvarg och pulver – och framför allt, vi hetsar andra till ett onaturligt skönhetsideal. Åtminstone är det stundtals så det känns.

LÄS OCKSÅ: ”Mat och njutning är mitt stora problem”

Jag har varit fanatisk en gång i tiden. Då lusläste jag bantningstips i Damernas Värld och reflekterade inte över det eventuellt ohälsosamma i dem. Det enda jag ville var att bli smal. Se snygg ut i bikini. Se ut så där som jag trodde att andra ville att jag skulle se ut. Tackar min lyckliga stjärna för att sociala medier inte fanns då, för då hade jag förmodligen inte kunnat ta mig ur mitt osunda mönster så pass ”enkelt”.

LÄS OCKSÅ: Min syn på kost i FEM punkter

Idag har jag hittat en balans som fungerar bra för mig. Jag tränar och äter det jag är sugen på. Förstår att alla inte kan göra det, för har man till exempel ett sockerberoende kan man behöva utesluta det helt och hållet för att inte riskera återfall. Men jag vågar ändå påstå att det här är en livsstil som inte på något sätt är omöjlig att ta till sig och jag hoppas att jag kan inspirera en och annan.

LÄS OCKSÅ: Låt folk se ut som folk! För bövelen!

När jag började blogga om löpning 2009, på en av Sveriges största dagstidningssajter, fick jag snabbt kritik för att jag var sminkad på flera av mina bilder. Många trodde att jag stod i timmar framför spegeln innan jag gav mig ut, medan jag i själva verket bara inte tvättade bort sminket jag hade haft på mig på jobbet under dagen. Dessutom kände jag mig piggare och träningen kändes roligare med lite färg på kinderna.

LÄS OCKSÅ: Låtsasmåltiderna på Instagram gör mig uppgiven

Kände jag mig som offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag valde att träna med smink i ansiktet? Absolut inte. Känner jag mig som ett offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag idag har fransförlängning och då och då fixar naglarna? Absolut inte. Jag känner mig piggare och gladare med fransarna och jag tycker om att känna mig fin. För min egen skull och möjligen för att min sambo och son får en roligare tillvaro om jag är på gott humör.

LÄS OCKSÅ: Snälla, skicka vården på en omvärldsuppdatering!

Är anledningen till att jag tränar och vill känna mig fin att jag är offer för ett ideal? Absolut inte. Jag tränar för att må bra, för att orka med vardagen och för att det är så roligt att träna och ibland delta i lopp. Jag vill känna att jag kan bära hem mina matkassar och lyfta upp min son utan att få förslitningsskador. Och jag vill ha ork nog att orka leka med min son, att hänga med i hans tempo och krypa omkring på golvet som en tok utan att flåsa ihjäl mig eller få ryggskott. Dessutom: alla som någon gång har sprungit ett lopp vet nog vilken fantastisk inspirationsboost det är!

LÄS OCKSÅ: Hon var bäst i världen men hatade sig själv

Men nej, det är tyvärr inte normalt att vara hälsosam i Sverige idag – hälften av alla svenskar har en dålig hälsostatus. Här ska tilläggas att man visst kan vara hälsosam fast man är överviktig eller fet, det visar flera studier, samt att BMI-värdet som ofta används inom sjukvården inte tar hänsyn till fördelningen av muskler och fett i kroppen.

Det här är fakta, men vi kan inte tvinga människor att lägga om sin livsstil. Alla har rätten till sitt eget val. Alla har rätten att välja soffan och ett stillasittande liv, alla har rätten att äta dålig mat, att stressa sönder sig själva och röka. Men däremot kan vi försöka inspirera andra människor att göra det genom att själva representera ett sund ideal, ett i allra högsta grad uppnåeligt ideal.

LÄS OCKSÅ: Ett omslag jag bara älskar!!!

Till sist, ett poddtips: jag medverkar i ett avsnitt av podden ”Aktiv Omtanke” som ges ut av Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Där är temat just hur man hittar en lagom nivå på sitt idrottande, som man mår bra av. Lyssna här.

Önskar dig en fantastisk dag och det vore roligt att höra dina tankar i det här så viktiga ämnet!

Särskilt på Instagram får jag ofta frågan om hur jag äter för att orka träna så pass mycket som jag gör. Och även om det har blivit en radikal minskning i mängd regelrätt träning så förbrukar man ju också en hel del energi bara genom att krypa runt på golvet med A…

Jag har ju bloggat en hel del om min syn på kost redan, men jag återkommer gärna till det här ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Här är min syn på kost i fem punkter:

1. Jag äter det jag är sugen på
Jag litar på att min kropp talar om för mig vad den är sugen på och tycker mig vara hyfsat bra på att äta långsamt och därför känna in mättnadssignalerna. Jag äter det mesta och älskar att ta en bulle eller lite choklad till kaffet.

LÄS OCKSÅ: Bevare mig väl för proteinkvargkanelbullar!

2. Jag kan inte leva utan bröd, müsli och pasta
Ett gott bröd till frukost, en härlig müsli på yoghurten och underbar pasta till bolognesen. Kolhydrater är finfina grejer!

LÄS OCKSÅ: ”Ska du verkligen äta så där mycket??”

3. Jag avskyr bantning
Så fort folk börjar prata eller skriva om kalorier och vikt så ser jag rött. Vikten säger inte ett smack om hur man mår och heller inget om fördelningen av muskler och fett i kroppen. Så länge du mår bra och kommer i dina kläder ser jag ingen anledning till att räkna kalorier. Vem blir lycklig av att späka sig? Knappast någon.

4. Jag kan visst äta kvarg 
Jag tycker synd om kvargen. Från början levde denna produkt en undanskymd tillvaro på butikshyllorna, var bland annat en ingrediens som gjorde saffransbullar och matbröd saftiga. Tills hälsovågen kom och ökade upp populariteten med triljoner procent. För mig representerar kvargen numera tyvärr lite av den späkningstrend som pågår på sina håll, men med rätt tillbehör kan det här livsmedlet vara riktigt gott. Till exempel med lite grädde och färska bär, uppvispad med vanilj och så vidare.

LÄS OCKSÅ: Tjejer, våga äta som en hel karl!

5. Jag lägger aldrig ihop råvaror – jag LAGAR mat!
Det finns en så kallad hashtag i sociala medier, #eatclean. Och japp, jag kan köpa att man ska äta så ”ren” mat som möjligt. Men många tycks ha missuppfattat budskapet helt och fått för sig att det innebär att man ska lägga en massa råvaror på en tallrik och sedan kalla det för ”lunch” eller ”middag”. Som till exempel avokado, en klick keso och ett ägg. Ledsen, men för mig är det där inte en måltid för en snorsportare. Det är på sin höjd en sallad före maten.

Vilken är din syn på kost? Och hur har den förändrats med hänsyn till rådande trender? Till sist: hur mycket påverkas du av det du läser och ser om kost och hälsa i sociala medier?

Bilden ovan: frukost i Punta Cana, Dominikanska republiken, i fjol. Pannkaka med lönnsirap, färsk frukt och torkade bär. Underbart!!

Utskälld och älskad. Idag har de flesta en åsikt om kvarg. Foto: Wikimedia Commons.

När jag var liten var kvarg något som mamma brukade använda när hon bakade de där underbart goda, tjeckiska kakorna
”tvarohové koláčky”.

Den där vita burken levde en undanskymd tillvaro på butikshyllorna under namnet ”Kesella”, fram tills för några år sedan då alla plötsligt skulle äta kvarg i svallvågorna av den stora hälsotrenden. Utbudet ökade dramatiskt och försäljningen sköt i höjden. I sociala medier kunde vi se hur ”de med koll” hade kvarg till det mesta – frågan är om de kanske rentav fick kvarg intravenöst medan de sov. Allt för att inte riskera att vara otrendig eller hemska tanke, råka ut för proteinbrist.

Kvargen har gått från anonym och oförarglig ingrediens i bakverk och bröd till en på många håll utskälld vattendelare. Krönikören Cissi Wallin hör till dem som verkar ha ett komplicerat hatkärlekförhållande till det här livsmedlet. Hittar ett blogginlägg skrivet av henne från 2013, då heter det att

”Personligen älskar jag kvarg. Inte för att jag är ett fitnessfreak som är livrädd för fett, utan för att jag gillar syrligheten, att konsistensen är som fet grekisk yoghurt minus känslan av att den växer i munnen. Jag blir SKÖNT frukost/mellanmåls-mätt på kvarg. Blåbär och kanel till är favoriten.”

2015 har något hänt. Plötsligt spyr Wallin galla över sitt tidigare så omtyckta mellanmålsalternativ. I en krönika för Metro tycker hon att folk bör köra upp kvargen någonstans där solen aldrig skiner.

”Låt min post-gravid-kropp vara lite ifred nu. Den hatar kvarg, tycker det är som att äta bajs som bara växer i munnen. Den gillar i och för sig att träna, men inte för att ’få tillbaka bikiniformen’, utan för att bygga muskler som orkar kånka korvig unge och matkassar en regnblöt tisdagseftermiddag. Den vill inte ha vare sig löpsedlar eller statusuppdateringar med ständigt bantande och tränande människor som tror sig hittat det enda sanna läran.”

Krönikören och journalisten Cissi Wallin har bytt åsikt om kvargen sedan 2013. Skärmdumpar från Alltommat.se och Metro.se.

Den murbruksliknande färskosten av surmjölk verkar ha blivit symbol för hälsohets och kroppsfixering. Att äta kvarg idag innebär att man eventuellt bryr sig lite för mycket om hur man ser ut och kanske bör överväga att börja ”äta normalt” igen. Jag vill bara i all ödmjukhet påminna om vad kvargen en gång var. För mig har det här livsmedlet aldrig varit laddat, det hängde ju ihop med framställning av mina favoritkakor. Att kvarg dessutom gör sig perfekt ihop med lite varma blåbär, honung och valnötter som mellanmål är bara ännu en bonus.

Att folk tycker att kvarg är äckligt beror på att de använder den fel. Håller helt med om att naturell kvarg som äts direkt ur burken växer i munnen och inte har något som helst gemensamt med njutning. Att trycka i sig kvarg för att man är rädd att kroppen ska få i sig för lite protein är också rätt onödigt. I väldigt få fall är det också motiverat att äta extra proteiner, inte ens unga killar som vill bygga mycket muskler behöver inte extra proteiner i någon nämnvärd mängd.

Vad säger du om kvarg? Hiss eller diss? Kanske har du ett favoritrecept att dela med dig av?

I april i år skrev Lisa Jisei en krönika i tidningen Metro som fick stort genomslag och lästes av en halv miljon människor. I sin bok ”Jag är sjuk” berättar hon om sin svåra kamp mot anorexi och ortorexi.

Under några dagar har jag sträckläst Lisa Jiseis bok ”Jag är sjuk”. Jag blev väldigt gripen av hennes historia, samtidigt som det var en del saker som gjorde mig riktigt förbannad – och som jag dessutom själv kan relatera till. 

I tonåren ville jag vara lika nätt och söt som de andra tjejerna i klassen, kunna ha små blusar med puffärmar och ballerinaskor. Stuprörsjeans och pärlörhängen. Men många års träning i form av simning och jympa, samt i grunden en atletisk och stark kropp, gjorde det nästan omöjligt att uppfylla min dröm. Låren och armarna var muskulösa, brösten små, axlarna breda och fötterna stora (storlek 41). Jag kände mig som en kille och inte alls som den där söta tjejen jag ville vara. Så jag såg hårdbantning och många timmar på gymmet om dagen som den enda utvägen. Det här pågick i flera år, men eftersom jag hade ”kraftig benstomme” och aldrig gick ner särskilt mycket i vikt var det aldrig någon som fattade hur illa det var. Tvärtom fick jag uppmuntrande dunkar i ryggen för att jag hade tappat några kilon och såg ”fräschare” ut.

I sin bok beskriver Lisa Jisei precis samma dilemma. Hon fick aldrig något gehör hos Landstinget för sina problem eftersom hennes BMI var för högt för att åtgärder skulle vidtas. Vet ni vad? BMI är skit! BMI säger inte ett smack om hur man mår i huvudet eller i resten av kroppen. Att utifrån BMI dra slutsatsen om en person behöver läggas in eller ej är enligt mig totalt uppåt väggarna och samtidigt väldigt sorgligt. För hur sjuk ska en människa tvingas bli innan den traditionella vården reagerar? Som Lisa beskriver det var hon flera gånger nära döden: hon levde på salladsblad, kaffe och koffeintabletter och tränade som en galning.

Precis som Lisa vägde jag som minst 55 kilo till mina 170 centimeter och för någon kanske det låter helt normalt, som en vikt man vill sträva efter. Jag menar, det finns ju helt friska människor som väger mindre. Men jag kan garantera att jag var ett vrak när jag vägde så lite. Jag åt i princip ingenting, tränade jämt men vågen vägrade röra på sig. Min starka kropp vägrade släppa ifrån sig fler kilon och jag grät av hopplöshet. Hade någon reagerat och insett att en ätstörning kanske inte alltid ger mätbara utslag i form av extremt lågt BMI hade jag kanske sluppit gå i många år utan mens och livsgnista. Kan verkligen förstå Lisas uppgivenhet inför vården och hur hennes ärende sköttes där.

Lisas räddning blev Ylab, ett företag som erbjuder hjälp för personer med ätstörningar och deras anhöriga. Att söka hjälp på privat väg är inte gratis och Lisa skriver också hur hennes föräldrar gjorde allt för att hjälpa henne med kostnaderna. Tycker att det är sanslöst att det inte ska vara lättare att få den här typen av vård genom Landstinget, att man där fortfarande är insnöad på vikt och BMI som egentligen inte säger ett skvatt om hur kroppen ser ut eller mår. Har du mycket muskler kan du ha ett BMI som indikerar övervikt, fast du i själva verket lider av svår ortorexi.

I dessa tider när intresset för hälsa och träning är större än någonsin, allt fler skaffar sig förebilder inom fitnessvärlden och hashtaggen ”Strong is the new skinny” används allt flitigare – vore det då inte på sin plats att den traditionella vården öppnar ögonen och anpassar sig efter verkligheten som den ser ut precis just nu?

Tack till Lisa för en viktig och läsvärd bok! Till er som inte har läst den: gör det!