En sak (bland mängder av andra) med att vara på smällen är att folk plötsligt känner att de kan ge dig råd och komma med små putslustigheter lite nu och då. Nu tror jag dock inte att folk tänker på att man kan bli irriterad på dem, utan de säger saker utan att mena det.
Som till exempel under den gångna veckan med träning på båt nere i Turkiet. På flygplatsen hamnar vi bredvid ett gråtande barn, varpå någon genast pekar på barnets mamma (som förtvivlat försöker trösta sitt gråtande/skrikande/hulkande barn) och lite skämtsamt menar att ”Snart är det din tur”. Eller när jag fick frågan om hur mycket jag hade tänkt jobba efter att barnet är fött och då fick rådet att det nog är bäst att jag drar ner på ambitionerna eftersom barnet kommer att kräva MASSOR med tid.
Jo, jag har hört det. Jag har hört allt det där om ”stor omställning”, ”livsomkastande händelse” med mera. Har hört det så mycket att jag ju delvis fått uppsöka terapeut på grund av detta. För jag är en person som gärna vill ha kontroll och ju osäkrare något är, ju mindre jag vet om något som väntar – desto mer stressad blir jag. Och kom nu inte och säg med en klapp på mitt huvud att ”Det blir nyttigt för dig att få barn så att du blir lite mindre ego”. Är SÅ less på den frasen. Sluta klappa mig på huvudet och komma med råd! Jag pratar hellre om väder och vind, relationer med vuxna, roliga drinkar och lopp jag vill springa än höra om hur jobbigt det kommer att bli när ungen är utklämd.
Vill poängtera att folket jag umgicks med nere i Turkiet var underbara. Härliga människor, men det var ju nya bekantskaper och när man inte känner varandra är det ju lätt att man drar till med någon icke genomtänkt fras för att ”lätta upp stämningen”. Och så blir effekten den motsatta. Är liksom nog deppig som det är över att mitt liv är slut och så vidare, även om jag vet att det inte är så, men en fas av mitt hittillsvarande liv är ju onekligen slut. Nu väntar jag bara på att Prag Marathon ska släppa platserna till nästa års upplaga, så att jag kan boka plats och skaffa ett nytt, icke-barnrelaterat fokus. Ska bli SÅ skönt!
Det finns många martyrer ofta kvinnor ”som minsann uppfostrat tre barn själva ”Nu råkar jag vara man en udda figur
i kvinnornas revir.Som löptränande förälder tar jag gärna ett glas eller två men pruttfull är ej min stil.
Gravida kvinnor i Frankrike tar gärna ett litet glas vin till lunchen samt att de sällan ammar barnen.
Fy skäms säger svenska kvinnor de är ju bäst.När magen blir lite större kommer några personer kanske män att klappa
dig på magen ”hur mår lilla bebisen” klipp till direkt en rak höger hälsa från mig !
Ett litet glas vin till lunchen låter underbart gott 🙂 Lovar att hälsa från dig OM det händer!
Kan inte hålla mig längre, utan måste kommentera. Att få barn är en otrolig omställning, men det kommer med allra största sannorlikhet berika ditt liv, inte förstöra det. Jag tycker du ska ta en tur till Älvdalen och göra en podcast med Maria Rydqvist ang att få barn mitt i karriären.
Du kommer kunna göra allt när du fått barn, bara lite annorlunda. Ungefär som alternativ träning 😉
Bra inlägg ! Petra har spelat in en podcast med Evy Palm började hon tävla när barnen var 10 och 12 år.
Den stora tjusningen med att springa Marathon samt att vara förälder är att det sällan blir som
man tänkt sig.
Har länge tänkt kommentera, att jag har full förståelse att alla inte mår så vidare bra under sin graviditet. Hade en del krämpor jag med så jag vet hur det kan vara. Jag hoppas iaf att du framledes kommer att njuta av att ett barn växer i dig och att njuta av att prata om det och inte bara vilja prata om väder och vind. Varför skulle man inte vilja prata om att man är gravid? Är det inte en härlig lycka att kunna bli gravid?! Att barn skriker och tar plats, visst, men so what?! Och man VILL väl ge barnet massor med tid?! Är ju trist om allt som handlar om barn ska ses som en belastning.
Överlag har folk ett behov av att ge goda råd. Själv lider jag av en reumatisk sjukdom. Alldeles för ofta kommer folk med tips och råd om hur jag ska göra för att bli frisk. Allt går att bota med vegetarisk kost, ett avkok på fänkål och vitlök, kollodialt silver eller lite mer sömn/träning/mat/vila/valfritt råd. Jag tackar och tar emot, men vet samtidigt själv efter fjorton år med sjukdomen vad som fungerar och inte. Visst, råden är säkert välmenande, men när det händer för femtioelfte gången blir man lite trött. Hade jag kunnat träna bort sjukdomen hade jag bott på gymmet. Hade den vegetariska kosten fungerat hade jag fortsatt med den.
Jag fattar verkligen, det måste vara irriterande att folk har ett sådant stort behov av att ge råd. Handlar kanske om bekräftelse, att känna sig behövd? Eller att man inte kommer på något annat att säga?
Men, det kan ju faktiskt också vara så att folk ger råd (som ovan) för att de är omtänksamma och vill hjälpa? Delaktighet, jo – men visst måste man väl också få tro att många ger råd för att de verkligen vill visa omtanke? Det blir ju också lite tokigt om man som andra part alltid måste vakta sin tunga och inte vågar säga någonting som helst som har med ämnet att göra bara för att man inte vill trampa på känsligt område? För hur ska man veta att det just är känsligt – alla är ju unika, vissa reagerar si och vissa så på diskussioner/”råd” och annat i ämnet. Jag skulle till exempel vilja ge dig en stor kram och säga att en graviditet är som ett ultralopp, ibland känns det för jävligt och ibland är det som att flyga fram – men samtidigt känns det ju lite knäppt när man vet att du inte alls vill få några goda råd. (vilket är ok, don´t get me wrong … – men man vill ju visa omtanke!)
lite råddigt inlägg, sorry för det – ville bara föra fram andra sidan litegrann 🙂
kram!
Och det konstaterar jag ju också. Jag tror ju inte att folk vill mig illa. Men när man hört samma sak, gång på gång, gärna av samma person, blir i alla fall jag lite trött. Speciellt om jag vänligt förklarar att jag redan provat vegetarisk kost men ändå får ytterligare en utläggning om att jag borde försöka igen, lite längre, eller lite mer. I mitt fall är det också helt okej att beklaga att jag måste ta mediciner (jag som absolut inte har några problem med att ta mediciner, jag mår ju hur bra som helst!) och istället förespråkar rödbetor och maskrosor.
Det är så svårt att förklara. För jag vet ju att folk inte vill mig illa. Men samtidigt är det oerhört irriterande när folk i gemen inte kan läsa in signaler, tydliga som otydliga.
”En fas av mitt liv är slut.” Jag tycker det är en sund och ärlig självinsikt du har, och det är modigt att våga säga det. Det är lite tabu att ha några som helst negativa känslor över ett barns tillkomst. Men jag tror det är viktigt att erkänna och acceptera alla känslor som kommer. Kärleken till barnet finns där ändå i övermått. Du kommer att bli en fantastisk mamma!
När mitt tredje barn, en planerad sladdis, damp ner så var jag rätt less på att få börja om på nytt med vaknätter, dagisinskolning, blöjbyten. Och springa med babyjogger… Vi hade ju ett okomplicerat familjeliv där barnen kunde gå hem själva efter skolan och alla kunde åka tillsamans på skidsemestrarna. Ingen vill förstås vara utan den lilla guldklimpen som under sin uppväxt överösts med kärlek inte bara från sina föräldrar utan också sina äldre syskon. Men det var viktigt för mig att få utlopp för mina negativa känslor, åtminstone inför mig själv, så att jag kunde bearbeta dem.
Inga råd, ville bara säga det… 🙂
Du är bra.
Så HIMLA stort grattis! 🙂
Det där med att lägga sig i, är aldrig för att man vill veta bäst eller vara förmer, det är för att man själv våndats, ängslats och sen kommit ur det, som man vill antingen peppa eller varna blivande föräldrar. Jag lovar. En ren systerskapsgrej oftast! Förr var det en självklarhet att dela med sig, numera blir folk stötta. Vet inte när förändringen startade, men kanske bara tio, femton år sen. Vi tror att vi kan googla fram allt men ibland kan ett råd faktiskt vara bra.
Välj att lyssna på någon person eller ett par stycken som du känner att du gillar. Strunta i resten!
Läs Linnéas blog. Hon tränade massor av CF och berättar så himal bra om tankar att bli mamma, innan och efter hon fick barn i januari:
http://linneaiusa.com/2014/12/page/2/
Min mormor gav mig ett himla bra råd när jag väntade första barnet. 20 år gammal, ingen som helst koll på hur ett barn fungerar osv så log hon mot mig och sa lugnt; du var här först – lev ditt liv och låt barnet vara med. Barn är anpassningsbara och så länge de får mat, sömn och kärlek i massor så funkar det mesta.
Hennes råd var det enda jag följde av alla 837465 jag fick. Med facit i hand (det har gått 28 år sen dess) och ett par ungar till kan jag säga att mormor hade rätt. Mina barn har fått leva det liv jag valt och de blev trygga, sociala, envisa, starka, empatiska och generellt himla bra. De pratar dessutom fortfarande med mig och berättar ofta roliga anekdoter från sin barndom. De har cyklat, campat, ätit konstig mat, flyttat ett antal gånger – lagom rörigt – men ett liv fullt av kärlek och skratt. De har dessutom fått lära sig att det är kul att vara vuxen, att man kan bli vad man vill och att drömmar är viktiga.
Lycka till!