Tårarna kom i höjd med Stadshuset, efter att jag hade joggat några kilometer i mycket, mycket lugnt tempo. Bakom solglasögonen sprutade min uppgivenhet och besvikelse över en kropp som inte längre samarbetar med mig.
Men vi tar det från början. Eftersom jag inte hade sprungit någonting alls den här veckan blev jag tidigare idag sugen på en löptur. Så efter ett flertal toabesök (är konstant kissnödig) gav jag mig ut. Den första biten kändes det helt okej, även om det gick segt. Men dryga halvkilometern före Stadshuset slog kissnödigheten till med full kraft. Kom inte på något bra ställe att lösa problemet på – det var ju folk överallt. Så jag började gå för att inte reta blåsan mer än nödvändigt. Blev omsprungen av löpare efter löpare, till och med en dam med stavar gick förbi mig. Det var då tårarna kom.
Fortsatte min promenad till Preemmacken på Norr Mälarstrand, där finns ju en toalett. Men idag var toaletten ur funktion och detta knäckte mig fullständigt. JA, jag vet att det här är ett stort i-landsproblem. Och JA, jag vet att somliga säkert tycker att jag borde sluta klaga och vara tacksam för att jag ens kan bli gravid. Men just där och då önskade jag mig ljusår bort från den här kroppen. Jag längtade tillbaka till stunder då löpningen har gått som en dans och insåg att jag kanske inte värderat de där tillfällena tillräckligt högt.
Det här har inget som helst att göra med att jag inte vill ha barnet som väl förhoppningsvis ska dyka upp framöver. Men det här tillståndet med konstant kissnödighet, retlighet, hormoner som sprutar, mage och bröst som ömmar och bakishuvudvärken from hell – det kan jag gärna vara utan. Lunchade med en god vän tidigare idag och vi båda kom fram till att män verkar ha det bättre på många sätt. De får högre löner, slipper få frågor om det inte är dags att skaffa barn snart när de har fyllt 30 och behöver inte bli gravida, hormonella och jobbiga. Nej, inga PK-åsikter här inte, men man är sällan det när man är helt ärlig mot sig själv.
Nu, efter en lång dusch och några nävar saltlakrits känns det lite bättre. Lite bättre, men inte bra. Längtar intensivt efter ett stort akvarieglas rött och en fet runner’s high. Men allt har väl sin tid, brukar de säga… I väntan på bättre tider är jag väldigt tacksam över att kunna skriva av mig här.
Du, om det ens är till någon tröst alls så kan jag meddela att man kan bli en förbannat mycket bättre löpare EFTER att man fått barn. Lite segare, lite envisare, lite mer ”det här är fasen MIN TID, ta inte den ifrån mig” typ. Vi tjejer har ju det bästa i löpningen att se fram emot faktiskt. Titta på Evy – hon var ingen duvunge när hon slog igenom. Du har tusen och tusen grymma rundor i alla olika farter att se fram emot. Och lite senare kan du ju faktiskt överföra löp- och rörelseglädjen på hen därinne, vilken grej!
Min största upplevelse som löpare är ännu det ögonblick när jag kom halvvägs på Tjejmaran 2013 och ser pojkarna stå där och skrika mitt namn, med cola och saltlakrits och rena strumpor till mig. Jag grät så tårarna sprutade och Fabian kunde inte sluta prata om att han också ville komma med och springa och uppleva.
Det. Blir. Bättre. Bryt ihop du. Kom igen sen när du är redo. Allt finns kvar och väntar på dig. Fast ännu bättre.
Tack för pepp! Kram!
Jag känner igen mig i allt du skriver här. Och det känns som att saker och ting aldrig kommer att bli på samma sätt igen. Men nu, fem år senare är jag i bättre form än nånsin. Jag gillade inte att vara gravid och spädis-tiden var rätt kaotisk för ett kontroll-freak som jag. Skickar en stor skopa medlidande till dig, och saker det blir bättre, det kan jag lova till 100%
Vad härligt att höra om din resa!
Grattis till graviditeten! Men jag lider såklart med hur du mår just nu. Det är inte lätt att vara gravid… Men helt klart värt det!
Grattis till graviditeten! Men jag lider såklart med dig som mår dåligt av det. Inte lätt att vara gravid, men helt klart värt det!
🙂
Hahaha känner igen mig! Hormonerna… fysiska förändringarna som ställer på ända med allt man tidigare tagit för sanning. Min ”kissnödighet” var att somna. Jag gick från att vara en rastlös person som aldrig satt ner utan alltid hade projekt på gång, till att vara en person som kunde somna mitt i lunchen. Det var på en och samma gång livsomskakande, ångestframkallande och fascinerande att världen, eller jag, inte gick under bara för att jag låg ner. Tvångskurs i mindfullness, brukade jag beskriva det som: bort med hjärnans vilja att hela tiden ligga steget före och planera vilket projekt jag skulle starta härnäst, in med total fokus på här och nu.
Att styras av hormonerna är drygt. Men – en fördel finns! Om barnet visar sig vara en nattsuddare, kommer hormonerna hjälpa dig fungera nästan som en människa fastän du bara fått två timmars sömn på ett dygn, medan pappan däremot får försöka hanka sig fram på ren viljestyrka…
Och du, det blir bättre. Kanske inte på det sätt du tror, och definitivt inte alla dagar, men på det stora hela absolut bättre och det kommer vara så värt det. Lycka till!
Hehe, skönt att höra att man har någon nytta av hormonerna i alla fall 😀
Kämpa Petra!
🙂
Jag sprang mitt sista pass i v18 (nu tänker du säkert ja men jag är bara i xx.) det funkade bara inte kissnödig, sammandragningar, kramp och kände att nej nu gör jag annat och glädjer mig åt det som går. Cykla, simma, yoga. Men kunde inte fatta varför mannen inte ville morgonspringa och hoppa i poolen det hade jag ju gjort.
Det är jobbigt när inget är som vanligt. För mig blev de lättare när det blev en mage på riktigt då kunde jag fokusera på det. Hade en extremt jobbig graviditet psykiskt.
Trodde sen att det bara var att föda å gå ut å springa men det var det inte. Kunde gå 200m! Men nu 10mån sedan är jag på väg till Göteborgs varvet, lilleman sitter brevid!
Bra där! Stort lycka till på Varvet!!
Jag lovar dig att det kommer bli bättre!
Jag började löpträna för första gången i mitt liv efter att jag fött mitt andra barn, cirka 5 månader efter förlossningen. Då orkade jag knappt springa 10 minuter. Men jag blev förälskad i löpningen och har nu försökt träna regelbundet och ska spinga min första halvmara imorgon. Det jag vill komma fram till är att när du fått barn kommer du verkligen värdera den träningstiden du har högt på listan och du kommer säkert slå alla dina rekordtider om du vill för det är ännu roligare att ha något att fokusera på träningmässigt som bryter av lite i vardagen!
Till sist vill jag bara önska dig stort lycka till i graviditeten, du har den bästa tiden i ditt liv framför dig, jag lovar! Att få barn är helt magiskt och kommer vara värt varenda spya ☺
Tack snälla för pepp!
Heja heja du är bäst!!
🙂
Jag hör dig, Petra! Har snart gjort hälften av graviditeten och först nu har mitt huvud börjat hinna med i alla kroppsliga förändringar och psyket lugnat sig lite. Brottades oerhört första månaderna med illamående, humörsvängningar och känslan av att ha tappat kontrollen över mig själv och min kropp. Springer och tränar vanligtvis väldigt mycket och att behöva dra ner/anpassa sig efter en kropp i ständig förändring som man inte har kontroll över var extremt jobbigt för mig. Lägg på illamåendet from hell och totala breakdowns så har man mina 4 första månader. Nu har det lättat lite. Magen har vuxit till sig sakta och det är faktiskt en bebis där inne som slår frivolter och ständigt kickar på urinblåsan. Illamåendet har släppt lite och jag känner mig starkare o starkare igen! Det är inte lätt att lyssna på kroppen när inte huvudet är med. När man inte får ”kicken” av att kunna boosta sig själv genom träning. Men KÄMPA! Jag gav mig fan på att jag minsann skulle och ville träna och röra mig om än i ett annat tempo och det släpper. Och blir lättare! Hejar på dig! Och TACK för att du skriver så befriande och ärligt. En graviditet är om än önskad inte alltid en trevlig upplevelse. Milt uttryckt 😉 Kram
Tack för pepp! Hörde jag kickar på urinblåsan? Jösses… Ska bli skönt när detta är över! Kram
Jag känner igen beskrivningen! Man är inte sig själv när man är gravid. Alla dessa hormoner får en att bete sig helt annorlunda. Hur jobbigt det än är så har man inget val mer än att härda ut. Och även om det troligen inte känns så för dig just nu, så kommer det vara värt det sen. Tack för att du delar med dig. Härligt att läsa en ärlig blogg med riktiga känslor, båda bra och dåliga.
Ja, fy för hormoner som får frispel! Kul att du gillar bloggen!
kram till dig! Har läst igenom många av dina inlägg nu och både ler och lider med dig. Min upplevelse av graviditeten var en helt annan på alla sätt, men så urbota korkat att folk kan yttra att ”det går över” (som att den kommentaren skulle hjälpa) eller andra dumheter. Hoppas du så småningom orkar börja cykla landsväg igen. Jag kunde inte springa alls sista delen av grav men i och med cykling fick man ändå en del svett och endorfiner……
Bra att du både ler och lider, då har jag lyckats 😉 Kram!
Tack för att du vågar vara ärlig och uttrycka att det här med att vara gravid inte alls är en lång dans på rosor!
Jag känner igen mig till 100% i frustrationen över att inte kunna använda sin kropp som man brukar och även om jag själv inte har någon historia kring ätstörningar så var det fruktansvärt jobbigt att se sin kropp växa utan att det blev en tydlig mage. För mig blev det lättare när den väl blev tydligare men nu brottas jag istället med någon slags stress över att komma tillbaka till mitt gamla jag. En kollega på jobbet sa dock en klok sak som jag ska försöka komma ihåg under resan tillbaka: ”Det tog 9 månader för kroppen att komma dit den är idag. Låt det ta lite tid att komma tillbaka också.” Inte det mest uppmuntrande men väldigt sant…
Jag vill önska dig all lycka under den fortsatta graviditeten och påminna om att den här tiden är bara en droppe i havet i förhållande till antalet dagar du har kvar i livet. Det finns tid för träning sen och innan du vet ordet av springer du runt kungsholmen med barnvagn och får dina kickar igen!
(kolla förresten in Thules Cheetah eller vad den nu heter. Den lär ju vara grym att både springa och åka skidor med!)
Visst är det jobbigt med all stress man måste brottas med! Tack för pepp och jag ska kolla in vagnen du nämner.
Jag vill ju inte göra det värre för dig men… var försiktig med saltlakritsen under graviditeten. Kan orsaka högt blodtryck för dig och påverka bebisens njurfunktion om du äter mängder. Känner mig som en riktig glädjedödare men är bara rädd om dig och bebis. Kram från barnmorskan
Tack för omtanken 🙂 Jag har extremt lågt blodtryck, så där är det lugnt för min del. Dessutom ligger jag långt under den enligt Livsmedelsverket för gravida risknivån på över 50 gram lakrits om dagen…
Nej att vara gravid är allt annat än roligt. Hur elaka hormonerna är mot oss är dessutom väldigt olika och det går därför inte att peppa och säga att det blir bättre. Just där och då när kroppen protesterar och hjärnan tänker elaka, nedsättande saker så finns det inte mycket som hjälper. Det enda råd jag kan ge dig är att försöka hitta en träningsform som fungerar som substitut till löpningen. Det är bra om du får svettas och ta ut dig ordentligt (är du van vid det så kommer inte yoga, pilates etc. att ge dig den mentala boost du är van vid. Jag fick ge upp löpningen runt v16-17. Det gav absolut ingenting (mer än tårar och känslor av misslyckande). När jag sen fick lite mer energi i mitten av graviditeten och det började kännas riktigt roligt att gå till gymmet bestämde jag mig för att ta ut mig ordentligt. Svettas och känna adrenalinet pumpa- då föll det på plats. Även om jag är löpare i själ och hjärta så är det just det här jag behöver (ta ut mig och känna mig stark). Lyckades hålla igång med roddmaskin, motionscykel och intervaller med boxsäcken fram till v36. Och det har jag verkligen igen nu när Viggo anlänt. Tro mig, även om jag längtar ihjäl mig efter löpningen och verkligen vill komma igång igen så har livet fått helt andra perspektiv. Jag har igen att jag har hållt mig aktiv under graviditeten på sätt att kroppen återhämtat sig bra och jag orkar att gå raska barnvagnspromenader, lyfta lite vikter och trampa på ordentligt på cykeln. Det känns som att varje dag är ett steg närmare min älskade löpning, men den är plötsligt inte alls lika viktig som den en gång vart. Du hinner springa många mil i ditt liv även om det är en klen tröst just nu. Det är som du säger en stor del av ens identitet som försvinner. Håll ut Petra, du får världens finaste present när detta är över! <3