Läser i senaste numret av Varvet om hur programledaren Åsa Avdics tävlingsinstinkt ställde till det för henne. När det var fem kilometer kvar av halvmaran som hon hade tränat så hårt inför knäppte det till i hennes knä.
Men hon vägrade kliva av utan kämpade sig in i mål och sedan tvingades hon till en sex månader lång bortavaro från löpningen. Numera har hon kastat klockan och springer bara för att det är kul och utan press och tidsmål. Åsa är inte ensam, tvärtom representerar hon en växande grupp av människor som uppvisar ungefär samma mönster: man blir nyfiken på löpningen för att så många utövar den och för att den är så enkel men ändå effektiv att utöva. Börjar man från scratch blir man snabbt bättre och i euforin över framstegen anmäler man sig till ett lopp, kanske en mara. Sedan är bollen i rullning. Veckomängden ökas på och tidsmålen blir tuffare och tuffare.
LÄS OCKSÅ: 7 misstag som sabbar din löpträning
LÄS OCKSÅ: Jag måste vara förbannad för att prestera bra
Det är inte ovanligt att man ganska snart börjar få känningar lite här och där. Kanske i hälsenan, i höften eller i knät. Tävlingsdagen närmar sig och man får panik över att kroppen säger ifrån, kommer jag att tvingas avstå från det här loppet som jag har tränat så ihärdigt inför? Ofta blir det så att man ignorerar känningarna och kör ändå, precis som Åsa Avdic gjorde. Och sedan står man där med sargad kropp och löpförbud. Jobbigt? Ja! Lärorikt? Ja! Om jag också har varit där? Ja! Efter mina ultrasatsningar år 2014 kom hälsporren som ett brev på posten och jag var borta i ett halvår. Sedan blev jag gravid och var borta lite till. Så ja, jag har mer eller mindre fått börja om från början med löpningen tidigare i år när det gått ett tag sedan förlossningen.
LÄS OCKSÅ: Ta din löpning till nästa nivå – 5 tips som funkar!
Vet du med dig att din tävlingsinstinkt ställer till det för dig? Det finns några tecken du ska vara vaksam på:
- Du ignorerar kroppens signaler om att något inte står rätt till
- Du tvingar dig själv att genomföra passen, oavsett hur du mår
- Du bestraffar dig själv när ett lopp går dåligt eller när du inte klarar att springa ett pass i den fart du vill
- Du klarar inte av att bli omsprungen av folk när du tränar utan måste ta upp jakten, vilket förstör ursprungsplanen med ditt pass
- När du tränar i grupp blir det alltid tävling för dig och du måste vinna över alla
- Du måste kolla på din klocka stup i kvarten under passet
Känner du igen dig i ovanstående? Berätta! Du är inte ensam!
Tråkigt är vad det är. Skador alltså.
I
Sprang Göteborgsvarvet 2015 med känningar av löparknä i vänster knä. Vid 5 km skrek knät att jag skulle kliva av, men envis som jag är genomförde jag varvet. Kunde knappt gå dagen efter. Vilade länge efteråt. I februari hade jag löpträning. Vi värmde upp med lugn jogg och där plötsligt från ingenting ont i vänster lår. Genomförde träningspasset med krampvärk. Dagen efter så ont och haltade. Fick hjälp så småningom med vad som visade sig vara inflammation i höft och bäcken. Håller fortfarande på med rehab men är på god väg framåt. Nu har jag äntligen börjat lyssna på kroppens signaler.
Det tar ett tag för att bli gammal och vis. Men nu för tiden bryr jag mig inte om att jag kommer bland de sista i mål ens på tävlingar. Bara jag har kul.
Och det gör löpningen så mycket trevligare och skaderisken näst Intel obetydlig.
Hoppas fler kommer till den insikten så kommer det positiva med löpningen som motion mer fram, än de fåtal riskerna
En vacker dag ska också jag bli vis. Den dagen är ännu inte kommen… I fjol vid den här tiden började jag få ont i knät när jag sprang. Det ignorerade jag så klart. Tills knät låste sig i en backe. En magnetkamera och tre läkare senare och diagnosen blev krosskadad menisk. Tills de öppnade mig och insåg att senan bredvid knät var så sinnessjukt inflammerad att den var fullkomligt spräcklig och precis såg ut som krossad menisk. Den var å andra sidan hel. Det var helt enkelt ett löparknä som hade gått på tok för långt. I december, åtta månader senare, kunde jag springa mina första tre kilometer utan att det gjorde ont.
Men huruvida jag lärt mig nåt av det här återstår ju att se 😉
Vill inte säga åt dig vad du ska göra, men spontant (för jag känner igen mig i det du beskriver) skulle jag ha testat att köra lite terapi med en bra terapeut. Bara ett tips, det funkade bra för mig för att ta reda på varför jag egentligen ”måste” ut och springa hela tiden när jag egentligen var ute efter något annat. Kram!