Responsen på mitt förra inlägg om att sluta förminska motionärers prestationer blev överväldigande, kul! Det var en sak som slog mig när jag läste era kommentarer som jag vill plocka upp i ett eget inlägg.
Det handlar om att liksom (som jag uppfattar det i alla fall) be om ursäkt för hur kroppen ser ut. Till exempel att ”Jag har bred bak men springer glatt ändå”. Visst får man skriva så, men med mitt gamla ätstörningsförflutna med tillhörande snedvriden kroppsuppfattning blir jag ändå lite ledsen.
LÄS OCKSÅ: 5 knep för att kunna njuta av långpasset
Alltså, en gång för alla: det är inte bredden på rumpan, tjockleken på låren eller något annat som avgör om du är ”värd” att kallas för löpare. Det sitter i ditt huvud, oavsett vad folk säger eller skriver. Minns hur jobbigt jag hade det med min egen identitet som löpare i början, det kändes till exempel oerhört fånigt att gå ner i en hotellreception, passera receptionisten iklädd löparkläder och ge sig ut – och springa. Vad skulle folk tycka? Skulle de skratta åt mig? Hade jag rätt kläder på mig? Skor? Tänk så tokigt det blev i skallen och tänk så lite de andra brydde sig.
LÄS OCKSÅ: Vardagsmotionen knäcker mig!!!
Det jag försöker säga är att de föreställningar vi har om oss själva oftast bara är just föreställningar som finns i våra huvuden. Och ju färre gånger du säger eller skriver något i negativa ordalag om någon kroppsdel hos dig desto bättre. För det som inte finns i ens tankevärld existerar inte. Alla är vi löpare och några disclaimers behövs inte.
Kram på er, löparvänner!