Vi måste prata om det här med träningsmotivation som plötsligt bara försvinner.
Är inte där riktigt än, just nu känner jag bara att det där drivet att ge sig ut en fredagskväll och köra intervaller på Västerbron som jag kunde göra förr om åren inte finns där. Men det är helt okej, delvis gjorde jag ju det för att jag kunde – och ibland inte hade något annat att göra. Lusten att springa tuffa pass finns inte där just nu, men jag tänker att det ju har sina självklara orsaker i form av en ny familjemedlem.
Än så länge är min kropp fortfarande inställd på att träna, jag mår fysiskt dåligt om jag inte får ge mig ut och springa regelbundet. Men jag är lite orolig att jag kanske kommer att trilla ur den loopen framöver – och vad det i så fall kommer att innebära. För jag är ju som sagt ingen rolig person när jag har träningsabstinens.
Och JA, jag vet att mitt nya familjefokus ”stjäl” kraft och energi till andra saker, som träning. Jag är helt okej med att jag inte kan träna lika mycket som tidigare, men en viss dos behöver jag för att fungera som människa. Jag VET att jag behöver den dosen och jag VET också att det ibland tar emot att ge sig ut just nu, men att när jag väl är ute aldrig har ångrat mig.
Hur är det med dig, tycker du att man kan tappa träningsmotivationen från en dag till en annan? Har du gjort det? Och vilken var i så fall anledningen, om du har kunnat definiera den?
Akut tappad träningsmotivation!!!
Taggar
9 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Efter att jag fått barn tänker jag ofta att jag måste vara mer snäll mot mig själv, både till kropp och själ. Just nu orkar jag inte lika mycket, och det är ok. Mindre träning är ok. Tappad motivation är ok. Sura och ledsna dagar är ok. Andra tider kommer igen!
Mitt absolut basta tips ar att kora regelbundet med PT. Det ar det basta pengarna jag lagt ner sen lillan foddes (14 manader nu). Visst, det ar en dyr lyx, men jag gjorde avkall pa annat. I borjan delade jag en PT-timme med 2 andra mammor, vilket var mycket billigare. Somnlosa natter tar absolut ut in ratt pa orken. Med en PT behover du inte tanka, bara komma dit och kora! For min del hade det inte blivit nagon traning alls, min man jobbar tokiga timmar och familj ar langt borta (och jag har dessutom en bebis som inte ville ha nagon annan an mamma fran ca 2 manaders alder). Lillan sov i vagnen eller tittade pa, nar hon blev aldre kom PTn hem till mig och vi korde medan hon sov lunch. Min PT ar dessutom kanon med barn, sa hon kunde roa eller rulla vagnen lite nar det blev kinkigt. Jag provade grupp-pass dar man kunde ta med bebis, men det gar inte att jamfora med att ha en PT som kan anpassa till just din niva. Att bara runt pa en bebis hela dagarna ar fysiskt kravande, och jag fattar inte hur man klarar det utan regelbunden traning!
Det där med motivation och träningsdos går ju upp och ner, speciellt efter att man fått barn.
Har alltid tränat och framförallt sprungit mycket och jag fortsatte med det även efter första barnet. Tränade nästan mer då än tidigare. Men efter andra barnet (som var mer, hmm, krävande) så fick jag liksom pressa och tvinga mig själv att springa. Satte sig på huvudet och gick runt med en del med ångest innan jag kände att jag faktiskt behövde vara lite mer ”snäll” mot mig själv och inte sätta orimliga krav på att prestera.
Både jag och min man driver dessutom eget med flertalet anställda och med två kids och deras aktiviteter samt renovering av hus så finns ibland varken tid, lust eller energi att träna som förut. Men men, som min kloka farmor alltid sa… ”var sak har sin tid”.
En devis jag försöker leva efter iallafall!
Jag får träningsdippar! Ibland för att allt kör i hop sig och det händer oförutsedda saker som gör att min träningstid försvinner. Och ibland prioriterar jag bort den välbehövliga träningen för att hemmet ser ut som ett rent h-vete, annars kommer jag liksom inte i kapp med tvätt och disk och matlagning vilket kan vara jättejobbigt mentalt.
Nu har jag varit föräldraledig i två år (tredje barnet) och jag måste erkänna att det senaste halvåret har jag liksom saknat mer utmaning i form av arbete (samtidigt som jag ju vill vara hemma). Det har gjort mig lite smådeppig och motivationslös… och det har varit jättesvårt att motivera mig till träning – samtidigt som jag ju mår bäst av att löpträna och promenera regekbundet. Jag har ju inte heller kunnat skylla på sömnbrist eller tidsbrist, jag har bara inte haft motivation. Men som jag googlat på ämnet! Jag VILL ju träna. Men kommer inte ut. Jag har gjort ett gäng halvhjärtade försök (fast jag ju trott att det varit helhjärtat) men så kommer jag av mig. Nu med våren och ljuset så har motivationen kommit av sig själv! Äntligen är jag i gång igen och behöver inte pressa mig själv för att komma ut på en löparrunda. Och när jag ser tillbaka på hösten och vintern så har jag nog varit trött, liksom på ett annat sätt som man inte kan sova bort. Så kanske om man känner att man får dippar ofta så behöver man nog ta det lugnt – och godkänns för sig själv att man får ta det lugnt. Kanske till och med förbjuda sig själv att träna på fyra veckor? För då kommer nog lusten tillbaka. Och är man en människa som mår bäst av att ha ett aktivt liv (som jag) – så kommer man nog inte av sig totalt för resten av livet. Även om man (som jag) får kämpa för att hitta tillbaka till träning och motivation.
Jag skriver igen, jag ser ju att du vill ha konkreta tips på motivationshöjare…!
Men har man försökt det mesta för att peppa sig själv så är det nog bara att ge sig ut ändå. Och är det tungt och segt löparrunda efter löparrunda så ska man nog ta ett break, längre eller kortare. Utan att lägga av för all framtid.
Eller så tränar man 1/5 av längden på passen som man brukar, och lägger sig på en riktigt låg och genomförbar nivå. Då kanske motivationen och lusten/orken kommer tillbaka.
Även om man tillhör skaran som tränar en hel del även som småbarnsförälder så är det inte så konstigt om energin tar slut ibland. När jag har sovit dåligt under en längre period då blir jag inte mig själv helt enkelt. Det påverkar motivationen.
Förstår dig PRECIS!! Kramar
För mig hur funkar det bäst om jag gör upp ett veckoschema med min man. Där står när vi båda ska träna, vad vi ska äta osv. När det väl står på ett papper så är sannolikheten mycket större att jag kommer ut. Tack för en inspirerande blogg! Och motiverande också för den delen.
Hej Petra! Har just börjat jobba igen från föräldraledighet med mitt andra barn, han är 9 månader. Jag hör till dem som sprungit och cyklat mycket med vagnen och hållit igång bra under föräldraledigheten, men det är först nu när jag är tillbaka i ”verkligheten” som jag taggat igång igen på tuffare pass. Träningen under ”ledigheten” var mer prestigelös och på känsla. Ibland körde jag tufft då med, men fick inte panik över att det inte var någon direkt struktur och plan med det hela.
Men nu, sen jag gick tillbaka till jobbet, har jag fått tillbaka lite mer ego 😉 Det börjar kännas lite viktigt igen med träningen, på ett roligt sätt. Tidigare var det sååå mycket barnfokus! Vilket väl kan få vara ok under en tid. Din grabb är väl inte så gammal ännu? Håll igång, ge dig ut, se det som avkoppling och egentid och inse att det kommer en annan tid om några månader när du säkert blir mer sugen igen. Själv tycker jag det är toppen att bytas av med föräldraledigheten såhär efter 9-10 månader, då får man en annan förståelse för varandras situation som par också.