Ofta får jag höra av folk att jag är modig som vågar säga vad jag tycker. Ett exempel är mitt senaste blogginlägg om amningshetsare.
Har tappat räkningen på alla mejl och kommentarer från människor som tackar mig för att någon äntligen vågar sticka ut hakan och säga det som många därute tänker.
Varför är det så, varför är det så få som vågar säga sina åsikter rakt ut? 
Bra fråga. Ogillar egentligen att generalisera, men här i Sverige så händer det ofta att folk blir besvärade när man levererar en lite obekväm ståndpunkt. Det är enklare att hoppa över de där ämnena och istället bara prata om väder och vind och låtsas som att allt är frid och fröjd.
LÄS OCKSÅ: Det ofiltrerade träningslivet
Samma sak gäller såklart i bloggvärlden. På många håll är man rädd att stöta sig med sina läsare och levererar därför mest ofarliga saker. Absolut inget fel i det, jag kan själv gilla att läsa bloggar där solen alltid skiner. Där barnen är glada, där leendena går från ena örat till det andra, där man effektivt duckar för känsliga ämnen och där inte minsta bekymmersmoln finns på himlen. Men personligen skulle jag aldrig kunna skriva en sådan blogg, det skulle inte kännas rätt. Andra får gärna göra det, men för mig är det viktigt att inte censurera bort de delar av mitt liv som faktiskt inte alltid är hejsan hoppsan. ”Ett visst mått av vemod ger en människa djup”, brukade min terapeut säga på den tiden jag gick i samtalsterapi regelbundet.
Jag har sett många exempel i min närmiljö på människor som önskar att de vågade stå mer för sina åsikter. Men de väljer att hålla inne med sina lite mer ”obekväma” tankar av rädsla för vad alla andra ska tycka. Och ibland kan det absolut vara att föredra, alla mår inte alltid bäst av att alltid säga eller få höra sanningen. Ibland kan den göra ont. Men jag tror att de flesta skulle må lite bättre om de vågade visa lite fler, mindre smickrande sidor av sig själva.
LÄS OCKSÅ: Den sköna känslan av igenkänning
Får ibland frågan om varför jag är så arg, ofta med tillhörande tips på andra bloggar där solen lyser allt som oftast och som jag borde ta intryck av. Men nej, det här kommer aldrig att bli en ”hejsan hoppsan alla dagar i veckan”-blogg. För jag uppskattar solstunderna mer om det också får regna ibland. Det gäller såväl inlägg om livet i stort som om träning. Och arg är jag sällan, men däremot tror jag på att våga tillåta sig själv att vara en kännande person. Att våga känna alla sorters känslor och stå för det. Det är inte detsamma som att vara arg – det är att vara sann.
Önskar er en fin start på årets sista vecka!