M

Våga vägra vara en supermänniska

av | okt 19, 2015 | Livet, Personlig utveckling | 2 Kommentarer

battery_low

Konstant soppatorsk – någon som känner igen sig? Foto: Pixabay.


Läser precis en mycket bra krönika i Sundsvalls tidning, rubriken är ”Vi är kvinnorna som går sönder”. Temat är de osynliga krav som ställs på dagens kvinnor – och då framför allt mammorna.
Vi ska vara välmejkade, fantastiska mammor och partners, rodda med kreativa barnkalas – och ligga i hårdträning inför nästa maratonlopp. För att ”bara” träna utan att delta i lopp räknas ju inte, menar skribenten Lina Norberg Juuso. Hon längtar tillbaka till 80-talet då föräldrarna rökte cigg under fläkten, kollade på Dallas och käkade falukorv.
Så här just nu när jag själv i någon mening har ”klivit av” ekorrhjulet med stenhård träning, karriär och allt det där kan jag förstå hur hon menar. Om man verkligen vill hinna med allt det som man tror att man måste hinna med så lurar väggen runt hörnet. Dagens motionstrend där deltagande i lopp i det närmaste är en självklarhet för många är inte särskilt förenlig med allt annat som livet kräver av dig. I synnerhet inte om du dessutom har höga ambitioner med din träning (läs tidsmål).
LÄS OCKSÅ: Låt folk se ut som folk. För bövelen!
Vi hatar att behöva välja bort, istället vill vi bara lägga till. Och lägga till. Men att leva livet med extra allt är helt enkelt inte mänskligt. Förr eller senare brakar det ihop för de flesta, för vi är trots allt inte mer än människor. I våras kände jag hur jag hade fått en osynlig snara om halsen som bara drogs åt hårdare och hårdare. Jag hade fått besked om graviditeten, jobbet snurrade på högvarv (med 60-timmarsveckor som den passionerade entreprenör man är…) och jag ville fortfarande träna lika mycket som jag alltid hade gjort. Samtidigt hade jag ganska nyligen gått in i en ny relation som jag ju ville ge lite uppmärksamhet. Till slut sa kroppen ifrån. Den gjorde slut med mig.
LÄS OCKSÅ: Vad får dig att vägra ge upp?
Då var det bara att acceptera, ringa terapeuten och börja sortera besticken. Plocka bort, inte lägga till. Slänga gammalt skräp som jag inte behövde i mitt liv. Våga vila, våga trappa ner. Inse att man inte måste springa långpass i två timmar eller köra sig kräkslut på intervallbanan för att det ska räknas som träning. Gammal hederlig Friskisjympa funkar utmärkt, liksom promenader när andan faller på. Lopp är roliga men jag springer hellre på spännande platser än jagar nya pers på Stockholm Marathon. Att våga plocka bort är det bästa jag har gjort på länge.
Tror förresten inte att den här situationen är unik för kvinnor, är rätt säker på att inte heller är helt lätt att vara man idag. Karriär, träning, familj och annat är ju också mäns angelägenhet. Åtminstone hoppas jag att det är så, så att vi kan förstå varandra.

Taggar

2 Kommentarer

  1. Fanny

    Fast visst är det svårare för kvinnor i dagens samhälle. Vi lever ju trots allt inte i ett jämställt samhälle och tror att det är väldigt vanligt att tror att man delar lika i hemmet men i själva verket tar kvinnor ju det stora ansvaret fortfarande (tyvärr!).

    Svara
    • Petra Månström

      Så är det nog, absolut. Tyvärr.

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen