kroppspositivism

För några dagar sedan stod jag i badrummet och smorde in benen efter duschen. In kommer nyfiken liten son och kollar in vad jag gör. Börjar spana in mina lår och utbrister: ”Mamma, mamma! AJ! Har du gjort illa dig..?”

Alltså, missförstå mig rätt. Det finns många, många saker jag älskar med att bli äldre och mer livserfaren. Jag jagar till exempel inte upp mig lika mycket över saker längre och kan komma på mig själv med att längta hem till lugnet i soffan när jag någon gång skulle vara ute på krogen. Har någonstans landat i att jag mår bäst när jag gör det jag vill och umgås med de människor jag trivs med.

Ska jag däremot peka ut några nackdelar med att få fler årsringar så är det just det här med att det händer saker med kroppen som jag inte gillar. Javisst, det är ytligt. Men jag tycker om att känna mig fin och när jag efter graviditeten upptäckte att jag började få stora blaffor med blåröda ådernät på benen så kändes det inte roligt alls. Och jag som gillar att gå runt i shorts, att träna i korta tights på sommaren – hur kul är det när folk faktiskt stirrar och sonen undrar om jag har skadat mig? Haha, frågan är om man ska skratta eller gråta…

Tilltagande hårväxt på överläppen är inte heller någon hit, eller att ögonbrynshåren inte längre tycks växa ut när man råkar rycka ut för många. Och benen ska vi inte tala om, hur snabbt kan ett hårstrå egentligen växa ut..? Innan det här inlägget spårar ur helt tänkte jag passa på att fråga er kloka läsare vad ni tycker om att upptäcka ”ålderstecken” på kroppen? Njuter ni, är ni likgiltiga eller blir det jobbigt? Och har ni i så fall planer på att åtgärda det på något vis? Berätta gärna!

Stor kram! 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Dela: