VARFÖR VÅGAR FOLK INTE PRATA OM SORG?

Petra MånströmLivet, Livsstil12 Kommentarer

Höst i Björkliden

Är det en sak alla människor på hela jorden har gemensamt så är det att vi alla en gång ska dö. Men trots detta är det väldigt tabubelagt att prata om sorg i detta land. Varför är det så? Varför grejar folk inte att prata om det här?

När pappa dog i somras var det såklart många som hörde av sig och gav sitt stöd. Nu har det gått ett halvår snart sedan den där tragiska fredagsmorgonen som för evigt är inpräntad i mitt medvetande. Idag frågar nästan ingen hur jag mår och om jag själv tar upp ämnet sorg börjar många skruva på sig och blir väldigt obekväma.

I helgen som gick var det ju första advent. Rev runt bland julpyntet nere i källaren och över mig kom den där känslan av att den här julen verkligen inte kommer att bli som förr. Jag vet ärligt talat inte hur den kommer att bli och om jag ens orkar fira jul. Det låg ju så mycket pynt i den där lådan som hängde ihop med barndomsminnen. Pappa utklädd till tomte, saker vi brukade göra på julafton, sånt vi brukade prata om. Mellan snyftningarna fick jag med mig ett par saker, men lämnade kvar en hel del. Bestämde mig för att jag tar fram dem det år det känns okej att göra det. Kanske kommer det aldrig kännas okej, då får det vara så. Då köper jag nya saker att hänga upp minnen på istället.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska orka gå vidare efter allt som har hänt. Känner också att det jag skriver och säger är starkt färgat av vemod och jag märker att det inte alltid landar väl hos människor. För på Instagram, Facebook och i andra sociala medier ska man helst vara ung, sorglös och glad. Skriva om positiva saker, peppa och motivera. Men hur gör man det om man själv inte alltid är på topp? Det är svårt.

De senaste månaderna har jag fått en hel del mejl från människor som också drabbats av sorg på olika sätt. De beskriver hur svårt det är att befinna sig i den där massiva sorgebubblan och samtidigt ha samhällets tryck på sig att ha ”sörjt klart” efter några månader. Pratar man fortfarande om sorgen efter ett halvår eller mer, då är det något fel. Då blir folk obekväma och kanske rentav inte vill ha kontakt med dig. Samtidigt som man kämpar med vardagen och att orka ge sig ut och träna, för frisk luft och motion gör ju verkligen underverk för måendet.

Men VARFÖR ska det vara så jäkla tabu att prata om sorg och döden? Vore det inte bättre om vi försökte vara lite mer avslappnade i vår relation till det här ämnet, istället för att bli rädda och dra oss undan? Dela gärna dina tankar. Kram!

Foto bilden ovan: Petra Månström

0

12 Kommentarer är aktiverade “VARFÖR VÅGAR FOLK INTE PRATA OM SORG?”

  1. Petra!!! Tårar rinner från mina kinder när jag läser – dina ord skulle lika gärna varit skrivet av mig själv. Skriver under på allt detta – befinner mig i precis samma situation. Det gör så ont, saknaden, sorgen, det bittra i att folk inte förstår, att jag ska vara den där ”glada energiska omtänksamma Hanna” igen…
    Nä, den här julen blir inte som tidigare. Någon fattas, men jag vet också att han har det bra, han håller koll på oss och jag ska fira min jul med de jag älskar och krama dem extra hårt. Och bara vara tacksam för det jag har, minnas och ta vara på det jag har❤️

    0
    1. Jamen precis så, folk tror att det här sorgeläget är övergående. ”Snart är hon glad, sorglös och energisk igen.” Tyvärr funkar det inte riktigt så. Stor kram till dig, fina!

      0
  2. Hej
    Nej jag vet inte varför många är så rädda för att tala om död och sorg.
    Jag har en kompis vars dotters man tog sitt liv i september. När jag fick veta att det var han som gått framför tåget (det stod om det i lokaltidningen, givetvis utan namn) så ringde jag henne givetvis. En fruktansvärd händelse, fyra barn som miste sin far. Hon blev så rörd och tacksam över att jag ringde och frågade hur det gick med dom. Endast två som hört av sig. Och när hon träffade bekanta sa dom inget om vad som hänt.
    Nu är ju självmord en helt annan sak. Men för de efterlevande är det ju ännu tyngre. Så vi måste våga fråga hur det är, och höra av oss till varandra även när svårigheter har inträffat. Sorg är tungt, men det känns ju bättre att få prata med någon om det.
    Livet har tunga sidor. Och tack och lov ännu fler glädjeämnen.
    Kram Petra.
    Marianne

    0
    1. Blir så ledsen när jag läser saker som det här. Att folk inte vågar höra av sig! Varför? För att de inte vet vad de ska säga? För att det tror att de sörjande vill vara ifred? Är det en sak jag visste när pappa dog så var det att jag INTE ville vara ifred. Sedan kan ju folk vara olika, men man kan alltid visa att man finns där utifall att. Så borde riktiga vänner göra. Stor kram till dig, Marianne!

      0
  3. Hej Petra!
    Min pappa dog för fyra år sedan och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag tror inte att man vet hur man ska förhålla sig till döden förrän man förlorat någon som stod en nära. Nu när det värsta har hänt så är det konstigt nog inte alls svårt att prata om det och att prata med andra som vet hur det känns är det bästa tycker jag.
    Försök att prata med någon som förstår, som vet hur sorg känns. Jag är så glad och tacksam över min mamma och mina systrar som jag kan dela mina tankar med.
    Kram från Maria

    0
    1. Du har helt rätt, Maria! Man måste ha varit där själv för att kunna prata om sorg och döden utan att bli obekväm. Önskar att jag hade fler omkring mig som förstår. Kanske ska söka mig till en sorgegrupp, om sådana finns i Stockholm. Stor kram!

      0
  4. Jag förlorade min pappa för ett pat år sen men jag upplever verkligen att jag gör folk obekväma om jag tar upp pappa på tal. Därför gör jag det väldigt sällan utan hoppas ibland att någon ska våga fråga istället för att fundera. Min första jul utan min pappa var delvis full av sorg, ex när tomtarna i kalles julafton målar rutigt, så kommenterade Alltid min pappa det. Sådana saker kunde göra mig ledsen särskilt under första året. Jag har inte gått i sorggrupp men planerar att börja för att få prata med någon som jag känner orkar lyssna utan att jag eller den andre ska vara obekväma ❤️

    0
    1. Kan verkligen relatera. Förstår inte varför folk blir så obekväma när jag pratar om pappa, det måste ju handla om rädsla? Man vill inte bli påmind om sin egen dödlighet? Tycker också att det hade varit skönt att få prata av sig och lyssna på andra människor i samma situation, som inte blir obekväma eller drar sig undan när man tar upp dessa tunga men viktiga ämnen. Kram!

      0
  5. Otroligt jättekonstigt kan jag tycka, att ens förälder gått bort är ju liksom inget som ”går över” eller blir annorlunda efter några månader. Det är ju en förändring som kommer att finnas med hela livet, klart att det kommer att gå upp och ner i känslorna kring det. Och många gånger känns det helt ok och måendet är bra, men det kommer alltid finnas triggerpunkter som gör att minnen och känslor kommer tillbaka, det är väl inget konstigt, känns snarare naturligt och sunt.

    0
  6. Jadu, Petra, jag kan i allra högsta grad relatera efter min bästa väns suicid i våras, jag uppskattar mest konton i sociala medier t ex som ärligt skildrar livet i med-och motgång och jag vet inte hur många följare jag tappat p g a att inte bara skrivit peppade hej-tjolahopp-inlägg utan tvärtom haft en mera reflekterade ton i sociala medier. Det är precis som om det inte orkas med, precis som du skriver. Jaja, jag är ganska obrydd och har helt andra saker att jobba med och fokusera på, sorg t ex, än antalet följare i sociala medier men så är det ju heller inte mitt levebröd. Jag skulle mer än gärna ta en fika och prata om sorg vid tillfälle!

    0
    1. Huvudet på spiken där. Har man sociala medier som (delvis) levebröd blir det ju en konflikt. Jag vet ju att reflekterande inlägg om de stora livsfrågorna tenderar att skrämma folk. Men att inte skriva något alls och låtsas som att allt är kalas blir ju helt fel för mig. Så den stora frågan är hur man gör? Jag kan ju inte vara den enda influencern med detta ”problem”. Ja, gärna en fika! Säg till när du är i stan. Sköt om dig

      0
  7. Så bra att du skriver så öppet om det du känner!
    Jag är övertygad om att många problem i vårat samhälle skulle bli så mycket mindre om det var mer naturligt att visa känslor och våga prata.
    Jag är livrädd att mina nära och kära ska dö. Genom att verbalisera det blir det mer reelt och jag tror att det leder till att jag njuter mer av varje dag nör man inte tar nästa dag för given.
    Bra att du vågar visa vad du känner och sörj på…..men försök att njuta av livet ändå!
    Kram

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *