Är löpare humorlösa? Åtminstone så kallade ”riktiga” löpare? Foto: Flickr.com.
”Varför är många så kallade ’riktiga’ löpare så humorlösa?”
Den frågan fick jag nyligen av en bekant. Tänkte efter ett tag. Är folk som tar sin löpning på största allvar, oavsett nivå, humorlösa? Tja, kanske.
Har själv stött på en hel del känsliga löparegon (tyvärr oftast manliga) som inte verkar klara av att en kvinna, som dessutom har mage att vara ”långsam”, också har mage att kalla sig löpare och dessutom får så pass mycket utrymme i media. Trots att hennes miltid inte är något särskilt att hänga i granen. När det i själva verket borde vara de, med sina fantastiska miltider, som står i centrum.
LÄS OCKSÅ: Nybörjarlöparens överlevnadsguide
Vad kan det här bero på? Bra fråga. Löpning är den kanske tuffaste idrotten man kan ägna sig åt, särskilt om man har höga ambitioner. Klart som sjutton att de som anser att de tränar hårdast och lyckas relativt bra borde få synas och höras mer. Men tyvärr är det inte alltid så att det är just de här personerna som är mest spännande. Ibland kan det vara så, men inte alltid. Jag tror också att vi vanliga dödliga har behov av inspirationskällor som befinner sig på olika nivåer. Det elitlöparna pysslar med kan många gånger uppfattas som i det närmaste science fiction av mindre avancerade löpare.
LÄS OCKSÅ: ”Egentligen har jag inte kroppen för det, men…”
Men åter till humorlösheten. Kan det vara så att man inte orkar skämta när man tränar så pass hårt? Eller är det en viss personlighetstyp (typ humorlös) som lockas att löpträna extra hårt? Tror mest på det senare. Kanske är det dags att sluta ta sig själv på så stort allvar? Faktum är att de riktigt duktiga elitlöpare jag har mött (med en del undantag såklart) har mycket mer humor än de som är någon form av ”semi-elit”. Fast det är ju bara min personliga erfarenhet.
Nu är jag nyfiken på era!
Man drar ju aldrig så dåliga – så dåliga att de blir bra – skämt som när man är helt slutkörd. Tur är dock att flesta inte är humörlösa, känner många orienterare och många är bra på dåliga skämt och träna orimligt hårt. Jag vet många humorlösa också och jag tror de flesta är humörlösa oavsett löpning eller ej, sen också de som börjar ”lite senare” i livet med löpning tror att man inte kan tramsa runt och skämta för att kunna ta det på allvar, för löpning är hårt och det krävs mycket för att bli snabb etc. Mer skämt i löpspåret!
För finns mig finns de bara löpare .Vad är en oriktig löpare ? en travkusk ? jag försöker ha distans igår körigt på jobbet,
fru kom hem sent,sprang två svängar över Västerbron m.m. vilket jag av misstag råkade berätta för frun
kommentar måste du springa över Västerbron ! ha ha ha nautrligtvis ej men hade hoppats på lite beröm snyft snyft
Jag tror mer på att många är trötta på dåliga skämt om hur seriös man är eller hur viktigt löpningen är för en. Det är inte kul och hela skämtet bygger på att vi är olika och att jag är konstig som springer så mycket. Om samma person skulle försöka mötas på samma sociala nivå så blir det nog roligare för alla. Jag springer mycket men den andre är bra på något annat. Lite värdighet liksom.
Det du pratar om Petra är tyvärr delvis det strukturella kvinnoföraktet och delvis den sociala interaktionen mellan er. När reportrar intervjuar ex Zlatan blir det uppenbart att det är de reportrar med bäst självkänsla och självrespekt som kan möta honom, övriga tramsar han bara bort.
Som en nybörjare så hoppas jag inte att jag bli en träskalle. Får ha det i åtanken! Tack för dina bra artiklar/blogginlägg
Lite som att mellanchefer tar sig själva på betydligt större allvar, än högre chefer….? *funderar* 🙂