Adrian och jag hänger här hemma. Foto: Privat.
”Du borde sluta vara så fixerad vid din träning och njuta av din son istället!”
Det där är en typisk mammamaffiakommentar som jag tidigare har sett drabba nyblivna mammor med en önskan att ha åtminstone ha någon form av kontakt med livet utanför bebisbubblan. Och observera, kommentaren drabbar endast nyblivna mammor – för aldrig har jag hört eller sett en nybliven pappa bli tillrättavisad på samma sätt. Tvärtom, han hyllas för basala kunskaper som att klara av att bära sitt barn eller byta en blöja.
LÄS OCKSÅ: Tjejer, kan vi sluta backstabba varandra?
Jag skrattar gott åt de här kommentarerna eftersom jag ju själv vet hur mitt liv ser ut. Att de fyra-fem timmarna i veckan jag lägger ner på träning som får mig att må så mycket bättre och bli en harmonisk och glad mamma är en fis i rymden jämfört med hur mycket jag och Adrians pappa hänger med vår son. Matar honom, byter blöja, gosar, leker, sjunger och pratar.
LÄS OCKSÅ: Granbarren på golvet gör mig galen!
Jag kan helt ärligt säga att hade jag inte fått de där timmarna av tid utanför bebisbubblan hade jag blivit en riktig surbitch och definitivt ingen bra mamma. Det är så roligt när ”folk” får för sig att när man har ett maraton som träningsmål så är man träningsfixerad och oförmögen att koppla av. Det är så roligt eftersom projiceringen här är så oerhört tydlig. Träning har aldrig varit ett tvång för mig, tvärtom har den varit lika självklar som att äta mat eller andas. Något jag bara gör.
LÄS OCKSÅ: …och när ska ni skaffa nummer två?
Återigen: jag fascineras över hur kvinnor skuldbelägger andra kvinnor. Ger dem dåligt samvete, kritiserar. Hintar om att de borde sänka sina karriärambitioner, lägga ner allt vad träningsambitioner heter och hänge sig helt och hållet åt moderskapet. Men papporna då? Varför får de gå fria från kritik? Varför är det ingen som tycker att de borde tagga ner lite nu när de har blivit pappor? Kanske någon pappa som har en förklaring?
Ha en fin fredagskväll!
Huvudet på spiken och jag tror att kommentarerna beror på två saker. 1) Folk som hatar att träna och som tycker att inga andra heller ska röra på dig. 2) Folk som är missnöjda med dina egna liv och därför ogillar folk som verkar ha det bra.
Jag tror att detta handlar om avundsjuka. Precis som Ulrika skriver – folk har helt enkelt lite issues med mammor som tränar. Kanske triggar det ett eget dåligt samvete. Eller så kanske man som mamma känner sig granskad och kritiserad när det kommer till kost, motion och att man därför vänder taggarna utåt i onödan. Eller så kan man helt enkelt som helt ointresserad av träning ,förstå vad det ger oss som älskr det – och därför så ifrågasätter man istället för att bara fråga.
Däremot så tycker jag att kvinnor i ”mitt” segment (jämställda) definitivt ifrågasätter en hel del kring pappor och deras val kring föräldraskapet. Tycker istället att män borde bli bättre även de på att ifrågasätta på ett konstruktivt sätt.
Träning retar alltid folk, är min slutsats. Frågan är varför de följer en blogg som din som har stort fokus på träning?
Jag tycker verkligen att du ska försöka att bortse från kritiken och fokusera mer på alla oss som faktiskt skriver en massa positivt till dig. Om du bara reagerar på det i sammanhanget fåtal negativa läsarna så glömmer du ju på något sätt syftet med att skriva – glädje, och alla läsare som inte är med i the blame game.