Foto: Pexels.com.
Jag tänker på ett dilemma som förmodligen är sanslöst vanligt bland kvinnor över 30 (eller kanske snarare över 35). Nämligen att man i ren desperation över att inte riskera att bli ofrivilligt barnlös slår till på första bästa man som kommer i ens väg.
LÄS OCKSÅ: 9 saker du INTE ska säga till någon med ETT barn
För tänk om det inte dyker upp någon bättre? Vad gör man då? Åker till Danmark? En teori jag har är att vi skulle ha långt färre separationer och skilsmässor när barnen är små om den där biologiska klockan inte fanns. För då skulle man känna att man kunde ta sig tid att verkligen hitta rätt innan man står där med ett barn i famnen. Förvisso ångrar man aldrig ett barn, men visst underlättar det för alla inblandade om man åtminstone trodde på relationen innan barnet kom.
LÄS OCKSÅ: 10 bästa sakerna med att vara enda barnet
För egen del tänkte jag ibland tanken att man kanske bara skulle slå till på första bästa skåp, så att man slapp gå runt och vara singel. Men, helt ärligt, hur kul är det? Min väckarklocka (mycket klockor nu, haha…) var när jag frågade mig själv om livet, som ju är så kort, har plats för den här typen av relation? En relation man inte egentligen tror på, en relation där man inte kan vara sig själv, en relation som bara barkar åt ett håll.
LÄS OCKSÅ: Jag vill inte förlora min frihet – hur ska jag göra?
Då blev det enklare att acceptera läget. Göra roliga saker som förverkligar mig själv istället för att vara i en relation som bara känns fel från början. Och det är ju faktiskt inte hela världen om man inte får barn, det finns annat meningsfullt att fylla livet med. Trygg i den förvissningen blev det enklare att leva och må bra med sitt val, trots att omgivningen påpekade att du nog ”inte har råd att vara så där kräsen”.
Vad säger ni, kära läsare? Finns det någon här som vet med sig att ha valt ”första bästa” snarare än att vänta på någon slags ”Mr Right”?
Ska man nöja sig med vem som helst?
Taggar
12 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag är en hopplös väntare på Mr Right. 30+ nu och kan inte direkt säga att det känns bättre för varje singel dag som går och dessa konstanta frågorna om jag träffat någon. Helt ärligt så känns det väldigt stressande, vill ju inte ta vem som helst och har aldrig nöjt mig med vem/vad som helst i något läge men vad sjutton kanske blir det till att nöja sig med något som känns hyffsat bra en dag även fast jag innerst inne inte vill…
Man ska inte förstöra sitt liv genom attvara ihop med någon man inte älskar….hur skulle man bli lyckligare av det? Jag väntade på rätt kille och det var det enda alternativet (fast ibland jobbigt)….och väldigt värt det!!!!!
Pilla- jag känner verkligen igen mig i det du skriver! Jag har tidigare fått dom där jobbiga frågorna- ”har du träffat mannen i ditt liv?” men tack och lov inte nuförtiden! Flyttade och bytte umgängeskrets!
Jag kan verkligen känna mig stressad ibland (är oxå 30 +) och tänka att jag kanske får ställa in mig på ett liv utan barn… Har varit på två dejter i vinter. Bra killar men har inte känt någon kemi alls eller att vi har något gemensamt…. Strider mot hela mitt jag att fortsätta ses ”bara för att ha någon”.
Nåja, summan är att jag inte tycker att ”man ska nöja sig” iallafall! Lycka till! Skönt att veta att det finns fler som jag!
Jag fyller 40 i år, har stora barn 22 och 16 men är singel. Jag ”väntar” på Mr Right eller som jag brukar säga: är hellre singel resten av livet än lever i en relation som inte funkar. Har aldrig haft något problem med att var själv men samhället.. oj oj vad det tycks synd om mig som aldrig träffar någon, eller: ja men va kul ska du göra det där! då kanske du träffar ditt livs kärlek. Som om det är mitt mål i livet, leta efter en partner. Dyker han upp o det visar sig vara en match made in heaven, grattis till mig isåfall men jag ligger inte sömnlös om nätterna och gruvar mig för att jag eventuellt aldrig kommer träffa någon. Men som sagt, det är många runt om mig som visst anser att livet det är inte fullkomligt förrän man är två. Så fel de har. Ha en fin dag 🙂
Igenkänningsfaktorn!!!
Tabubelagt även i min bekantskapskrets men visst ser jag det nu när de flesta är 30+.
Jag och en vän hade långa diskussioner om hennes kille som hon var lite osäker på, hon tyckte det fattades många bitar. Hon hade tidigare en lång singelperiod bakom sig (över sju år). Men hon var tveksam. Sedan sa det pang och hon var gravid och de gifte sig. Nu är hon i mammabubblan men vad händer när hon kommer ur den?
Men samtidigt förstår jag henne. Är man 35 och vill ha barn så kanske man ”nöjer sig”. Mr almost right kanske känns bättre än storkkliniken i Köpenhamn?
Tror det är tabubelagt i de flesta kretsar (?) Kan ha fel, blir gärna motargumenterad. Och visst, Mr Almost Right eller Mr Right Now kan väl många känna är roligare än storkkliniken. Väldigt svårt ämne detta! Men SÅ viktigt att diskutera.
Jag tror inte på relationer som inte känns rätt! Gifte mig för tre år sen, skilde mig efter 8månader eftersom jag sent om sider insåg att det inte var rätt!
Hans drömmar och mina drömmar gick inte hand i hand. Som 35+ ansåg nog omvärlden att det var det mest korkade jag kunde ha gjort – själv har jag inte ångrat det en enda gång.
Nu har jag kanske hittat min mr Right, men oj vad jag har njutit av mitt singelliv. Vågat utforska vem jag är, behöver och värderar i livet.
Så jag säger avvakta, jag tror barn är lättare om man är två föräldrar som samarbetar!
Håller med dig! Så här i backspegeln är jag glad över att jag väntade med att försöka få barn, så att jag var säker på att inte längta tillbaka till det kravlösa singellivet 🙂 Och absolut är det bäst med två päron som samarbetar!
Det här är ett så himla svårt men viktigt ämne. Jag tror det handlar mycket om hur stark ens barnlängtan är. Kommer man fram till att det inte är hela världen om det inte blir några barn så är det nog lättare att fortsätta vänta på Mr Right. Om man däremot känner att man inte kan tänka sig ett liv utan barn är det nog viktigt att göra någon slags plan. Kanske bestämma en deadline i stil med ”har jag inte träffat honom vid 36 så kör jag på Storkkliniken”. Annars är nog risken att man lever på hoppet för länge och missar barntåget.
Vad med Mr Right som pga livets ibland tvära kast hamnar i stor kris, får väldigt annorlunda mål med livet, förändrar sig mycket och helt plötsligt inte var riktigt den man trodde? Har inte hänt mig men en familjemedlem…
Jag gick tillbaka till en tidigare relation efter några år ifrån varandra. Vårt förhållande är stormigt, vi älskar varandra djupt men kan nog nästan avsky varandra också. Inte perfekt alltså, men jag träffade ingen bättre under mina singelår. Nu har vi en 9- månaders och ibland frågar jag mig om det inte hade varit lättare att åka till Danmark och göra den här resan på egen hand. Eller om jag skulle väntat på en stabilare relation. Men samtidigt är vårt barn ju alldeles perfekt och vårt hem kärleksfullt, även om det där med samarbete inte alltid går jättebra… Är trots allt glad att jag inte väntade en minut till med att skaffa barn, det har varit det absolut bästa som hänt mig och hundra gånger mer utvecklande än singelåren. För mig.
Finns ju ett mellanting mellan ”första bästa” och ”Mr Right” också. Den senare – finns inte. Det måste man börja acceptera när man passerat 30, även om det är tråkigt att ge upp den ungdomsdrömmen. Jag ville ha barn till varje pris, för jag var enda barnet till gamla föräldrar, och skulle i annat fall inte ha haft en enda anhörig när de var döda. Detta – att få biologiska anhöriga, som jag skulle vara självklar för livet ut – var min drivkraft.
Jag bestämde mig vid 33 för att satsa på en man som jag inte var kär i, men som var en god vän med en hel del fina personlighetsegenskaper och även arvsanlag (bland annat hög intelligens), och som jag visste inte skulle bli farlig för mig eller barnen.
Vi gifte oss, fick två barn, och skilde oss när barnen var små. Jag hade egentligen planerat för att skilja mig när barnen var större (även om jag även haft ett litet hopp om att kärlek och attraktion skulle växa fram, men det gjorde inte det). Anledningen var att jag inte stod ut med att ha sex med honom längre. Han hade dessutom blivit mindre attraktiv än när vi träffades – gått upp mycket i vikt bland annat.
Vi har alltid samarbetat bra om barnen, som nu är officiellt vuxna. Jag tror till och med att det gick lättare för att vi INTE haft något passionerat förhållande, vilket ofta väcker svartsjuka och till slut vänds till hat. Så jag ångrar mig inte – det var det absolut bästa beslut jag tagit i mitt liv. Även om jag önskar att jag inte hade behövt ta det… Klart att man önskar ibland att Mr Right hade funnits i alla fall!