Mitt gnälligaste inlägg hittills

petramanstromGravid, Gravidträning, Hälsa, Livet, Livsstil, Löpning, Träning4 Kommentarer

leopardmage

Varning för gnälligt inlägg. Det är verkligen inte en dans på rosor att vara gravid. Foto: Petra Månström.

Apropå gnälliga soffliggare som jag bloggade om igår, så har jag den senaste tiden haft en del anledningar att beklaga mig. Känner inte igen min kropp alls för tillfället och känner att jag bara måste få ner tankarna på pränt. Kanske känner någon igen sig, i så fall kan det vara skönt att känna att du inte är ensam. För livet som gravid är verkligen inte rosenskimrande, det är jag den första att skriva under på.

1. Framtungheten
Min gravidmage växer enbart rakt fram och den är stenhård. Det känns alltså som att ha en kettlebell på typ 30 kilo som sitter fast i naveln med handtaget och resten bara hänger. Ni kan ju själva dra slutsatsen om hur skönt det är att gå omkring med detta. Ryggen är ledsen och kräver daglig styrketräning, annars blir tillvaron outhärdlig.

2. Grinigheten
Löpningen gjorde att mitt humör var hyfsat jämnt. Jag fick liksom avreagera mig i spåret och väl hemma igen hade de värsta frustrationerna runnit av mig. Som gravid i åttonde månaden har mitt gamla träningsjag fått sig en rejäl törn. Jag kan inte promenera längre sträckor, för då får jag en obehaglig tryckkänsla i de nedre regionerna. Spinning funkar hyfsat, förutom att jag tvingas cykla hjulbent på grund av magen. Summan av det hela: jag känner en frustration över att jag inte får ta ut aggressionerna i spåret och tar ut dem på annat istället. Som mina närmaste. Inte helt lyckat, tur att de här människorna är förstående.

LÄS OCKSÅ: Den borttappade löpningen

3. Hormonstormarna
Just nu gråter jag för minsta lilla. I förra veckan var jag på en informationskväll om försäkringar som vänder sig till blivande föräldrar. Började då störtgråta när föreläsaren pratade om testamenten och arv. Ska jag dö? Ska mina föräldrar dö? Ska de jag älskar dö? Den insikten, som ju egentligen inte är någon nyhet, fick tårarna att spruta. Jag var otröstlig. Hormonell, tror jag det kallas.

4. Rastlösheten
Det kryper i benen på mig. Är svårt avundsjuk på alla dem som får njuta av det vackra höstvädret med löparskor på fötterna. Det här är min absoluta favorittid på året för löpning och jag var så besviken över att jag inte fick delta i Lidingöloppet i år. Doften av lera, mossa och skog, slingrande stigar och höstfärger på träden – balsam för själen. Tänk om jag inte ens kommer att kunna springa som tidigare? Tänk om jag får komplikationer under förlossningen, kanske inkontinens eller framfall. Eller ännu värre foglossningar än de jag har nu. Det känns som att jag inte kommer att få springa på flera år och det är vidrigt för en rastlös själ. Tar gärna emot förslag på hur man botar detta tillstånd.

LÄS OCKSÅ: Egentligen har jag inte kroppen för det, men…

5. Oron
Hur kommer det att bli med en ny familjemedlem? Tänk om Bullen är jättebesvärlig, gråter jämt eller blir svårt sjuk? Att få barn är ju den ultimata kontrollförlusten och det är säkert nyttigt, men också jobbigt. Önskar att jag kunde förbereda mig bättre, att jag kunde sluta oroa mig. Men det är sjukt svårt för en person med kontrollbehov.

Tack för mig! Finns det andra som vill ”gnälla av sig”, gör gärna det i kommentarsfältet! Önskar alla en fin måndag!

0

4 Kommentarer är aktiverade “Mitt gnälligaste inlägg hittills”

  1. Jag skulle visserligen kunna skriva nåt hurtigt om typ ’tänkt på det du får’ men skippar det 🙂

    Däremot skriver jag; grattis du är normal! De allra allra flesta känner precis likadant. Det är såå jä…a jobbigt när man helt plötsligt blir av med sin kropp. Den är inte längre din att hantera utan den styrs av en annan persons behov och av en himla massa hormoner.
    Som tur är går det över och de flesta skaffar fler än en så naturen har nog löst ett bra hormon som suddar bort en delgav minnet efteråt.

    Jag ’hittade’ crosstrainern när jag var gravid. Den ger ju mjukare gung men ändå bra puls. Att det är skittråkigt får man bortse ifrån 🙂

    0
  2. Funkar det inte att springa i vatten heller? Kanske pulsen och humöret kan få lite utlopp sista tiden. Skönt att någon vågar skriva det jag tror att många tänker.

    0
  3. Jag känner igen mig i mycket! Gick hem superfina vårkvällarna från jobbet och drömde om långa löpartur. MEN bestämde mig för att det handlar om en kort period i livet så jag nöjde mig med att promenera. Och njöt fullt ut av mat och annat gott. Sköt extra kilon och träning på framtiden så att säga. 🙂

    Jag hade också enorma problem med hormonerna och det är verkligen inget mer att göra åt än att vara medveten om att det är just hormoner och kommer att försvinna efter förlossningen.

    Hela grejen är ju en prövning! Men sjukt cool sådan. Och tänk hela tiden att allt är en period. De första veckorna när man sitter där och ammar typ dygnet runt får man påminna sig att det är en liten period. Sen plötsligt får du ett leende och allt förändras. Nästa dag ett gulligt ”prat” och skratt. Allt sker i rasande takt och det är din lilla mini, en del av dig. Du lär kanna hen för varje dag och det är bara du som vet vad som är bäst för er båda. Du och din kille. Och var inte rädd för att involvera honom så mycket det bara går. Lätt att allt blir snedfördelat i början annars. Min kille tog tex alla jobbiga spädisskrikkvällar som är i början. Han gick gå runt runt med henne famnen så jag fick spejs.

    Stor kram Petra!

    0
  4. Oj, vad jag känner igen mig. Löpning är min ”meditation”. Jag envisades och joggade fram till vecka 25, men sen gick det bara inte längre. Jag lärde mig dock att gilla mina MTB turer på grusvägar.

    Du skall ändå vara glad och tacksam att ”bullen” hålls inne i din mage, förhoppningsvis framemot vecka 40. För om han/hon bestämmer sig för att anlända i förtid, då fattar man hur viktig gravid tiden var. Och ledigheten före hans/hennes ankomst skulle vara guld värd.

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *