DET HÄR LÅTER SÄKERT JÄTTEFÅNIGT, MEN…

Petra MånströmFöräldraskap, Livet, Livsstil, Mammaliv25 Kommentarer

mammaliv

En kombination av (vad jag tror är) hormoner och dålig dagsform ställer till det för mig just nu. Det här att känna sig som världens sämsta förälder är nämligen inte särskilt kul.

”Du inbillar dig bara! Det sitter i ditt huvud!”

Ja, ungefär så brukar sambon säga. Och visst, han har säkert rätt. Men ändå – det här är en känsla som har återkommit rätt så ofta sedan Adrian föddes.

Men vi tar det från början så att alla hänger med. När jag blev mamma hade jag aldrig hållit i ett spädbarn, än mindre bytt en blöja. Jag var livrädd för att göra fel, vilket förstås Adrian kände och så började han gråta. Samtidigt som hans pappa hade stor vana av att vara barnvakt och hade bytt en massa blöjor. Från det att Adrian föddes har jag alltid känt att jag varit ”steget efter” när det gäller att vara förälder.

Och det där ”försprånget” som sambon hade från start har jag liksom aldrig kommit ikapp. Känner jag åtminstone. Och ju mer jag känner så, desto värre blir det förstås. Jag har ju aldrig varit den där självklara småbarnsföräldern som älskar att busa och leka. Tvärtom, det kryper i benen på mig efter någon kvart på lekplatsen och det syns ju förstås. Och barnet känner det på sig. Men det är svårt att tvinga sig själv att vara en lekförälder när man har svårt för det. Det blir krystat.

Den här gången handlade det om något så fånigt som julkort. Adrian hade tillverkat egna julkort på förskolan och hade med sig två stycken: ett till sin pappa och ett till – mormor. Jag hade alltså blivit ”bortvald” igen. Usch, de där känslorna är SÅ svåra och tabu! Men kanske är det någon som känner igen sig? Jag tycker att det är supersvårt att intala mig själv att jag gör så gott jag kan och det inte är fel på mig. Att han bara är ett litet barn och inte vet bättre.

Men ändå. Ingen kul känsla. Fast min tid kanske kommer..? En kan ju hoppas. När det blir dags för läxläsning kanske, haha…

Foto bilden ovan: Luca Mara

0

25 Kommentarer är aktiverade “DET HÄR LÅTER SÄKERT JÄTTEFÅNIGT, MEN…”

  1. Jobbig känsla – och du satte ord på hur jag känner fast på ett annat sätt.
    För mig rör de sig inte om barn utan om hur andra ser på mig som person och om att släppa in någon.
    Så klurigt, och svårt att bli av med. Ja funderar på att försöka hitta någon att prata med – för att ja inte vill ha den här känslan längre. Kanske kan de vara en ide även för dig – för en bra mamma är du garanterat, men hur du ska kunna känna dig som de också.

    0
    1. Vet du – du är den alldeles perfekta mamman till Adrian
      Men det börjar med dig, att du ska tro och känna det
      Ge dig själv cred, sänk axlarna. Älska dig själv OCH din son
      Lättare sagt än gjort, jag vet, men du har det. Du är precis där du ska vara
      Modigt, fint och VIKTIGT inlägg
      Kram och god jul

      0
      1. Det ÄR verkligen supersvårt när man känner sig SÅ jäkla bortvald. Gång på gång. Men jag kämpar på. Skönt att skriva av sig och skönt att man inte är ensam… Stor kram!

        0
  2. Så kände jag med under barnens småbarnsår. Tycker det är lättare med lite större barn.
    Vi är alla olika och så måste det få vara. Kram

    0
  3. Har ibland tänkt skriva till dig då jag följt dig länge och känner (delvis åtminstone) igen mig i en hel del du skriver. Nu känner jag att jag måste säga att lyssna på din sambo! När det gäller Adrian åtminstone. Min 7-åring har alltid gjort så, ett kort till pappa och inget till mig. Sen har jag en 5 åring som periodvis är ytterst mammig (ant för storebrosan är pappig) men likväl när hon gjort julklapp på dagis eller kort så är det ytterst sällan till mig. Handlar inte om deras empati eller att de skulle föredra mig mindre, de vet dock att pappa blir glad för kortet och jag kommer också säga att det är fint. Ibland har jag sagt att jag blir avis och då ritar de ett hemma till mig 🙂

    Och de här med lekmamma – man är bra på olika saker. Så längde du finns där för Adrian och ger honom närhet och kärlek så räcker det. Även om pappa är bättre att leka med, då kan det var deras grej och så har du något annat. Allt går dessutom i perioder, mammighet och pappighet byts om. Vad som hjälpt oss när barnen varit alldeles för pappig eller mammig är att den ”omtyckta” föräldern har gått hemifrån. Eller att den som inte är poppis för tillfället hittar på någon egen aktivitet med barnet. Då brukar man duga som andraval och det kan kännas fint också.

    Oavsett! Det är inte en prestation och Adrian älskar er båda lika mycket, helt övertygad om det!

    0
    1. Åh, tack för att du delar med dig! Du anar inte hur skönt det är att läsa om fler som har liknande situationer. Förstår väl egentligen att sambon har rätt, men där i stunden…det blir SÅ jobbigt och känslosamt när man blir bortvald. Måste jobba på det ❤️

      0
  4. Känner igen mig på pricken. Så jobbigt och när nu vår dotter snart är tonåring blir jag mer och mer bortvald ?. Jag vet att jag Ska lyssna på min man, men även jag har hormoner i är låg Och längtar efter kärlek och att hon även ser mig. Jobbigt som tusan.
    På ett sett är det ”skönt” att läsa att fler känner likadant.
    Kram P

    0
  5. Oj, förstår din känsla när du blir bortvald. Såklart att sonen älskar er lika mycket, men de visar det till var och en av er i olika perioder. Inte alla barn, men många. Barn är så i stunden, tänker de på pappa just när kort eller annat pyssel ska göras så gör de bara till pappa. Ingen pardon där, tyvärr.
    Men din tid kommer! Du kanske har lättare med större barn, delar samma intressen, och då kommer det att komma automatiskt.
    Jag avskyr parker (jobbar på förskola och även då skyr jag parkerna) är mycket hellre i skogen, shoppar eller läser för min 3 åring. Om man kan dela upp det så ska man göra det, barn känner när det blir krystat. Jag är övertygad om att du är bästaste mamman för din lilla grabb eftersom du gör ditt bästa.

    0
    1. Men åh så befriande med någon som jobbar med barnomsorg men ändå inte gillar parker! Det kryper verkligen i hela kroppen av att vara i en lekpark ? Jag är också mer för skogen!

      0
  6. Godmorgon ( läsning)…
    Det du känner är inte unikt på något sätt .
    Efter att jag läst bloggen 2 advent så tänkte jag YES här är en kvinna som är helt ” rätt på det”
    2000 födes vår första dotter och några år senare kom nr2 …
    Som pappa där och då var man överlycklig för att man äntligen blivit en familj.
    Tiden gick och ja som man och partner fick ” stå åt sidan” on hold för ”barnen kom alltid först”
    Man var så uppe i det att det så småningom blev ett normaltillstånd.
    Föräldrsr ledigheten blev mamma ledighet och klyftan till barnen och familjen blev större o större..
    Kärleken till partnern började sina och kanaliserades istället till våra 2 barn för att ”få kärlek tbx”
    Efter år 5 bytade jag arbete , jag hjälpte andra människor och på så sätt träffade jag andra människor som jag blev attraherade av …de gav tillbaka intellektuella samtal såg mig som den jag en gång var.
    Tiden gick och vi var fast i våra föräldrar roller där hemma.
    När ett av barnen fyllt 12 började jag fundera på om jag verkligen ville vara i ett förhållande där all kärlek kanaliserades till barnen .
    2 år senare och 20 par terapisamtal tog det slut.
    Då kanske man funderar på vad detta har med barnen att göra..
    Det har det !
    För även jag fick stå brevid som ”ständig nr 2” …. nä 3a…. nä 4:a
    Och det är där det blir fel.
    Familjelivet handlar inte om placeringar utan om en konstelation av stora och små människor som ska fungera som en familj.
    Det innebär att man inte får sluta vara sig själv, man får inte sluta älska sin partner och än viktigare att hitta och prioritera tid för vuxentid , barnen anpassar sig och de tar inte skada av inte få all uppmärksamhet. Men familjen skadas om man inte får vara sig själv . Tids nog inser även barnen detta ( kan ta år) .
    Har kämpat med att bara vara mig själv igen och nu älskar mina barn mig och jag mina barn … vi respekterar varandra som de vi är, och inte den perfekta familjen som vi trodde var rätt med all fokus på barnen.
    Tipset :
    Var dig själv och gå inte in i en roll och kyss din partner han/ hon behöver det…. ni behöver det.

    0
  7. Dina ord skulle kunna vara mina ord.

    Jag gör allt för min dotter, åsidosätter mig själv alla dagar i veckan som följd, tyvärr. Lite som att mitt liv, den jag är, är satt på paus.

    Hennes pappa (vi lever inte tsmns) har alltid varit mer laid back; lämnat bort henne, aldrig tagit med henne till ex badhus, ishall osv. Medans jag gjort allt sånt. Ägnat henne tid, kort och gott.

    Ändå, när något tillverkats på slöjden; det tas med hem till pappa. När något roligt hänt; alltid berätta för pappa först.

    Alltid nr 2. Jobbig känsla att aldrig känna att man duger som mamma, trots att man försöker så otroligt varenda vaken minut.

    Lever varannan vecka-liv, löpningen är min räddning ❤️

    0
  8. Usch vilken jobbig känsla. Svårt att inte hamna i de tankarna som du gjorde även om A säkert inte menat något negativt med att inte ge ett kort till dig. Att vara omtyckt av sin familj och barn är ju ändå det som smäller högst så förstår att inte inte kändes speciellt kul. Kan ju tycka att pedagogerna också borde ifrågasatt och sagt typ ”ska inte mamma få ett kort också?”

    0
    1. Ja, det är jobbigt. Svår grej att jobba med då man inte direkt kan ”konfrontera” barnet om detta heller. Håller med dig om att pedagogerna skulle kunna sträva efter lite balans när det gäller ”gåvor” till föräldrarna…

      0
  9. Hej,

    Det är så svårt med barn för hur man än gör så har man dåligt samvete???‍♀️ De där med att bli bortvald är svårt men tänk istället att just nu är Mormor och pappa ”favoriter” sen går de en dag så är någon annan ”favorit”.
    Jag är inte heller en mamma som gillar att leka massa lekar, men jag gör saker jag gillar med barnen såsom bakar, lekplatshäng fixar med iPadsen, pysslar så jag är ändå med och de uppskattar det. Oftast är pappa favoriten här hemma och det är helt ok för mig (är också starkskör) nu!

    Kram

    0
  10. Hej Petra!
    Känner så mycket igen mig i det du skriver.
    Idag firade vi julafton hos svärföräldrarna och ju mer kvällen gick ju pappigare blir sonen ”sitta hos pappa” gå på toa med pappa” osv. När vi sedan satt alla 16 personer vid bordet då ska han upp i pappas knä ( vill inte komma till mig när jag frågar honom) och somnar i pappas famn. Blev så fruktansvärt ledsen och tycker det är så sjukt pinsamt framför alla människor. Känner mig som världens sämsta mamma.
    Han är tre år nu och tänker ofta vad jag gjort för fel när han alltid väljer pappa framför mig.
    Kram

    0
  11. Har du läst (eller lyssnat på) boken ”Med känsla för barns självkänsla”? Jag håller på med den nu och den har gett mig insikten att om jag inte gillar att leka så behöver jag inte det. Barn känner, precis som du skriver, när man gör sig till. Istället råder författaren att hitta på saker tillsammans med barnet som båda gillar. Att tillgodose barnets behov kan göras på många sätt ?

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *