Det är lätt att kallas för en dålig mamma

Foto: Wikimedia Commons.

Undrar i mitt stilla sinne varför vi kvinnor är så snara att döma andra mammor eller blivande mammor. Foto: Wikimedia Commons.

Mammabloggar var en vit fläck på kartan för mig innan jag blev gravid. Nu läser jag dem mer frekvent och slås av en sak: de mammor som till äventyrs vågar gå sina egna vägar, lämna familjehemmet några timmar för att göra något på egen hand utan att bebisen är med, de får ofta väldigt starka reaktioner. Och notera: det är nästan alltid mammorna som får reaktionerna, inte papporna.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så här? Varför är många av oss kvinnor så snara att döma andra kvinnor? Har inte sett liknande tendenser bland män, där är stämningen mer peppande och kamratlig. Det känns som att det finns ett slags outtalat ”facit” för hur man ska agera med och kring sin nyfödda bebis. Ofta tas anknytningen upp som anledning till att man inte bör vika från bebisens sida under den första tiden.

Men vänta nu lite. Far bebisen illa om den är utan sin mamma (eller pappa) några timmar? Far mamman (eller pappan) illa om de gör något på egen hand några timmar utan bebisen? Svar nej på båda frågorna. Sedan har vi det omdiskuterade ämnet amning. Det har jag förstått är en het potatis bland så kallade ”supermammor”. Såg Camilla Läckberg, som väntar sitt fjärde barn, i intervju med Malou på fyran igår. Oj, vad med skit Camilla hade fått i sociala medier för sitt val att inte amma det här väntade barnet. Hon hade utmålats som en dålig mamma och liknande.

Men man kan få slängar av sleven fast man ammar. Man kan få slängar av sleven av alla möjliga anledningar, känns det som. Någon som har en teori om varför i synnerhet kvinnor är så snara att döma andra mödrar (eller blivande mödrar)? Är genuint nyfiken på detta.

Share: