Det här med träning under graviditeten och efter förlossningen är ett kontroversiellt ämne, det märkte jag direkt när jag började blogga om mina tankar i ämnet. Ganska snart funderade jag på om jag borde ”filtrera” innehållet en aning.

Jag menar, tänk om någon får ångest av det jag skriver, missuppfattar – eller kanske rentav inte tycker om det som står? Finns det något jag verkligen brottas med dagligen så är det att lära mig att acceptera att alla inte kan tycka om en. Och att det är bättre att vara 100 procent ärlig än att frisera verkligheten för att passa en bredare publik. Men där brukar jag hejda mig, för vem vill läsa saker där jag har censurerat mig själv?

LÄS OCKSÅ: Nej, promenader är kanske inte alltid the shit

Därför fortsätter jag att skriva fullständigt ärligt även om det inte gillas av alla. För visst, många tycker säkert att ”Borde inte den där hetsfian vara hemma och pussa på sin bebis istället för att springa på spinningpass och jobba deltid?” Så visst skulle jag kunna leverera en tillrättalagd bild av hur jag har det. Få andra att tro att jag gör något annat än det jag gör. Men nej, det känns inte alls rätt. Jag är företagare och då går det inte att vara ledig på heltid. Jag vill inte vara ledig på heltid heller, för det skulle varken gagna mig eller Adrian. Jag behöver få en viss input från omvärlden för att vara mitt bästa jag och det vill jag verkligen vara när jag umgås med min son. Efter ett svettigt träningspass eller ett jobbmöte har jag fyllt på med en viss typ av energi och när jag kommer hem till världens finaste unge fyller jag på med en annan energi. Slår man samman energierna blir det ett resultat som gör mig harmonisk och hel.

LÄS OCKSÅ: Skulle du springa ett maraton otränad?

Det här med kroppens förändring är en jättesvår puck, det vill jag inte sticka under stol med. Anledningen till att jag under många år höll fast vid att jag aldrig ville försöka få barn var just att jag inte ville ”förstöra” min kropp. Få fladdermage, bristningar, hormonränder, inkontinens och slappt underliv. Jag ville ju vara som jag var, inte bli någon sliten surkärring. Att kunna ge mig ut och springa när andan föll på tog jag som självklart. Att bli tvungen att anpassa min planering efter någon annans behov, det fanns inte på kartan. Men nu sitter jag här, med en mage som inte är lika platt som den en gång var, en redig hormonrand mitt på magen, nedre regioner som lever sitt eget liv och kräver idog bäckenbottenträning. Tack och lov fick jag i alla fall inga bristningar, det tackar jag Weledas antibristningsolja för.

LÄS OCKSÅ: 20 minuter av gränslös glädje

Och nej, det handlar inte om att jag inte lever i nuet eller vill stressa tillbaka till den jag en gång var. Det handlar om välbefinnande, den typ av träning som en gång var min identitet kan jag just nu inte utföra. Jag kan inte springa tuffa intervaller och få härlig blodsmak i munnen, jag kan inte ge mig ut på härliga distanspass i skogen. För fortfarande känns det som att de nedre regionerna ska trilla ner i backen om jag springer för hårt och relaxinet gör att kroppen känns svajig och svår att kontrollera.

Ja, jag älskar min son över allt annat. Men just nu vill ser jag så oerhört mycket fram emot att relaxinet ska försvinna ur kroppen och alla sargade kroppsdelar återgå till något slags ursprungstillstånd. För då blir jag lite mer den Petra jag älskade att vara. Fast nu med en liten Adrian i famnen…