En väldigt intressant diskussion följde efter mitt inlägg igår om mina tankar om sonens fotbollsträning och förväntningarna på oss föräldrar att ställa upp och vara tränare. Börjar med några citat ur kommentarsfältet:
”Vi hade äldre juniorer som tränare och det funkade jättebra, dom gjorde det utan arvode. Klubben stöttade med tränar samt ungdomsledarutbildning. Funkade hur bra som helst.”
”Har positiv erfarenhet av att anlita arvoderad tränare via SvFA. Bra personer, lyssnade ledning (om den tilldelade tränaren inte klickar med laget). Visserligen själv varit tränare ett antal år men kände ett ok lyftas från axlarna när vi bestämde oss att betala för ”riktig” tränare. Och ”mina” tjejer fick ett rejält lyft med ”okänd” tränare, mycket minderåriga snack/strul/tjafs i gruppen.”
”Håller med övriga om att det är tråkigt att äldre juniorer ej längre får träna de yngre. Var själv så när jag växte upp och fick min första ledarskapserfarenhet därifrån som var väldigt viktig och jag kan relatera till än idag samt hjälpte för att söka jobb i tonåren. Det krävs engagemang och är inte helt enkelt att planera och leda en fotbollsträning speciellt inte för 6-7-åringar med varierande disciplin och intresse för att träna. Hade också sökt mig till en annan klubb om de inte löser det. Kanske tråkigt för kompis biten men så viktigt med engagerade tränare för att intresset i längden inte ska svalna.”
”VAD är så viktigt att vi inte kan lägga några timmar av vår fritid på våra barn? Jag är tränare till dotterns lag sedan snart två år, en nödlösning då det inte fanns någon annan som klev fram. Har själv aldrig tränat fotboll, men tränar annat (och ja, det är morgonträning på gymmet innan jobbet som gäller för att få till det). Fick efter ett par månader en tränarkollega som själv har spelat massor av fotboll, så vi harvar på.”
”Jag är 38 år, har två söner 9 och 11 år och är gift med barnens pappa. Mitt chefsjobb är krävande, tar mycket tid och jag tränar mycket. I fyra år har jag tränat 11-åringen i fotboll, min man 9-åringen och han är också tränare i hockey för honom. Jag uppskattar att jag den här hösten lagt 10-15 timmar i veckan på det ideella. Och JA – det är krävande och JA ibland undrar jag om det är värt det. Men JA – det är det!”
Det slår mig, såväl när jag läser kommentarsfältet som när jag pratar irl med föräldrar, att papporna lutar åt att objektivt vilja diskutera lösningar medan mammorna är mer prestationsinriktade. Eller kanske handlar det inte om prestation, men i alla fall en önskan att vilja lyfta fram det faktum att man minsann gör det här för barnens skull – ofta fast man kanske innerst inne egentligen inte vill. För det handlar ju om barnen.
Unpopular opinion kanske, men är man en sämre förälder för att man hellre står bredvid och hejar än är tränare på plan? Det är ju två milsvida åtaganden, men man är fortfarande där. Jag tycker inte det.
Fick mejl från några mammor som mår jättedåligt för att de inte orkar ställa upp och vara fotbollstränare i barnens fotbollslag. En har gått in i väggen flera gånger, en annan har varit nära väggen flera gånger. Samtidigt känner de att de borde hjälpa till och känner skam inför att ta upp sin psykiska ohälsa inför klubbrepresentanter och andra föräldrar. Så de knyter näven i fickan och känner sig misslyckade.
Jag tycker att det här är ett superviktigt ämne att lyfta och diskutera ur olika vinklar. Är man en sämre och mindre närvarande förälder för att man inte vill/orkar/kan ställa upp som ideell fotbollstränare? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är dags att svenskt föreningsliv får en liten uppdatering. För med nya generationer kommer också nya utmaningar i form av t ex tilltagande psykisk ohälsa. Det är mycket vanskligt att direkt prata i termer av att den nya föräldragenerationen är för självupptagen, det är inte så enkelt.
Sätter punkt här och välkomnar en fortsatt, respektfull diskussion i ämnet. Ha en fin kväll!
Jag har full förståelse för att du inte vill vara fotbollstränare, det skulle jag heller inte vilja. Alla varken kan eller vill engagera sig och så måste det få vara. Jag har i många omgångar engagerat mig i idrottsföreningar, alltid på fritiden och alltid gratis. Det har gett mig massor och det har varit frivilligt. Så inte synd om mig och jag ser det inte som en prestation. Jag har klivit av i perioder när livet krävt mer av mig och så måste det få vara. Men vi bör också lyfta att idrotts-Sverige bärs på ideella axlar. Alternativet är förstås att betala vad det kostar, med allt vad det innebär. Då måste många barn sluta spela fotboll och träna friidrott tyvärr. Jag tror att de flesta idrottsklubbar hade älskat om dom hade råd att ha anställda tränare till alla barn men jag lovar, det är inte lätt att få till. Därför lagar man efter läge för att kidsen ska få träna. Ville bara säga det. Klubben vänder och vrider säkert på detta och försöker få till det.
Sämre förälder? Det skulle jag inte påstå. Men som Anna skrev ovan så bygger i princip alla föreningar på ideellt engagemang. Jag är inte fotbollstränare eller gymnastiktränare där mina barn tränar, men jag är istället tränare i simning och orientering. Någon annan tränar mina barn – jag tränar någon annans barn. Och vi gör det utan ersättning för att flera barn och familjer ska kunna träna idrotter. Vad skulle annars en avgift för fotbollen kosta per barn och termin? Bara i simningen, som exempel, är vi fyra tränare på tolv barn. Säg att vi skulle vilja ha skälig ersättning, 500 kr per tränare och tillfälle. 2 000 kr totalt per tillfälle, 40 tillfällen per termin. 80 000 kr delat på tolv barn. Det är redan innan betalning för bassängtid… Och det är bara en sport.
Ideella engagemang gör att fler barn kan testa fler aktiviteter och att fler kommer i rörelse.
Sämre förälder? Nej. Men någon behöver ställa upp. Om det är viktigt för alla att deras barn får träna men ingen tar sig den tiden så får man väl betala för sig istället… Jag ser det som en självklarhet men jag förstår att andra inte har tid. De gör säkert något annat viktigt med sin tid.
Absolut inte en sämre förälder men som tidigare kommenterat så bygger föreningsliv på ideella insatser…. tyvärr anser fler och fler föräldrar att de inte har tid och möjlighet att hjälpa till och då blir det några få som ska sköta allt… Alla är absolut inte ämnade att bli tränare… men kan då bidra med annat som gör att de som väljer att bli tränare kan ägna sig åt just träning. Idag får allt som oftast tränarna sköta allt från lottfördäljningsansvar, kioskschema och tvätt av matchtröjor… sambon som är hockeytränare lägger ca 20-30h i veckan på hockey och det blir provocerande när andra föräldrar har svårt att ställa upp i kiosken på hemmamatch… titta på sina barn från läktaren får man göra på bortamatch… som sagt om alla bidrar med något så blir arbetsinsatsen rimlig för alla och svårigheten att få tränare/ledare att ställa upp minskar… att helt betala sig fri från engagemang i föreningsliv är troligtvis dödsstöten för breddidrotten som redan inom vissa grenar tampas med ökade kostnader.
Jag är tränare för sonens innebandylag samt arbetar som lärare. Är det dagar med mycket konflikter och klagomål på båda ställen är det tungt. De veckor vi spelar bortamatch lägger jag ca 15 timmar på det. Det som är svårast för vår förening till skillnad mot hur det var för ca 20 år sedan är att den drivs endast runt på ett fåtal personer vilket gör att man tillslut inte orkar. Jag har några föräldrar som hjälper mig med att göra schema för att bemanna kiosk och sekretariat vilket är guld värt. Det som tar mest energi är de föräldrar som inte vill/orkar engagera sig men ändå ställer massa krav på mig eller har åsikter om saker som de tycker görs fel i föreningen. Kan absolut vara så att de inte mår bra men då uppskattas det att man berättar det. Personligen hade det inte spelat någon roll om jag fått ersättning, blir ju inte piggare och får mer energi för det. Jag valde att gå in som tränare eftersom jag själv spelat tidigare samt varit tränare i yngre år. Sonen är inte en aktiv person men tycker att detta är roligt. Jag vill gärna att han är aktiv så långt upp i åldern som möjligt och får med sig att träning är en naturlig del av vardagen samt att jag vill det för så många barn som möjligt. Det är det som driver mig när jag får göra lite avkall på min egen träning eller planera annorlunda och när jag är trött. För visst var det smidigt när han höll på med en annan idrott och jag själv kunde träna under tiden men just nu är det inte så och jag tänker att det är inte för evigt utan under ett par år.
Har varit tränare i 3-4 lag de sista åren i handboll och fotboll. Ibland är det jobbigt och man undrar vad man pysslar med men nästan alltid är det helt fantastiskt att se barnen utvecklas. Självklart ska man inte behöva ställa upp som tränare om man inte vill men att hjälpa till och göra livet lättare för tränarna tycker jag är en självklarhet, vilket jag försöker göra i de idrotter där jag inte är med som tränare (har aktiva barn). Skulle alla idrotter ha anställda tränare så skulle alldeles för många barn inte ha möjlighet att idrotta då det skulle bli för dyra medlemsavgifter/träningsavgifter… Håller med Jenny att det som suger mest kraft och energi är föräldrar man måste jaga om och om igen, eller föräldrar som ställer orimliga krav. Jag skulle även lägga till barn som känns dittvingade och egentligen inte vill vara där.. Jag uppskattar när föräldrarna hjälper när man ber om det utan att gnälla eller vägra svara. Håller med om att jag hellre får informationen om man har någon sjukdom eller liknande så kan man ta hänsyn till detta och ha en bra dialog. Detta gör att tränaren kan få en förståelse för varför det är på ett visst sätt och föräldern slipper ha skuldkänslor. Kommunikation är a och o! Vi har turen att ha en fantastisk föräldragrupp i fotbollslaget och i handbollen är vi en stor tränargrupp som kan hjälpa varandra men runt finns det också ett antal engagerade föräldrar som hjälper till när våra krafter tryter.